Själv minns jag inte AIDS-skräcken så mycket, men hotet om kärnvapenkrig var ständigt närvarande på ett sätt som jag tror är svårt att förstå för den som inte upplevt det. Lite som växthuseffekten nu, fast världen kunde gå under på femton minuter istället för 150 år. (Miljöförstöringen var ju ett stort hot då också, men mer i form av giftutsläpp.) Men tittar man på populärkulturen - filmerna, musiken, serierna - finns krigshotet där. Terminator, Watchmen, The Dark Knight Returns, Mad Max-filmerna, Flykten från New York, Jakten på Röd Oktober, Octopussy... listan kan, som man säger, göras lång.

Eventuellt kommer jag på en poäng jag kan lägga till här senare. Nu behöver jag muntra upp mig lite.

Barndomen är en trist historia. Ett enahanda spel med enahanda insatser. Scenerna förändras när minnet bearbetar dem men det märker man inte själv. Jag har sett mina scener i 25 år nu, som att glo på en och samma film. Lite som Love Story. Man kan replikerna utantill. "Bullshit, you're looking at my legs." 

Det händer aldrig något nytt. Ingen kliver ur rollen. 

Det som hände en gång i verkligheten har hänt tusentals (hundratusentals?) gånger i minnet. Det blir varken bättre eller sämre. Man minns det som gör ont. Man minns också det avvikande, det udda. Jag har ett strålande minne, nej, två strålande minnen av min mor som sticker ut som ljus i mörkret. Det ena är när hon kommer hem med varsin lp-skiva till oss, typ Emil och Madicken, och drar upp dem ur kassarna. Den stora överraskningen var inte att vi fick dem utan att hon var så vacker när hon gav dem. Glad, med andra ord. Det tillhörde inte vanligheterna. Jag minns henne mest som deprimerad och minnet ljuger självklart - hon var glad fler gånger än jag minns. Det andra är när hon berusad spelar badminton i trädgården. Det var både jobbigt och roligt att hon var glad, jobbigt för att man visste att hon snart skulle bli olycklig igen. Nu är mamma trött igen. Hon ligger bakom sovrumsdörren mitt på dagen.

Jag antar att när Jan Guillou säger att han fick stryk varje dag kan det mycket väl vara en felaktig minneskonstruktion. De vuxna som var med kan säga att han inte alls fick stryk varje dag. Det spelar ingen som helst roll. Det viktiga är att han fick stryk med regelbundenhet. Min mamma var inte ledsen varje dag men jag minns henne som en enda stor ledsnad.

En enstaka våldshandling som leder till en svår fysisk skada, kan få mindre allvarliga konsekvenser för barnet totalt sätt än en lättare skada som ingår i ett mönster av våld och försummelse. /Barbro Hindberg: Barnmisshandel

Men det var altså noe pussig å se på den i alle henseende store svogeren min sitte og perle et kjede i grønne treperler....

Carolina Gynnings "självbiografi" - Ego Girl - sög för övrigt hårt. Det positiva är väl att den i alla fall är sanningsenlig, om man ser till omdömet.

Vad göra? Granska texterna till fredagens träff? Nej. Jobba lite på texten, då upplägget inte klickar? Njae, det blir nog bra som det är. Dricka kaffe och youtube:a? Ja. Det är produktivt. I vissa kulturer.

Under gårdagens föräldrahemsbesök fick jag tag i en berättelsebok från 3:e klass. Ni vet, häftet man använde för att träna på skrivstil, meningsbyggnad, stavning etc. etc. ad infinitum? Nåväl, utdrag följer:

Jullovet

Jag fick smälla smällare på lovet för det var nyårsafton på lovet. Jag fick julklappar på julafton. Det var sju stycken julklappar. Det var jätteroliga julklappar. Jag vill att det ska vara julafton ett tusen miljard miljoner gånger varje dag fast det går ju inte men det vill jag ändå. Jag tycket att det är jobbigt att skriva i berättelseboken och har alltid gjort det. Jullovet är rolig. Sportlov är roligt. Sommarlov är roligt. Påsklov är roligt.

Efter mitt inlägg i debatten Lov kontra Icke-Lov tog jag mig friheten att rätta min egen text.

