Fler bilder med vind i på LinsBuS!

Storms Will Tell

Storms will tell; they can be trusted.
On the sand the wind and high tide write
bulletins of loss, imperfect shells,
by smooth memorial of high-country trees,
sea-weed, ripped bird, fine razor, ramshorn, cockleshell.

Give us the news say the tall ascetics reading
ten miles of beach over and over; between empty shells, look,
burning from the salt press, stories
of flood: How I abandoned house and home.
Razor: How I slit the throat of sunlight.
Ramshorn: How I butted and danced at the ewe sunlight.
Cockle: How my life sailed away on a black tide."

JANET FRAME

Kan ansedda forskare ha fel? Om inte, så går jorden under i morgon. Då startas världens största maskin i Schweiz som utplånar mänskligheten, enligt en grupp vetenskapsmän som lämnat in en anmälan till Europadomstolen.

Men de kritiska forskarna har anmält projektet till Europadomstolen, och många andra oroliga människor hör av sig till laboratoriet. En av de forskare som undertecknat anklagelsen är professor Otto Rössler vid Eberhard Karls-universitetet i Tübingen, som hävdar att små svarta hål kan växa snabbt och "äta" upp jorden inifrån.

Och jag började fundera över Emanuels fråga. Om man visste att det här är den sista dagen i livet, vad skulle man göra då?

Jag hade gärna velat veta det lite tidigare, så skulle jag ha buffrat med riktigt goda saker att äta och dricka, jag skulle ha samlat de människor jag tycker allra mest om och så skulle vi ha ätit och druckit och pratat och spelat den bästa musiken, hela natten. Tror jag. Om det nu verkligen vore så att man visste att jorden skulle gå under och det inte fanns något sätt att stoppa det.

Eller skulle jag det? Jag kanske skulle tappa fattningen alldeles och försöka gömma mig under täcket tills det smällde.

Om det vore sommar skulle jag ta mig till havet. Sitta hela natten på en strand och titta ut över havet, och kanske få se något liknande en atombombsexplosion i gryningen och sen skulle allt bara vara svart. Atombombsexlosioner är vackra. Sådär ödets ironi. Att det vackraste i livet har så nära till det som är det fulaste. Att kärlek är så nära hat. Att man aldrig skrattar så äkta och innerligt som man gör på någons dödsbädd.
Och kanske om jag satt där vid havet och väntade på jordens undergång med någon jag tyckte om att jag skulle skratta jag också.

Vad skulle du göra om du visste att jorden skulle gå under i morgon?

Läs även andra bloggares åsikter om harmageddon, jordens undergång, sista dagen i livet

Fler "skräpiga" bilder på LinsBus!

Under 2000-talet har ytorna ökat och bottendöden har befästs. Nu är ganska stora ytor drabbade. Där råder permanent syrebrist.
I dag har Östersjön de största kända döda ytorna i hela världen. Det beror, förutom utsläppen, på att Östersjön är ett instängt innanhav, med liten tillströmning av friskt, syrerikt vatten. Vid syrebrist minskar havets produktion av alger, och därmed tillgången på fisk som människorna kan äta.

En intressant aspekt tycker jag är att haven kring forna Sovjetunionen har börjat återhämta sig efter det att man slutade subventionera konstgödsel till bönderna. Det får mig att tänka att om vi ställde om till ekologisk produktion av jordarna kring Östersjön skulle vi vara en bra bit på vägen och ge havet en möjlighet till återhämtning

Den här synen möter ögat cirka 3 km västerut från min bostad i Eksta kyrkby.

Läs även andra bloggares åsikter om Egoorienterat, Eksta, Ekstakusten, Naturscenerier, Mobilfoto, Sommar, Havet

Tysthet som i frånvaron av uttalade ord och frånvaron av musik, radio, tv etc. Här finns ständigt ett lätt brus av diverse apparater, kylskåp, dator och ledningar. Nu hör jag knapprandet av tangenterna när jag skriver och bilar är det nästan alltid utanför i rondellen. Jag tycker inte om att bo så nära en bilväg, det mesta med lägenheten tycker jag om annars. Jag vill fortfarande få ordning på lilla rummet, det rum jag sitter i nu och jag vill att lukten från tidigare hyresgäst helt ska försvinna, men annars är det bra. Min lägenhet är rofylld och det tycker jag om. Och skogen finns på andra sidan vägen och havet finns en spårvagnslinje bort. Det tar i och för sig 46 minuter att åka till havet, men det är bara en spårvagn och jag kan sitta och läsa. Jag vill åka till havet oftare.

Appropå vatten så har jag bara badat en gång i år, jag tror att jag badade få gånger förra året också och jag vet inte riktigt vad detta beror på. Tröttheten i kroppen och den allmänna orkeslösheten? Flykten från verkligheten för att där finns det som tynger? Men havet är något att hämta kraft ur, jag bör väl inte åka och bada idag dock med tanke på förkylningen.

Tack vare förkylningen så infann det sig ett lugn i mig. Jag skalar nämligen av ett antal måsten när jag är sjuk. Jag ställde om väckarklockan till tio istället för nio. Somnade inte riktigt om och gick upp halv tio eller någonting sådant. Jag fixade frukost betående av stekt ägg, filmjölk och kaffe och öppnade den stora Tove Jansson boken. Jag tänkte inte på det förut, men jag drack kaffe och filmjölk ur två olika muminmuggar och det var ju passande.

