Att man måste ta in "expert" pedagoger för att "rädda" en klass tycker jag är fruktansvärt skrämmande.
Att det kan och tydligen får skilja så mycket i lärarnas kompetens från skola till skola, kommun till kommun är sanslöst.
En lärare precis som en bra basketlärare måste ha passionen för att lära ut och när eleven/spelaren inte fattar, så hittar man andra lösningar för att den skall kunna lära sig. Man ger inte upp förräns man hittat rätt, nåt fram och fått kontakt så eleven/spelaren är redo för inlärning.

En lärare som inte nummer 1 bryr sig om elevens välmående kommer aldrig vara en bra lärare. Se vad alla "expert"lärare i 9A har gemensamt, de bryr sig om individen först. För de förstår att når de individen så kommer de kunna lära sig på ett eller annat sätt.

En bra lärare tar sig tid när tid inte finns för det lilla extra samtalet, klappen på axeln
eller för frågan; allt bra?

En bra lärare kör inte bara efter läroboken/årsplaneringen utan han kollar in eleverna/spelarna och ser vilken mental status de verkar ligga på och anpassar utbildningen för att de ända ska lära sig trots de är trötta. Man kanske gör nåt helt galet, men som ändå fyller ett syfte.

En bra lärare är en som blir en form av extra pappa/mamma för eleven/spelaren och på så sätt hjälper de riktiga föräldrarna med uppfostran och stöd för att eleven/spelarens kall kunna blomma ut som "vuxen".

Jag jobbade en gång på en skola i Lomma som bla vikariende skolvärd. Ett jobb som verkligen passade mig och jag trivdes mycket bra med det. Ingen klagade på min arbetsinsats och sällan har skolan varit renare från klotter m.m. under dessa månader. Den dåvarande skolvärden skulle gå i pension, så jag såg en chans att kunna få tjänsten efter 6 månader vikariat på mellan 50%-100%.

Så efter 6 månader utan ett ord från rektorer om hur de tyckt jag skött mitt jobb, så knallar jag in på expeditionen och ber att få snacka med rekorn angående min framtid på skolan. Han förstod ju att det var skolvärdsjobbet jag suktade efter och helt ärligt jag var i detta läge 99% säker på att jag skulle få det.
Allt annat vore nämligen någon form av tjänstefel.

Men ack så fel man kan ha....

Han säger;
"Det har gått bra vi har inga klagomål på dig alls, men vi tycker att du har för bra kontakt med eleverna"
Varpå jag svarar men det är ju det som det går ut på!
Efter 45min, så mynnade det ut i att jag fick gärna jobba kvar där om det var utan lön dvs nåt arbetslöshetsprojekt eller nåt.
Dagen efter lämnade jag in nycklarna till skolan och tackade för mig. Det fick vara så om det inte räcker att göra sitt jobb, så finns det ingen framtid för mig på skolan.

Jobbet gick såklart till en utan några meriter, men släkting med rätt person.

Att ha bra kontakt med elevern/spelarna är huvudnycklen för inlärning. Men det betyder inte att man berättar allt om sitt privatliv eller säger allt man tycker eller umgås på fritiden. Det är en balansgång som måste hållas.
Att vara kompis men ändå inte :-)

En av de absolut bästa svenska dokumentärer som gjorts, men också fruktansvärt sorgligt att det skall kunna se ut så här i Sverige. Igor, Stavros, Gunilla och de andra kanske har väckt våra politiker och andra bestämmande inom skolan.

Så blir du en bra lärare
Det är dags att rensa upp i skiten!

Se videoene: Baby Bible Bashers

Jag är en stor vän av vad jag i brist på bättre ord döpt till "fylle-tv". Man kan sammanfatta det som tv som fungerar perfekt att titta på när man kommer hem full klockan två på natten men inte vill gå och lägga sig. Det får inte vara för tråkigt (för då somnar man), det får inte vara för spännande (för det orkar man inte med) och det får inte kräva något större intellektuellt engagemang (för det är man inte i stånd till). Fylle-tv, helt enkelt. Det går alldeles utmärkt att titta på när man inte är full också, till exempel sena vardagskvällar när man förhalar sänggåendet.