R  (vilket i tredje klass betydde Godkänd)

I en annan text gömde sig en fin liten historia om två bröder som på väg hem från skolan hittar en hundvalp. Det hela slutar med att de lämnar hunden där de fann den och jag talar om för vår lärare, Ulrika, att bröderna lyckades glömma hunden efter ett år. Hunden glömde dem aldrig.

Som kommentar fick jag: Vilken fin och sorglig historia. R

Efter att vi fått våra omdömen lämnade jag ett meddelande åt Ulrika på nästföljande sida, inför nästa skrivstund:

Ful också!

Etter at jeg kom ut sommeren 2006 forandra det seg. Egentlig litt før det også. Jeg klarte ikke å skjule hvor deprimert jeg var før jeg fant ut av ting. Og etter den sommeren følte jeg plutselig at det gikk an å snakke med henne om det meste.

Likevel henger det i at jeg vil beskytte mora mi. Så når hun ringer i kveld og spør hvordan det går, mumler jeg at "det går no". Jeg har vel aldri vært særlig flink til å lyve. Så det ender selvsagt med at jeg griner (nei, testosteronet gjorde ikke at tårene tørka inn) og legger ut om at det ikke er mulig for meg å få noen operasjoner. Jeg er i en blindvei og GID-klinikken har sperra veien ut.

Og mamma blir nok lei seg. Men det er faktisk ikke jeg som gjør at hun blir lei seg; det er GID-klinikken. Ira Haraldsen og Frøydis Hellem har gjort livet vanskelig for mora mi. Og det skal de neimen ikke slippe unna med!

Att se denna bild idag känns overkligt, att han har legat på mitt bröst för att sova. Det var en av hans älsklingspositioner, direkt han låg så här var han nöjd, han tittade på mig, lyssnade på mina ord, mina andetag och för att höra och känna mitt hjärta slå. Sen somnade han som oftast och han var så nöjd. Den kärlek som finns, det är 100 % ge och ta, 100 % kärlek. Det känns så otroligt orättvist och inga ord eller förstående ord kan förklara att det fanns en mening med att Wilmer skulle dö, han skulle inte alls dö, något oförklarligt hände honom. Om några veckor har vi med all säkerhet fått alla provsvaren.

Vi har varit till Norge i helgen, för att träffa släkt till Cia och till svärmor. Här är naturen så där som på vykort, sagolikt vackert och nästan overkligt. Vi har också letat efter en sten som vi skall ha på kyrkogården som vi har hittat. Det är inte vilken sten som helst utan här har Cia lekt med sina syskon och här har svärmor sina rötter så stenen bär så mycket historia och platsen i sig är speciell för alla. Nära 700 km har vi åkt för denna sten som är vacker, ståtlig. Den kommer direkt i veckan att få text och symboler för att sättas på plats på kyrkogården.
Bilderna nedan visar en glad pappa och en glad son och vi kan också vara glada mitt i allt det sorgliga.
Alla bilder tagna av mig: Göran Landström, Copyright-lagen tillämpas

Vid datorn: Göran

Jag börjar med en återblick. I min ungdom spelade jag en del teater - det har varit julspex och sketcher framförallt. Gladeligen har jag bland annat iklätt mig roller som Lindeman (Hasse och Tage), Mark Knopfler (från Dire Straits) och Smurfarna. Om jag gjorde det bra överlåter jag till åskådarna, men kul var det att sätta ihop en teater - att vara en del i ett sammanhang. Mycket improvisation var det där och då, vi var regissörer, producenter och skådespelare i ett. Jag kanske också ska säga att det här var vääääldigt länge sedan, på 1980-talet närmare bestämt.

Som vuxen har jag flitigt besökt olika teaterföreställningar, framförallt har jag en stark dragning till det som är förknippat med lokal historia och identitet. Det har ni säkert märkt efter att ha följt min blogg. Varje år söker jag utmana min kreativa sida och längtan till teater har varit stark de senaste åren. Nu har jag gjort slag i saken och varit på uttagningen till Krigsoperan- Sotaooppera igår. Föreställningen går av stapeln nästa år i Haparanda-Tornio, premiär 26 juni 2009.

Med skallrande knän och stel som en pinne klev jag in där på Folkets Hus i Haparanda. Allt vad jag lärt mig genom åren var som bortblåst.....Frågan som kretsade i mitt huvud var "Varför utsätter jag mig för det här?" (Räcker det inte med att jag har ett utåtriktat arbete i ledande position, där jag också står på scen så att säga.....Men nu hade jag bestämt mig för att ge det här en chans, det här VILL jag göra - det här känns ROLIGT och då SKA jag göra det.)

