"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."

(Stig Johansson)

Stig Johansson föddes den
6 september 1936 (Jungfru)
-svensk aforistiker, publicerad i bl a
Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten.
(Källa:www.livet.se/ord)

Det är nu drygt två månader kvar till jul. Förra året vid den här tiden, satt min mamma fortfarande häktad på Kronobergshäktet. Själva närde vi något litet hopp någonstans över att mamma skulle ha möjlighet att fira denna jul med oss, att hennes permissioner skulle ha kommit igång. Så blir det ju inte nu. Vi hade varit för optimistiska i våra uträkningar. Men nästa år vid denna tid så kanske, kanske... borde vi få den möjligheten.

Jag vet att mammas tid är inte nu. Men lika väl som jag vet det, vet jag också att mammas tid kommer. Den kommer!!

Mammas tid, när hon kommer att kunna laga den mat hon är sugen på, ringa de samtal hon vill, till vem hon vill, när hon vill. När hon kan gå på långa höstpromenader i skogen igen. När hon kan krama sina barn och barnbarn när hon vill. Kanske besöka sin mammas och pappas grav, sörja deras bortgång i fjol när hon nyss blivit häktad.

Din tid är inte nu, mamma, men den kommer, var så säker!!

En av mammas favoriter:

Allt har sin tid.

Det finns en tid för allt som sker;

En tid för födsel, en tid för död,

En tid att plantera, en tid att rycka upp,

En tid att dräpa, en tid att läka,

En tid att riva ner, en tid att bygga upp,

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa,

En tid att kasta sten, en tid att samla stenar,

En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

En tid att skaffa, en tid att mista,

En tid att spara, en tid att kasta

En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

En tid att tiga, en tid att tala,

En tid att älska, en tid att hata,

En tid för krig, en tid för fred

ALLT HAR SIN TID

Korset

»Det är av flera skäl betydelsefullt att Kristus dör på ett kors, inte minst därför att korset är en sinnebild för Ordet, som ju Kristus ju är: den lodräta delen är världsalltets axel eller strålen som den gudomliga Solen sänder ut; och den vågräta är det existensplan i vilket Strålen speglas och brer ut sina verkningar.

Överallt ser vi detta kors. Varje träd tecknar det med sin stam och sina grenar -- och löven är de oräkneliga varelserna. När vi öppnar en bok, sänker sig stammen utmed bokryggen, och på de båda sidorna breder grenarna ut sig utmed ordraderna -- och varje ord är en av de otaliga varelserna. Det är Livets träd och Livets bok.

Alla ord, som Gud har skrivit på människovärldens blad, är olika. Men ändå: om vi kunde se in i våra hjärtan, skulle vi där hos alla se samma Ord skrivet: Hans Namn.«

Träden och skogen

»Liksom träd -- hur olika de än är -- när de reser sina pelare från marken, bildar en hemlighetsfull enhet, skogen, så är de olika lärorna pelare i ett väldigt Tempel, som i sig innefattar och upplöser alla lärors mångfald.

Den som ej är medveten om detta ser ej skogen för bara träd.«

Ur Genom tingens portar -- Meditationer av Kurt Almqvist, 1989

»Tyckte att en raket slog lös oppöver mig, som sprider en hop gnistor av vacker eld: kärlek till det höga, kanske.«

Drömboken: Journalanteckningar 1743–1744, Emanuel Swedenborg

»blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar
(…)
kanske någon ger mig fåglar att flyga med i solens röda
kölvatten där min fosforstjärna darrar
om jag väntar kanske någon förvandlar mina önskningar till
raketer och låter dem explodera bredvid ett moln långt borta
då skulle blåa stjärnor sakta regna ner i den röda kvällen«

”böljeslag”, Gunnar Ekelöf i Sent på jorden, 1932

»Den af Gud undervisade är idel öga;
Men en handfull menniskor, som intet äro, rusa åstad för att utställa och förevisa sin personlighet!
Dessa menniskor äro gnistorna från Allmaktens raket:
Man vet, hvad deras glitter går för och man vet, hur högt det går.«

Sehâbi Asterabâdi, Fjerde porten i Hussain Âzads antologi Persiska dikter, översatt av Eric Hermelin 1921