Så naturligtvis har jag de senaste sena tisdagkvällarna fastnat framför Ice Road Truckers på TV4. Det är en dokuserie i en hel massa delar om en bunt skäggiga män som kör långtradare över frusna sjöar i 40 minusgrader i norra Kanada nånstans. Eftersom de är mitt ute i vildmarken kör de så många och långa pass de kan för att tjäna så mycket pengar så möjligt. Ibland blir det snöstorm. Ibland går bilarna sönder. I övrigt händer inte så mycket.

Jag kan inte sluta titta. Det är hypnotisk tv. Jag är inte ens särskilt intresserad av bilar. Jag orkar inte titta på de där hojbyggarshowerna från Kalifornien där de är i luven på varandra hela tiden. Men det är något väldigt behagligt över händelselösheten i Ice Road Truckers. Dessutom är det frusna, ödsliga landskapet väldigt majestätiskt.

Det visar sig att Ice Road Truckers, som jag aldrig tidigare hört talas om, är producerad av The History Channel och är en av deras populäraste originalproduktioner. Så populärt, tydligen, att man just nu håller på att spela in en säsong till. Vilket gör mig glad, på ett ganska oengagerat sätt. Nu har jag nåt att titta på på tisdagkvällarna när jag inte vill gå och lägga mig.

I trailern till första säsongen finns en slogan: "They drive trucks - on ice." Varför göra det mer komplicerat än nödvändigt?

Andra bloggar om tv, dokumentär, ice road truckers, fylle-tv

Del 3

Del 5

Del 7

Del 9

Del 11

I dokumentären var hennes starka önskan att arbeta på sjukhuset och rehabiliteringshemmet Sunnaas - där hon själv vårdades efter olyckan som gjorde henne helförlamad vid 11 års ålder - för att hjälpa och vara till stöd åt andra patienter. Men i slutet av dokumentären verkade det som hon hittade en kille i Tyskland, så det kanske blev en utvandring från Norge till sist, till och med?

Tyvärr fick man inte veta något i eftertexterna om 'hur det gick sen'. Dokumentären var nu två år gammal och jag undrar så hur det gick för Katrine sedan med jobbet och kärleken och allt. Surfade runt lite på nätet för att se om jag kunde hitta lite nyare artiklar om henne från i år, men hittade tyvärr ingen information om vad hon gör och är idag, så jag vet faktiskt inte hur det gick. Hittade inte hennes namn bland personalen på Sunnaas-länken ovan, men det är ju möjligt att hon jobbar som präst någon annanstans (eller att hennes namn bara inte står med på hemsidan av nån annan anledning). Eller så blev det Tyskland permanent.. *hoppas* :)

Jag smittades i alla fall av hennes positivism, hennes styrka och kämparglöd. Tack Katrine & KRAM!! Jag hoppas du har det bra och att dina drömmar i livet blir sanna (även om det inte blev Sunnaas eller killen som du hoppades på..)!!

Her er min lille anmeldelse af filmen:
Så kom den endelig. Filmen "Fitna", lavet af den hollandske politiker Geert Wilders, der skulle sammenligne Adolf Hitlers bog "Mein Kampf" med koranen. Det var det dog ikke meget af, men derimod masser af voldsporno, med horrible klip fra terrorangreb på World Trade Center og banegården i Madrid. Ikke nok med det, så bliver der vist klip fra terrorister der dræber deres gidsler og bøsser der bliver hængt i Iran.

Filmen har ingen værdi som en dokumentar. Der er næsten ingen fakta, ingen udtalelser fra eksperter af enhver art; islam, terror eller nazisme. Intet. Der bliver dog vist en masse videoklip fra hele 17 forskellige kilder, herunder Youtube og andre lignede services. Og så bliver der vist en masse overskrifter fra hele 17 forskellige aviser.

En stor omgang følelsesporno og voldsporno, så selv ikke Michael Moore kunne gøre det bedre.