Väl innanför dörrarna hälsades vi välkomna av regissörerna Ulf Fembro och Pia Suonvieri. Assisterande regissör Ros-Marie Barmosse och producent Doris Notlind var också där. Jag fick fylla i en talong med kontaktuppgifter och diverse uppgifter om ålder, storlek, intressen, färdigheter och erfarenheter. Därefter var det dags för fotografering.

Efter det samlades vi i ring, gjorde rörelse- och röstövningar, för att testa vår samarbetsförmåga. Inget krävande för dem som medverkat i tidigare uppsättningar, men nog krävande för mig - det är ju en helt ny situation där jag inte har någon gedigen erfarenhet. Jag tror själv att liknelsen "pipande kassaskåpskista" är träffande för min del. Avslutningsvis fick vi tillfälle att träffa regissörerna för korta, enskilda intervjuer.

Sedan var det gjort. Nu vet jag hur det känns. Igår, idag och framöver känner jag mig modig, för att jag tog det här steget och utmanade mig själv. Idag vet jag inte var det kommer att sluta och det känns JÄTTE-spännande.

Vilse i pannkakan

Curlingforeldrene sørger for at alt skal gå smooth for barnet. Det sies at foreldrene går foran og koster for barnet så veien de går er helt fri for problemer. Det meste blir lagt til rette for at barna skal smile, le og ikke føle seg lei seg. Jeg har hatt foreldre som har vært så opptatt av at barnet deres aldri skal føle seg trist eller lei seg, hvor jeg har måttet forklare at det er NATURLIG å ha ulike følelser og at man ikke er lykkelig hele tiden. Dette har vært familien hvor de ikke har møtt noe særlig motgang før i livet.

Jeg har hatt foreldre som ringer og sier: “hva skal jeg gjøre? Ungen min sier hun ikke vil legge seg, skal hun da få la vær?” . Disse foreldrene har dessverre misforstått dette med å sette grenser og barns medbestemmelse. De mener at grenser er en motsetning til å vise kjærlighet, og at det er svært autoritært å utføre. Noe de gjorde i deres oppvekst, noe de hvertfall ikke skal gjøre selv. Men jeg mener at grenser er en kjærlig handling, fordi man vil det beste for barnet og vil rettlede det på best mulig måte. Barn søker intuitivt rammer og struktur, og føler seg tryggere av å vite hvor "lista er lagt" og dermed er fri til å utfolde seg og være nysgjerrig innenfor grensene. Dette tror jeg er særlig viktig i et samfunn som det finnes tusen valg å ta, et lite barn har ikke forutsetninger til å ta gode beslutninger på alle valg i livet sev. Når grensene mangler aner ikke barna hva som er forventet av dem og barna blir ofte fryktelig umulig å ha med å gjøre siden de gjerne prøver ut og prøver ut. De blir ofte prinser og prinsesser som vil bestemme alt i familien eller barnehagen. Og foreldrene skjønner ikke hvorfor de er slik, de ahr jo gjort ALT for dem. De ser ikke selv at de av og til skulle gjøre litt mindre for dem…Da tror jeg barna hadde blitt litt mer spiselige rett og slett...

Jeg sier ikke at barn ikke skal bestemme selv, for det synes jeg er kjempe viktig og en del av det å vokse seg større og bli enkeltindivid. Det er godt for barna å kjenne etter hva de vil, føler, hva slags behov de har osv. Men av og til trengs det voksne som faktisk vet bedre enn dem selv hva som er hensiktsmessig i forhold til feks spising, soving, påkledning osv. Jeg har hatt foreldre som er så redd for å ta en kamp med barna eller at barna skal gråte når foreldrene vil at alt skal gå bra, at de for en hver pris beholder husfreden eller lar barnet bestemme. Et barn hadde sagt hjemme at det ikke ville ha klær på seg, og barnet ble hørt og anerkjent for dette, og levert uten klær. Mange føler seg nemlig slemme om de sier, “jo, du skal faktisk ha på deg klær”. Jeg synes ikke det er riktig at barna skal få valg de ikke er i stand til å vite sitt eget beste i forhold til. Det er nå tross alt de voksne som er de som myndige og ansvarlige i en familie. Og barn trenger ikke innblandes i alt. Det er fortsatt lov å skille mellom barnets arenaer og de voksnes arenaer uten at man er noen dårlig mor eller pedagog av den grunn.