»The fireworks were by Gandalf: they were not only brought by him, but designed and made by him; and the special effects, set pieces, and flights of rockets were let off by him.
(…)
There were rockets like a flight of scintillating birds singing with sweet voices. There were green trees with trunks of dark smoke: their leaves opened like a whole spring unfolding in a moment, and their shining branches dropped glowing flowers down upon the astonished hobbits, disappearing with a sweet scent just before they touched their upturned faces. There were fountains of butterflies that flew glittering into the trees; there were pillars of coloured fires that rose and turned into eagles, or sailing ships, or a phalanx of flying swans; there was a red thunderstorm and a shower of yellow rain; there was a forest of silver spears that sprang suddenly into the air with a yell like an embattled army, and came down again into the Water with a hiss like a hundred hot snakes. And there was also one last surprise, in honour of Bilbo, and it startled the hobbits exceedingly, as Gandalf intended. The lights went out. A great smoke went up. It shaped itself like a mountain seen in the distance, and began to glow at the summit. It spouted green and scarlet flames. Out flew a red-golden dragon – not life-size, but terribly life-like: fire came from his jaws, his eyes glared down; there was a roar, and he whizzed three times over the heads of the crowd. They all ducked, and many fell flat on their faces. The dragon passed like an express train, turned a somersault, and burst over Bywater with a deafening explosion.«

The Fellowship of the Ring, J.R.R. Tolkien, 1954

– Friedrich Nietzsche, 1868

»Hur mycket förnuftet än förnekar det ena och det andra,
Ej en glimt af kärlekens fullkomlighet kan det dämpa.
Natten må, med sin slöja, öfvertäcka en verld:
Men den kan ej fördölja en gnista.«

– Sehâbi Asterabâdi, ur Den sjätte porten i Hussain Âzads poesiantologi "Vetenskapens rosengård" ("La Roseraie Du Savoir" översatt av Eric Hermelin i Persiska dikter, 1921)

För att delta i denna universella andning räcker det inte med ett obestämt och regellöst ”uppgående i naturen” – för oss som ej längre har den paradisiska omedelbarheten och okluvenheten i förhållande till tingen. Nej, vi måste kunna identifiera universum med något av de Sändebud från Gud – som ”fulla av Nåd” – kommit till oss för att befria oss ur vår fångenskap i världen och jaget: Krishna, Buddha, Mohammed, Jesus–Maria. Att nedkalla välsignelse över en av dessa är att låta Andens vind driva bort molnen som skymmer Solen eller, som någon har sagt, lösgöra livgivande regn över höga berg – vatten som därifrån strömmar ned över våra marker och tillsammans med Solens värme och ljus genomtränger hela vår tillvaro, den yttre och den inre.«

Ur Genom tingens portar: Meditationer av Kurt Almqvist, 1989

Jag blir också irriterad när jag försöker köpa någonting på nätet och upptäcker att ingen ännu har insett affärsmöjligheterna - i den ort jag bor finns inte så mycket mer än Maxi, Dressman, Bokia och Bilprovningen. Jag kan ju inte åka till Köpenhamn eller Stockolm så fort jag vill ha en bok som inte finns på Bokia, då skulle min fru aldrig se mig. Men om jag inte handlar på Bokia och Dressman kanske bara Maxi finns kvar om några år. Maxi, Lidl, Netto och Willys. Hur kul skulle det vara?

Ibland önskar jag att någon skulle skicka Sokrates på mig. Någon som kunde resonera brallorna av mig och få mig att välja. Antingen så tar jag helt enkelt mitt pick och pack och flyttar ut på nätet helt och hållet, eller så säjer jag ajöss till mina avatarer och flyttar hem igen.

Problemen med totalitära val är att operationen sällan blir total. Rester av det bortskurna blir alltid kvar. Det är svårt att frigöra sig från sammahang som andra människor förutsätter att man är delaktig i. Alltså måste man hitta vägar bortom det svarta och vita. Det bekvämaste är förstås att lobotomisera sig. Då lämnar man problemen i händerna på psykvården och det känns ju tryggt :-)

Nä, det lättaste är nog ändå att springa hem till stallet igen, sätta på sig blindlapparna och ställa sig framför vagnen när tuppen vaknar. Lämna saker och ting till ödet, dvs tekniken. Tekniken är ju Gud. Men eftersom Gud är död, enligt Nietzsche, så får vi rulla upp skjortarmarna och inse att tekniken har inkarnerats i oss själva. Tekniken är vi. Vi är tekniken. Bra. Skönt. Nu kan man gå och köpa sig en mjukglass.