Karakter: 1 ud af 10 stjerner

Det er så sjeldent med rene fantasyfilmer at de alltid starter med bonuspoeng hos meg, men altfor ofte viser det seg at de henfaller til å fortelle den samme historien om og om igjen. Ingen har helt klart å få til fantasy siden Lord of the Rings. Det går ikke denne gangen heller, til tross for mye fint på den tekniske sida. Det er først og fremst manus og regi det skorter på her. Den stereotyp handling rotes unødig til; det er direkte imponerende å fortelle et helteepos, en av menneskehetens eldste historier, på en slik måte at det er vanskelig å få tak i hvem som er hvem, spesielt på skurkesida. Er du sulteforet på filmer med magi, svære sverd, snertne prinsesser og vakre landskaper kan du med fordel se denne før drit som Eragon. Minuspoeng for skikkelig ufin behandling av høygravide i åpningssekvensen, det der var ufint og veldig unødvendig.

The Muppet Show (Sesong 1)

Er det sånn nå at folk ikke kjenner til the Muppet Show? Jeg tror jeg skal gå ut i fra at dere vet hvem Kermit, Fozzy, Miss Piggy og co er og bare informere om at sesong en nok er mest for hardbarkede fans. Konseptet er liksom ikke helt spikret, mange av de beste sketsjene (Piiigs iiiin Spaaaaaaace!) er ikke på plass ennå, og mye av humoren er forferdelig platt. Omtrent en gang per episode skjer det likevel noe litt magisk, enten det er favoritter som finner plassen sin (svenskekokken er og blir genial) eller overraskende fine øyeblikk fra (stort sett, Vincent Price er jo med) b-listerne på gjestelista. Hvem hadde trodd at det skulle være så søtt å se Twiggy synge Beatles´ In my life, eller at Sveitsiske mimeartister var så kule? Også har vi jo denne. Og denne. Og selvfølgelig denne .

Tror jeg våger meg på sesong to også. Blir humoren for tørr er det bare å slå på det veldigfine triviatekstsporet.

Dessuten:

Star Wars Episode III, for å teste ut ny TV og oppskalerende DVD-spiller. Gud som Hayden Christensen suger. TekkonKinkreet, som jeg tøtsjet innpå her. Fido, med helt ålreit kommentarspor. Tre kortfilmer av Werner Herzog. The Great Ecstasy of the Sculptor Steiner er en nydelig liten sak om skiflygeren Rudolf Steiner, som var så god at han trynet i overgangen rundt 180 meter annenhver gang han hoppet. La Soufrière er et stilig portrett av øya Guadaloupe etter at befolkningen har blitt evakuert på grunn av et nært forestående vulkanutbrudd, så Herzog som det går an. How Much Wood Would a Woodchuck chuck er et alt for langt portrett av kvegauksjonariuser og deres tungegymnastikk.

Og No Country for Old men, som mye alt er sagt om. Coenbrødrene starter på mange måter på nytt her, med sin mest modne film, der eksentrisitetene fra mange av deres beste og verste tidligere filmer er erstattet med vakre bilder og tredimensjonale hovedpersoner. Det blir nesten litt som med Nick Cave; det er godt å se sine idoler finne nye sider av seg selv, men gamle fans vil alltid ha noen eldre favoritter. Forsiktig overhypet?

SVT2 20.00 Påskdagen 23/3
Repris: SVT2 27/3 och 29/3

Titel: Lobbyisterna – om hur man säljer ett hål i marken
En modern saga om den svenska glesbygdens kamp om överlevnad.

Man får åka många mil genom mörk granskog för att komma till den lilla bruksorten Hällefors. Den som är ouppmärksam kan faktiskt till och med missa samhället när man passerar. Vissa dagar känns hela samhället övergivet och nästan obebott. Inte en själ syns till, inte ens utanför Konsum. Besökare från storstan kan känna en lätt rysning vid anblicken.

Men alla har inte packat och gett sig av trots flera djupa kriser under åren. Bakom de till synes tomma fasaderna finns en fast beslutsamhet att få stället att överleva.
Kommunalrådet Pentti Supponen, Carl-Jan Granqvist VD för det kommunala bolaget AB Måltidsupplevelser och det kommunala bostadsbolagets VD Lennart Ljungberg har fått i det närmaste fria tyglar från den socialdemokratiskt styrda kommunstyrelsen. Deras uppdrag är att sälja Hällefors regionalt, nationellt och internationellt och få orten att leva vidare ett tag till.