Jeg synes heller ikke at alle skal ha likt hele tiden. Har eldstesøster bursdag trenger ikke minstegutten få akkurat like mye gaver, når han ikke har bursdag en gang. Han trenger ikke få en egen kake til seg. Foreldrene trenger ikke fokusere på hvor lei seg den som ikke har bursdag blir. Kan ikke huske at jeg synes det var noe problem at broren min hadde sin bursdag og var i fokus i barndommen? Jeg tok iallefall ikke spesielt skade av å ikke få like mye gaver og oppmerksomhet som han akkurat denne dagen. Jeg synes det er viktig læring for barna at de skjønner at noen ganger er det andre barn i sentrum, andre ganger er det dem. Men de kan ikke være i fokus hele tiden. Hvordan skal barnet vite at det er deres dag, at akkurat DE er skal settes fokus, når dagen alltid skl deles for at foreldrene skal forhindre konflikter?

Heldigvis får jeg si, lærer disse barna masse av å gå i barnehagen. Er redd en del av barna ville blitt ganske ufordragelige og kravstore om de ikke fikk brynet seg på dette med å dele, vente på tur, løse konflikter, aldri fikk kjenne på vanskelige følelser. Jeg er nemlig redd disse barna vil få store problemer siden i forhold til å takle problemer og utfordringer om de hele tiden har blitt “kostet” veien til. Barn som voksne trenger å erfare selv på godt og vondt, for å lære og mestre tilværelsen. For å lære om livet rett og slett. Vi er hele mennesker med gode dager og dårlige dager, gleder og problemer. Tar vi bort halvparten av dette er det klart det gjør noe med oss. Jeg slår derfor et slag for at foreldre av i dag går noen år tilbake i tid, tar med seg det beste fra foreldregenerasjonen i forhold til å kunne sette grenser og gi barna ansvar, men også tar til seg den nye kunnskapen vi har om barn, barn i samspill med andre og barns medvirkning. Men ønsker ikke at noen av områdene skal være så sterkt overdrevet som det er idag, iallefall i det barnehagemiljøet jeg kjenner til.

Jeg tror også det er lurt at en del foreldre legger lista litt lavere. Alt trenger ikke være 110% hver eneste dag, hver eneste time. Vi er ikke supermennesker, selv om media kanskje legger opp til at vi er det. Man trenger ikke ha barn som går på ballett, fotball og dansing i en alder av 5 år. Det enkle er ofte det beste. Det er et poeng å skru ned forventningene til hvordan dagene og livet skal være, så får man som forelder ikke realitetssjokk i møte med hverdagen. Det er nok lurt å tenke; det er helt normalt med konflikter, det er helt normalt med trassende unger, helt normalt at barnet først ikke setter pris på den grensen du forsøker å sette. Men etter hvert vil tingene gå mer av seg selv. Grensesetting gjort på riktig måte bør være lystbetont, fordi man vet at det målet man har for grensesettingen, nemlig at barnet skal bli et høflig, respektfullt og raust tilskudd til samfunnet, er i ferd med å oppnåes.  

Jeg tror vi gjør klokt i å la barna leve livene sine selv, for vi kan ikke leve det for dem. Det går bare ikke, ikke i lengden.

(Eksemplene er omskrevet fra virkeligheten for ikke å bryte med taushetsplikten og alle tingene er ikke egenopplevde men typiske situasjoner kollegaer i andre barnehager har fortalt)

Det finns saker jag behöver skriva om. Men jag vill inte skriva om dem.  Kanske borde du låta bli att läsa, så låt då bli. Kanske borde jag vara tyst, men ankan kvackar i stillheten, vattenytans släthet i vallgraven ripplas upp över tusen fallna krigares döda kroppar i sönderrostade rustningar.

Inom vissa riktningar av den moderna psykologiska/psykiatriska vetenskapsriktningen talar man om Det Inre Monstret. En människa kan födas upp till att tro att hon Är Ett Monster, alternativt Bär På Ett Inre Monster. Vanligtvis uppstår detta när den traditionella närhetsgivaren, i allmänhet den biologiska modern, lider av beröringsskräck. Min mor avskydde barn, i synnerhet sina egna, kunde inte förmå sig att ta i dem.