Problemet är när man väl har rymt från stallet, tagit av sig blindlapparna och skitit på vagnen, då är det svårt att ställa sig där igen. Särskilt om vagnen är fylld med krigslystna Internetianer och nostalgiska almqvistare. Men tänk om alla dessa roller innehas av en själv - samtidigt. Då blir det jobbigt. Eller så är det bara att sjunka in i sammahanget och dra täcket över ansiktet.

Förvirringen var dock kortvarig. Tjurrusningen är igång igen och framtiden tycks full av plåt för presumtiva reparationer. Vissa må tänka på varelsen som plåtmannen från Oz eller den halvmänskliga likhybriden som doktor Frankenstein inducerade i jakten på det ouppnåeliga. När man ständigt växer saknar dock sådana nidbilder betydelse, eftersom växarna alltid står högre än sina egna ögon.

Socialvetenskaperna då? På sätt och vis människan inuti Plåten inuti Oz. Går det att växa inuti en plåtkostym. Hur gjorde riddarna när de var små?

Vi har ju våra kontexter. De bara väller in. Är inte det att räkna som ackumulation. Växer inte vi? Vi som står på sidan av det universiella påfundet? Vi som flyter. Vi som saknar rikning. Vi som inte är kopplade till batteriet.

Växer kontexterna som liksidiga spindelnät eller är det mer som en samling damm? Förmodligen är metaforer mer skojiga är sanningsenliga. Som en logisk kantat av Tractus Idiotus, Ludwig Frankenstein. Ju mer vi tänker, deto mer tappar vi oss själva. Ju mer våra kontexter växter, desto okunnigare blir vi. Och visst växter kontexter. Vår tid är en frodande djungel. Det knakar och brakar av växtkraft i kontextmassan just nu. Kanske är situationen rent av värre än för det skenande kärn-kraftverket på två ben.

Kanske vi drunknar i vårt eget svett.

»Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go.«
— T. S. Eliot

»When we quit thinking primarily about ourselves and our own self-preservation, we undergo a truly heroic transformation of consciousness.«
— Joseph Campbell

Den kultiverade människan har en plikt att vara intolerant.

Att tänka på samma sätt som våra samtida leder lika lätt till framgång som idioti.

Perfektionen är den punkt där det som vi kan göra och det som vi vill göra sammanfaller med det som vi bör göra.

Den moderna människan älskar inte utan söker skydd i kärleken, hoppas inte utan söker skydd i hoppet, tror inte utan söker skydd i en dogm.

Den moderna människan förintar mer när han bygger än när han förstör.

Påverkan utifrån kan endast berika den som har ett starkt självmedvetande.

I alla epoker är den samtida litteraturen den värsta fienden till kulturen. En läsares begränsade tid är ödelagd om hon läser tusen böcker som blockerar hennes kritiska sinne och skadar hennes litterära sensibilitet.

Bibelns profeter förutspår inte framtiden utan bär vittne om Guds närvaro i historien. Sanningar är inte motsägelsefulla förutom om de hamnat i oordning.

Åsikten om att smaken är relativ är den ursäkt som anammas av de tidevarv som har dålig smak.

Den som påstår att han ”tillhör sin tid” säger endast att han håller med den mängd av dårar som lever vid den givna tidpunkten.

Den moderna maskinen blir för varje dag alltmer komplicerad och den moderna människan blir alltmer elementär.

Barnet till den fåfänga som blivit uppblåst av kommersiell propaganda är den moderna mentaliteten.

Individualismen är det vulgäras vagga.

Idiotin tar med djävulsk lätthet till sig allt det som vetenskapen hittar på.

Förlusten av transparens är det första tecknet på språkets förfall.

Den mediokra och moderna konstnärens längtan efter originalitet får honom att tro att hemligheten med egensinne ligger i försöket att vara annorlunda.

Ofta visar det sig att så kallad ”historisk nödvändighet” endast är andra ord för mänsklig idioti.

Inom filosofin så räcker det ofta med en enfaldig fråga för att få ett helt filosofiskt system att kollapsa.

En texts klarhet är det bästa tecknet på en idés mognad.

Sanningar är inte relativa. Det som är relativt är åsikterna om sanningen.

De demokratiska parlamenten är inte forum för debatt. De är platser där den folkliga absolutismen drivs igenom.

Kärleken till folket är en aristokratisk kallelse. Demokraten älskar endast folket när det är valtider.

Ovilligheten att förundras är ett tecken på omänsklighet.

Våra idéers samspel kommer inte från förnuftets förmåga att binda dem samman, utan från de andliga impulser som skapar dem.

Den sanna aristokraten är inte den feodala herren i slottet utan den kontemplativa munken i cellen.