För dessa män är det mesta tillåtet. Kontakter knyts, kontakter odlas, kontakter utnyttjas. Det handlar om att bana väg. Att öppna upp för nya näringar. Det är resultatet som räknas. Antal nya arbetstillfällen och nystartade företag. Men hela tiden med Kommunens Bästa som både mål och medel – och ibland även som ursäkt...

Strategin är storslagna byggen, pampiga parker, matkonst, design och kalas. Och kreativiteten är det inget fel på. När ännu en industri läggs ned gnuggar Carl-Jan händerna. Han ser genast ett måltidsmuseum torna upp ur den gamla verkstadsindustrin. Men cynismen är hela tiden närvarande och framstår klarare och klarare. Liksom all lobbyism ses det av omgivningen som ett ganska tvivelaktigt hantverk de utför, och frågan uppstår om det är kommunen eller sig själva de lobbar för?

Lobbyisterna är en betraktelse över ett inte okänt men dock svårfångat fenomen – lobbyism. Den sker ofta bakom stängda dörrar. Ofta är det en intresseorganisation som lobbar mot politiker men lika vanligt är att uppvaktningen sker inom den politiska sfären. Och med rätt presentation kan nästan alla projekt framstå som oumbärliga.

Pentti är kommunalråd. Det är han som är loket. Hans hår står på ända och skägget skakar när han skrattar. Själv kallar han sig ”fattig kommuntomte”, men han är kompis med hela den socialdemokratiska nomenklaturen och arbetar stenhårt för bygdens utveckling. Allt för att skapa arbetstillfällen i en gammal bruksort som tidigare var helt beroende av sitt stålverk.

Carl-Jan är som en satellit i omloppsbana. Hela svenska folket vet vem han är. Men vad de flesta inte vet är att han är kommunalanställd. Ständigt på resande fot arbetar han som lobbyist för Hällefors Kommun – en mycket framgångsrik sådan. Med sitt Måltidens hus har han förvandlat kommunens andraort Grythyttan till ett internationellt centrum för mat. Han känner nästan alla med makt och pengar, men speciellt bra kompis är han med pamparna inom borgerlighetens maktstrukturer.

Lennart, allmänt kallad Ljungberg, vill göra samma sak som Carl-Jan, men inom designen. Han har också byggt ett hus. För formen. Stort och tjusigt blev det men dyrt. Lennart har skapat rubriker genom att bygga skulpturparker av hög klass i lilla Hällefors. Han talar gärna om allmännytta och samhällsekonomi när han berättar om sina flermiljonsprojekt. Men många i samhället ser det som att han bara bygger dyra monument över sig själv.

Lobbyisterna är en modern saga om kommunal lobbyism, en växande verksamhet i dagens svenska glesbygd där en ständig kamp förs för att synas, märkas och därmed finnas till i dagens mediasamhälle. Filmen utspelar sig under flera år och skildrar lobbyismen inifrån, från drivkrafter till strategi och genomförande.

Filmarna Maria och Peter Rinaldo har följt lobbyisterna under drygt två år. De har fått störst uppmärksamhet kring sina dokumentärer om folkmordet i Rwanda som producerats för Sveriges television: Blodsarvet 1995, Blodsbarn 2001 och I guds namn 2004.

Den här bilden är tagen som skolprojekt under temat ensamhet.

Invisible | Foto: Robin Norlén

Hittade lite gamla bilder från när jag pluggade i Texas. Här kommer en bild från ett av USA:s fattigaste områden, Third Ward i Houston. Personerna på bilden är med i ett "after school project" för att de ska ha något annat att göra efter skolan än att prosituera sig.

Jag har fler bilder från Third Ward, men de kanske kommer senare.

Third Ward Students | Foto: Robin Norlén
Övrigt: Tagen svart/vitt med en analog Nikon. Ramen är pålagd i Photoshop. I övrigt, knappt någon redigering.

Använd denna länk för att aktivera din gratis prenumeration till iTunes: itpc://sweatybeards.blip.tv/rss/itunes/
Tyvärr gör Wordpress om länken så den inte automatiskt öppnas med iTunes - så du får klippa och kilstra in den manuellt.

Vi vill gärna veta hur detta fungerar för dig - så skriv gärna en kommentar.