Filmerna som skrämde andra, som t.ex. Alien-fimerna. gav mig tröst och förståelse.  Alla, d.v.s. hela mänskligheten med Sgt. Ripley i spetsen, sprang efter henne med eldkastare. Men allt hon ville var att leva, överleva, kanske se sitt släkte kvarstå. Min egen mor hatade barn, äcklades av dem. Enligt min psykoanalytiker skulle jag inte ha överlevt därför att jag inte blev vidrörd. Men så blev det ändå.

Jag växte upp med ett svart hål av skräck inuti mig själv, en skräck för mig själv. Så en natt drömde jag att vi gifte oss, Monstret och jag, en vidunderlig dröm, vi fick många barn, jag gömde henne för omvärlden av omtanke om henne själv, jag gömde henne för omvärldens fördomar och domar, jag reste mellan världarna. Vi levde lyckliga tillsammans tills den dag hon dog. Hon avlivade sig själv för att jag skulle få min fulla frihet.

Sedan den dagen är jag fri men bara halv. Halva mitt jag dog och försvann. Jag tackar för offret men jag sörjer.

Jag glömmer nog snabbt att igår t.ex. såg vi en DVD-film som maken köpt via Craig's List, "Stand By Me". Den handlar om ett gäng 12-åringar som hajkar iväg längs ett tågspår till den plats där en kille blivit påkörd och dött. Kommer ihåg den tiden själv och mindes att killarna i klassen var lite såna; försökte vara coola och hade liknande funderingar och fantasier.

Jag minns också när jag var 15 och för första gången träffade en liknande amerikan - en trettonårig liten kille på Gothia Cup i Göteborg. Han försökte verkligen spela cool för att impa på mig.. :D Men när jag började prata med killarna i min ålder ifrån Tyskland blev han så sur, att han ordnade en hämnd... Han och hans kompisar for upp till andra våningen och dumpade ut en hink med vatten över de helt oförberedda tyskarna! Vilken syn... Och resten av veckan blev jag ignorerad av den "stackars" amerikanen, som hade tyckt att jag borde raka mig på armarna också, "because my sister does that and all other girls too in the States!". Hah! Gör dom??

Det här är jag när jag har möjlighet att vara den jag är. Lycklig, svårartat tramsig och okuvligt optimistisk. En gång för länge sen hade jag en flickvän som också led av depressioner (hon hade dessutom diagnosen schizofreni.) Hon sa vid ett tillfälle att vi hade ju vårt tungsinne gemensamt. Men jag sa: Nej, det stämmer inte för mig, du kan bara tala för dig själv. Jag är inte född sån här, det är omständigheter som har skapat mitt lidande.

Jag kan bara tala för mig själv, för det finns ingen annan människa jag känner så väl. Jag föddes med en i grunden lycklig natur men upplevelser och omständigheter i mitt liv ställde till oreda i både mitt psyke och min kropp, och därför skulle jag inte ha haft hjälp av bara endera medicin eller terapi, båda behövdes och kompletterade varandra.

Egentligen är jag ingen genuin depperado utan är faktiskt klassificerad som bipolär. Det känns lite besynnerligt för jag har bara haft en enda manisk episod i hela mitt liv. Det var nån gång i början av 90-talet när jag en dag plötsligt började städa och sen städade hela kåken från vind till källare, jag höll på i sju dar och har sällan haft så urroligt, jag njöt verkligen! Och så vaknade jag en morgon besinnad, allt var deprimerat som det alltid var på den tiden, och sa till mig själv: Nej, Granberg, det där var inte du. Och svarade: Nej, det var det sannerligen inte, jag måste ha haft en manisk episod. Vilket min psykiater också bekräftade.

Jag fortsätter att tala enbart för mig själv: Jag är fullständigt övertygad att allt har en förklaring även om många av nycklarna kanske är begravda för alltid i minnets sedimentlager. Men slumpen finns inte. Och det räcker att veta det, jag måste inte förstå allt i detalj. Och det handlar inte om att ge mig själv absolution, för det implicerar att något funnes att förlåta.