Vi hittar samma laster i alla epoker men inte samma dygder. I varje tidsålder finns det ruckel men endast i vissa finns det palats.

Myternas studium tillhör metafysiken och inte psykologin.

Den moderna människan är en fånge som tror sig vara fri eftersom hon inte rör väggarna i sin fängelsehåla.

Det bästa sättet att undvika plikten att tänka är genom att skaffa sig åsikter. Blott bland de som bor i intellektuella ruckel har ”elfenbenstornet” fått ett dåligt rykte.

Jag misstror varje idé som inte verkar föråldrad och grotesk för mina samtida.

Poesin är Guds fingeravtryck i den mänskliga leran.

Den som talar om sin ”generation” erkänner att han är en del av fårhjorden.

Det moderna har i alla tider varit ett tecken på medelmåttighet.

Fantasin är den enda platsen i vårt universum där det är möjligt att leva.

”Att vara nyttig för samhället” är den prostituerades ambition eller ursäkt.

Mytens fiender står inte på sakförhållandenas utan på det trivialas.

Behovet att vara annorlunda är en känsla som orsakas av brist på talang. Sanningen är så subtil att den aldrig skänker så mycket självförtroende som en felaktig tes.

Idag är inte den offentliga meningen summan av de privata åsikterna. Istället är fallet sådant att de privata åsikterna sammanträffar med den offentliga meningen.

Den sanne läsaren är den som njuter av att läsa de böcker som andra bara studerar.

»För varor av obetalbart värde finns, här på jorden, ingen marknadsplats.«
ur Kalilah II

»Till sist tröttnar man på allt utom hjärtats längtan efter själens resa.«
Rûmi

»När du söker Gud, sök Honom i ditt hjärta. Han finns inte i Jerusalem eller i Mecka under vallfärden.«
Yunus Emre

»Det andetag som inte upprepar Guds namn är ett bortkastat andetag.«
Kabîr

»Sufismen är sanning utan form.«
Ibn Jalali

»Skapelsens mål och mening är kärleken. Kraften i vinrankans saft är kärleken. Den är rytmen i ungdomens sånger. Minns mina ord: Livet självt är kärleken.«
Omar Khayyam

Stilla! Stilla! Har världen ej just nu blivit fullkomnad? Vad vederfares mig väl? … O lycka! O lycka! Vill du sjunga, o min själ? Du ligger i gräset. Men det är den hemlighetsfulla högtidliga stund då ingen herde blåser på sin flöjt. Håll dig stilla! Solvarm middag sover på ängarna. Sjung icke! Stilla! Världen är fullkomnad.

– Friedrich Nietzsche, Så talade Zarathustra (vid middagsstunden), 1883–1886

»Endast tystnaden har det fulla blodet, det fulla ordet.«
– Vilhelm Ekelund

»I tystnaden fullbordas jag.«
– Birgitta Trotzig

»Vad övrigt är, är tystnad.«
– William Shakespeare, Hamlet (akt 5, scen 2)

Ett är nödvändigt. – Att “ge stil” åt sin karaktär – en stor och sällsynt konst! (…) Ty ett är nödvändigt: att människan uppnår tillfredsställelse med sig själv – det må ske med det ena eller andra slaget av dikt och konst; först då är människan över huvud taget en uthärdlig anblick! Den som är otillfredsställd med sig själv är ständigt beredd att ta hämnd för detta: vi andra bli hennes offer, om inte annat så genom att vi alltid måste uthärda hennes fula åsyn. Ty åsynen av det fula gör en dålig och dyster till sinnes.

– Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen, 1882

»Den enda sanna resan vore att inte färdas genom hundra olika länder med samma par ögon, utan att se samma land genom hundra par olika ögon.«
– Marcel Proust

»De öppna orden äro ur den öppnade synen.«
– Vilhelm Ekelund, Det andra ljuset, 1935

Om jag fick önska mig något, så skulle jag varken önska mig rikedom eller makt, utan passion för det möjliga; jag skulle bara önska ett öga som evigt ungt, evigt brinner av begär att se möjligheten.

– Søren Kierkegaard, Ögonblicket

»Historien är när allt kommer omkring den verkliga Poesin. Verkligheten är, om den tolkas rätt, större än Dikten.«
– Thomas Carlyle (1795-1881)

»Poesin måste praktiseras.«
– André Breton

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
– – –
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

– Karin Boye, I rörelse, 1927

Jag lever och jag är född med varandets obegränsade frestelse: vad kommer jag att bli, varifrån är jag, vart går jag och hur?