I samband med ståhejet kring mina självbiografier frågade mig journalister vid flera tillfällen med ett nästan indignerat tonfall: Men hur! Har du! Överlevt! och då blev jag nästan defensiv och sur och fick lust att svara: Ja förlåt då, jag ska genast gå och taga mig av daga! För jag läste andemeningen som: Du är en paradox som stör mig, sitt inte här och se så välmående ut! Ja, mitt liv har varit svårt, det har sett annorlunda ut än många andras, jag fick kanske inte tillfälle att göra något av mina begåvningar, jag fick ingen utbildning, skänkte inte världen några barn.

Ibland tror jag att min mentala likhet med en hund har underlättat min förståelse av mig själv. Alla tusentals frågor jag hade flöt samman till en enda och de lika många svaren formade sig till en enda nyckel: jag led därför att jag blev plågad. Det var den enkla biten, den tog bara lite mer än fyrtio år att bena upp. Att sedan bryta de mönster detta har skapat i mitt liv, i mitt förhållande till mig själv, i relationer av olika slag, det är fortsättningen.

Den polske filmen Sztuczki av Andrzej Jakimowski er et lite smykke. Mer en stemningsbeskrivelse enn en en historie, langt fra filmindustriens vanlige krav til narrativ, handlingsbue og dramaturgi. Det er mange eksempler på at forsøk på å heve seg over tradisjonell fortellerteknikk fører til fiasko - en del norske filmskapere med inflatert selvbilde har falt hardt til grunnen med sine forsøk på å lage Kunst. Men i En magisk sommer faller bitene på plass.

6 år gamle Stefek har sommerferie, han bor i en nedslitt polsk småby med søsteren Elka og moren. Det er et tomrom i Stefeks liv. Far har reist fra familien og slått seg til med en yngre kvinne. De tre som er igjen klarer seg brukbart, men ingen har klart å legge bak seg at far dro fra dem. Søsteren til Stefek, Elka, er 18 år og lengter også etter far. Men hun har ingen tro på at han kommer tilbake. Hun er mer opptatt av å sminke seg og holde byens unge gutter på passe avstand.

Men Stefek lengter med hele seg. Og hvem lengter sterkere enn en 6-åring? Han vil gjerne hjelpe skjebnen med noen magiske triks slik at faren kan komme tilbake. Finnes magi? Ja kanskje. I alle fall prøver Stefek å påvirke hendelsene, og ting skjer. Far nærmer seg.

Stefek spilles av Damian Ul og sjelden ser man en mer begavet barneskuespiller. Han er uvanlig uttrykksfull og har en flott tilstedeværelse.  Han ble visstnok "funnet" ved en tilfeldighet i byen der innspillingen foregikk rett før opptakene skulle begynne.

Stillferdig, stemningsfull. Tematisk minner den om Mitt liv som hund, den svenske filmen om en 8-årig gutt på 50-tallet som var så opptatt av "rymdhunden Lajka". En Magisk sommer er full av undertekst - vi lever oss inn i historien og legger til vårt eget. Her er en god arthousefilm, vel verdt en 80-kroners kinobillett.

Det stämmer över huvud taget inte in på mig. Jag hade väldigt många människor som älskade mig, tog hand om mig, men ändå hemsöktes mitt inre väldigt ofta av oro och ångest. Jag var rädd för så otroligt mycket när jag var liten. För det första var jag hypokondriker. Fick jag höra talas om ngn sjukdom så trodde jag att jag hade den. Gick nästan konstant och var rädd för maginfluensa och det faktum att jag var nervöst lagd gjorde att jag mådde illa flera gånger i veckan. Tänkte ofta på framtiden och att alla en dag ska dö. Det kunde resultera i små panikångestattacker som slutade i mammas famn. Där kunde jag känna mig trygg.

Tyckte aldrig om när mamma sa åt mig vad jag skulle göra. Att man inte fick städa när man själv ville. Av någon anledning var jag rädd för natten. Hatade att gå och lägga mig. Ville inte gå i skolan. Ville inte gå i simskola. Det var de vuxna som bestämde.

Idag är jag vuxen. Jag måste i och för sig jobba för att få pengar, men det är jag som bestämmer ändå på något konstigt sätt. Jag mår illa ibland. Jag skräms av döden ibland, men alltmer sällan. Med åldern har det kommit ett slags lugn. En sorts mognad. Jag tycker mycket mer om den människan som existerar idag än den som fanns förr. Jag kan stå för mina åsikter och mina handlingar. Jag har bättre koll på vad som är rätt och fel.