Antonin Artaud

– Jag undrar om du skulle vilja tala om för mig vilken väg jag ska gå nu?
– Det beror rätt mycket på vart du ska? svarade katten.
– Det gör nästan detsamma … sa Alice.
– Då gör det detsamma åt vilket håll du går, sa katten.

Lewis Carroll, Alice i underlandet

Vishet består inte i att veta många ting eller ens i att göra det grundligare, utan i att välja och följa det, som säkrast leder till vår varaktiga lycka och sanna glans.

Walter Savage Landor, Imaginära samtal

Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.

Psaltaren 25:12

Men vad är gott hjärta, känslighet och snille värda, om människor med dessa dygder kostar på sig slappa känslor när det gäller tro och åskådning, om begäret efter visshet inte är deras innersta behov och djupaste nöd – det som skiljer de högre människorna från de lägre! Jag återfann hos vissa fromma ett hat mot förnuftet och uppskattade dem för det: då röjde sig ju åtminstone det dåliga intellektuella samvetet! Men att stå mitt i denna rerum concordia descors [tingens motstridiga harmoni] och tillvarons hela underbara ovisshet och mångtydighet och inte fråga, inte darra av frågandets begär och lust, inte ens hata den frågande, kanske till och med på ett slött sätt ha nöje av honom – det är det som jag upplever som föraktligt, och det är denna upplevelse som jag först och främst efterlyser hos var och en – någon sorts narraktighet intalar mig ständigt på nytt att varje människa har denna upplevelse, som människa. Det är mitt sätt att vara orättvis.

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen, 1882

Vandrare blir man icke, förrän man lärt sig vandrandets egentliga glädje: att vara ensam med dagen.

I dagens ensamhet, i öppen dag –, med klara tankar öppen, låg min andes ensamhet.

I förbiseddheter, oanseddheter, hur mången ljuvlig skogsstig fann jag ej – för min viljas hemligaste lif!

Vilhelm Ekelund, Campus et dies, postum 1963

»Till de mest hotfulla tvivlen hos det vardande hör, särskilt i en tid när gemenheten iklär sig ett högre människoslags mask, tvivlet på drömmarnas verklighet, på existensen av en zon där värdena hos ett djärvare, förnämare liv äger giltighet – kort sagt, tvivlet på om det finns människor.«

»Allt vad som tillfaller oss som mogna frukter på livets dagsida har bildats på dess nattsida.«

»Varje insomnande är också ett uppvaknande.«

»Den [moderna humaniteten] är en dröm, en dröm utan färger och bilder, en av de långtråkigaste drömmar man någonsin kommit på, en dröm som en spårvagnspassagerare drömmer klockan tre på eftermiddagen.«

»Varje ordning bär redan i sitt sköte de drömmar som fullbordar dess undergång, och varje dröm slår ut i kristalliska ordningar.«

»Anar du vad som försiggår i den rymd som vi kanske en dag kommer att störta genom och som sträcker sig mellan vetskapen om undergången och undergången?«

Ernst Jünger, Das abenteuerliche Herz. Aufzeichungen bei Tag und Nacht, 1929

Det heroiska består i att man gör det som är stort (eller på ett storartat sätt underlåter att göra en sak), utan att ha en känsla av att man tävlar med andra inför andra.

Morgonrodnad: tankar om de moraliska fördomarna, 1881

»Always listen to yourself. It is better to be wrong than simply to follow convention. If you are wrong, no matter, you have learned something and you will grow stronger. If you are right, you have taken another step towards a fulfilling life.«

»Life of human kind is indeed very short and trifling. You ought to spend your time doing whatever you like to do...If this is misinterpreted, it will harm youth. So I have not spoken of this to the young samurais.«

»There is something to be learned from a rainstorm. When meeting with a sudden shower, you try not to get wet and run quickly along the road. By doing such things as passing under the eaves of houses one still gets wet. When you are resolved from the beginning, you will not be perplexed, though you will get the same soaking. This understanding extends to all things.«

»There is surely nothing other than the single purpose of the present moment. A man's whole life is a succession of moment after moment. If one fully understands the present moment, there will be nothing else to do, and nothing else to pursue.«

»Even if it seems certain that you will lose, retaliate. Neither wisdom nor technique has a place in this. A real man does not think of victory or defeat. He plunges recklessly towards an irrational death. By doing this, you will awaken from your dreams.«

»The end is important in all things.«

Yamamoto Tsunetomo, Hagakure: The book of the samurai