Och vad var det som räddade mig när jag var liten och rädd?

En stor, gul Labrador vid namn Jessie.

Madeleine

Jag vill fortsätta berätta. Jag är född till berättare. Häromnatten räknade jag ut att jag sammanlagt har gått 18 år i terapi: gestaltterapi, psykoanalys, och till slut tolv års regelbundna samtal hos en psykiater där jag själv skapade formen för vårt gemensamma arbete. Parallellt med detta har jag dessutom genomfört en regelrätt självanalys i publicerade och opublicerade texter. Är jag så viktig att det motiverar allt detta arbete? Ska det vara nödvändigt att skåda så djupt i sin egen navel? Ja, det ska det. Jag har rätt att lösa så många knutar jag kan i min strävan efter sinnesfrid.

Min historia är ovanlig och den kan hjälpa andra, det jag redan har berättat har redan hjälpt andra. Att komma till världen som barn till två djupt mentalt störda människor och överleva kräver styrka, har man sen själv dessutom en medfödd neuropsykiatrisk funktionsstörning måste man vara ännu lite extra stark. Min hund Gina gav mig många lärdomar som jag sedan har burit med mig genom mitt fortsatta liv efter hennes bortgång 2002. Det allra viktigaste som hon lärde mig var detta: när man är mycket stark måste man också vara mycket varsam mot dem man bryr sig om.

Men jag har också sagt att det blir inga fler självbiografier, möjligen när jag är över 80 om jag blir så gammal, och det tänker jag stå fast vid. I stället tänker jag börja berätta lite mer här, utan form, utan plan och struktur, bara små bitar ur mitt liv som de faller mig in. Det blir ett komplement till privata samtal. Jag har alltid upplevt att jag har en fast grundstruktur som är medfödd och aldrig förändras. Den är som en husgrund. Ovanpå den har jag sedan uppfört den byggnad som är min person. Och hur det kommer sig att den blev just så här, det är det som hela mitt livslånga arbete med mig själv går ut på att ta reda på.

Meget længe siden...

Den gang jeg kjøpte røde bøker med sorte kanter på Kremmerhuset og fylte dem dikt.

Nå vet jeg ikke om det er samme Kremmerhuset, men jøje meg, det ordet rusket opp i minneboksen min. Kremmerhuset i Tønsberg... Utgangspunktet for så mye spennende å prøve vingene på.

En vakker dag var vi gamle nok til ta bussen inn til Kremmerhuset alene. Jeg husker krystallklart bussen den dagen. Med plasttrukne benker og plasttrukte tråder som vi trakk i når vi skulle av. Trådene gikk i hele bussens lengderetning, og hang litt nedpå vinduene i ujevne buer. Men bussen kjørte ikke slik jeg husket veien! Jeg satt der og var usikker på om det var riktig. Var jeg på rett buss? Pleide den å kjøre slik? Når jeg kjørte buss med mamma, fulgte jeg jo aldri med på hvor ruten gikk. Men nå - nå føltes det som om hele livet lå i hendene på en bussjåfør som muligens, eller muligens ikke visste veien til Kremmerhuset.

Men frem kom jeg. Med sommerfugler i magen. Og på busser fra andre kanter kom venninnene med andre busser. Selve Kremmerhuset var så spennende at man noen ganger ble tung i bena når man gikk. Det var en stor åpen hall i midten. I andre etasje gikk det et gelender hvor man kunne henge og titte ned på de som gikk i hallen. Men ikke lenge. Sto vi der lenge kom det vakter og ba oss om å gå. Vi kunne jo ikke bare være, vi skulle handle.

Og det gjorde vi. Viktige ting! Som pynt til håret, eller en is. Eller ringpermer og blokker og blyanter med pynt på. Og viskelær i mange farger og former - slike som (rødme) smakte godt når timen ble kjedelig.

Kremmerhuset var mye mindre enn det er nå - og mye større. Vi var en gjeng som treftes, og var forelsket i hverandre på kryss og tvers. Det utspilte seg mangt et drama i gangene på Kremmerhuset. Det var gutter og jenter, og i mellom sprang det sendebud. Får Kari sjangs på deg, Terje? At han sa ja var livsviktig - og forholdet varte som regel en ukes tid. En uke med leiing og kanskje et kyss på skolegården. Så ble det slutt, og et par uker senere var det samme spenningen om igjen. Hei, Kari... *blygt* Skal vi bli sammen igjen? Slik gikk mye av ungdomstiden. Eller den ikke lenger bare barnslige barndommen. Kjæresterier, rivalisering (for Terje var populær han) og mye lek og morro.

Mon tro om alle har det bra idag? Jeg håper det.

Når man gikk ut av Kremmerhuset og ned en liten gate kom man til torget. Et helt annerledes torg enn i dag. Dette var før så mye av trebebyggelsen forsvant i brann, og torgbodene var nydelig innrammet i gamle bygninger. Før store glassvegger og så mye varer at man ikke finner noenting.

Men det var ikke torget som trakk. For nedenfor og til høyre et stykke lå det et lite bakeri. Og de hadde VERDENS BESTE kanelstenger! Feite kanelstenger, med masse sukker og kanel. Og så hadde de herlige franskbrød. Vi spiste ut all innematen, og kom hjem med bare skorpen. Men vi var lykkelige.

Senere lærte vi at man ikke bare kan nyte her i livet. Man må spise skorpen også, og egentlig er ikke kanelstenger og franskbrød så veldig sunt. Men den gangen var det lov - å lete frem det beste og gumle det i seg uten å bekymre seg for noen ting i hele den vide verden.

Annet enn om man fant den bussen igjen som fant veien hjem....

Det är viktigt att Brittas berättelse kommer fram och får berättas, för den är verklig. Men jag bär också med mig min egen berättelse och många av mina missionärsbarnskompisars. Lika olycklig som Brittas berättelse är, lika lyckliga är många andras berättelser. Att vara missionärsbarn är på många sätt ett bortglömt privilegium. Likaväl som vi missionärsbarn kan uppleva oss rotlösa och inte hemma någonstans, har vi i många fall istället begåvats med förmågan att känna oss hemma varthelst vi kommer och att kunna relatera till alla slags människor, oberoende av språk och kultur.

En del missionärsbarn tar avstånd från sina föräldrars livsval och tro, medan andra istället känner stor samhörighet och delaktighet i detta att vara gränsöverskridare och brobyggare. Och så är det väl för alla människor. Vi har olika förutsättningar och behov av att visa distans eller närhet till våra föräldrar. Och här gläder det mig så att läsa om Britta, eftersom hon säger att hon har hittat till ett slags förståelse för sina föräldrars val. Inte rättfärdigande, men förståelse.

Samtidigt skär det i hjärtat på mig att läsa om Brittas, som det verkar, totala oförståelse för den kristna tron och dess drivkraft till mission. Att det skulle vara inom Sida som människor idag får utlopp för sitt "patos" låter i mina öron rätt otroligt. För nog finns det fortfarande gott om människor som känner kallelsen att lämna den materiella tryggheten för att nära eller långt borta berätta om Jesus (inte för att sprida den svenska samhällsbyggnaden) till frälsning och evig salighet för alla människor. Visst kan det väl behövas patos även i Sidas tjänst, men i missionens tjänst är det en förutsättning. Kanske är detta det som är jobbigast att läsa om, hur föräldrarnas engagemang för evangeliet faktiskt gjort deras egen dotter oförmögen att se vad det handlar om. Sen slår det mig att kanske hade inte ens Brittas föräldrar upptäckt vad det egentligen handlar om: Guds självutgivande kärlek i Jesus Kristus. Vem vet?

Det är en välavvägd och mogen människa som träder fram i artikeln, en människa som låtit livets också smärtsamma erfarenheter bli till något värdefull, eftertänksamhet. Är det månne det som är vishet?

Den tronar i mitt barndomshem och värmer gott när strömmen tryter - som det ofta gör i glesbygdsbyarna.  Nu är det länge sedan den stod för värme, idag står den nog mest kvar för att den gör det. Ingen har som bevärdigat den en blick på länge. Familjens avlastningsplats - stället man dumpar grejer på. Jag har alltid gillat vedspisen, så mycket nostalgi. 

I helgen fick jag lära mig hur man eldar med pellets och hur det funkar. Intressant, men det var en annan spis. Inte vedspisen.

En intressant betraktelse för en lägenhetsråtta som jag. Van vid elström, en annan typ av värme.