Precis när jag började läsa så kände jag mig rörd, tårar var nära att tränga fram, men de gjorde inte det. Det är något med Tove Jansson som skapar en längtan i mig. Det är längtan efter havet, att skapa och att uppleva. Och en känsla av saknad, att jag inte lever mitt liv fullt ut. Att jag går på sparlåga. Efter en stund övergick känslan i medelmåttighet. Att jag känner mig så fruktansvärt medel i allting jag gör. Jag kan måla, men jag finner sällan eller aldrig inspiration. Jag kan skriva, men jag har ingen aning om hur jag skulle kunna hålla en berättelse levande i fall jag vill skriva något skönlitterärt. Jag kan sticka och jag kan virka, men jag kan mest bara räta och aviga och ett sätt att virka. Allting är medel och jag känner ett motstånd inför att behöva lägga ner min själ för att bli något annat än medel, jag har även svårt att tro på att jag skulle kunna göra det. Jag har ju försökt, men tappar alltid lusten efter ett litet tag.

Lust

Fler tisdagsbilder på temat Kärlek!

Man kan ta denna "och sen vad" ganska långt, till slut kommer man bara få skitsvar som "alla har olika mål" och "pengar är viktigt bla bla bla". Men hur långt kan man ta det?

Jag befinner mig i Ungern nu, i Budapest. En av anledningarna till att jag är här är för "livskvalitet". Okej, jag lämnade ett "bättre" land, Sverige, för att komma till Ungern men Ungern har ett par saker som gör det intressant. Jag gillar dess läge, där man har t ex nära till städer som Wien, Prag och mindre städer som kroatiska Rovinj. Plus att andra ställen som Mondsee i Österrike, och även städer som Szeged, Sopron och Debrecen i Ungern tål att besökas. Jag är här för att jag drivs av annat än pengar och materialism, jag drivs av upplevelser och självutveckling och även självförverkligande. Visst, jag ska inte vara en hycklare, tyvärr så är jag prylgalning också och vissa saker "vill man ju ha" men jag tror också att jag inser värdet av saker och ting.

Att kämpa för något, gör det hela mer värt. Om man kan köpa en Ferrari varje dag utan problem, så tappar det "känslan" av att köra en Ferrari, det är inte något exklusivt längre och sen vad? Vad blir nästa exklusiva grej som ska fylla tomrummet när Ferrarin eller Maseratin inte känns speciell längre?

På sistone så har jag börjat sakna och uppskatta saker som t ex att vara nära en sjö eller ännu bättre, vara nära havet. Jag har alltid älskat havet eller "vatten" att simma i. Vad mer kan man begära än att leva ett liv som gör en glad men som är enkel och ändå "bekymmerlöst"? Med mycket pengar också biprodukter som folk som vill snylta eller lura/utnyttja en eller ännu värre, folk som vill ta över det man har.

Jag håller dock med om att pengar underlättar men vad är skillnaden om man tjänar 1 miljon i månaden eller 100 miljoner i månaden? På vilket sätt skulle 100 miljoner göra mig lyckligare? Saker och ting tappar värdet när man har så mycket pengar.

Däremot, det finns få personer som lyckats samla ihop förmögenheter som sedan gör något som känns i själen, som "utvecklar en som person" och som ger en näring för själen. Tänker då främst på vår tids största filantroper, Bill Gates och Warren Buffett, länge nr 1 och nr 2 i rikast i världen. Jag beundrar dessa människor för att trots den enorma rikedom de har samla ihop, så har de använt det förnuftigt. T ex så lever Warren Buffett ett förvånansvärt enkelt liv, för att vara god för ca 40+ miljarder dollar. Men viktigast är vad dessa två personer gör med sin rikedom, de placerar den där den gör "mest nytta" och det är för de som inte har något alls och inte för att ge dem som redan har allt, ännu mer.

Det finns en väldigt passande historia, som jag tänkte dela med mig och som jag känner "öppnade" mina ögon en hel del faktiskt:

-------

An American businessman was standing at the pier of a small coastal Mexican village when a small boat with just one fisherman docked. Inside the small boat were several large yellowfin tuna. The American complimented the Mexican on the quality of his fish.

-----

För min del, så är det dessa stunder och omständigheter jag saknar och skulle vilja ha. Ett enkelt liv men som ändå ger mig tillgång till det jag älskar, havet, vänner och familj och självklart någon att dela allt detta med.

Så min väg kommer definitivt att bli självutveckling och självförverkling, men också att njuta av det man har eller, njuta av de "enkla" sakerna i livet, som t ex en strandpromenad eller ha tillgång till stranden när man vill.

Och sen vad? Sen skulle jag i alla fall vara rätt så lycklig :) Två andra punkter måste infrias också, men jag jobbar på det.

Men ja, pröva att ställ denna fråga när någon snackar "vinst" och pengar och se hur långt ni kan komma innan bullshit-svaren börjar komma. Kanske att ni får någon att tänka till för en stund och få denna person att inse att allt det där är en illusion för lycka..

Jag vet inte hur vettigt jag varit nu, men jag kände för att skriva av mig detta.

Till personer som drivs av vinst och aldrig blir nöjda med det de har, it sucks to be you...

Som Ni ser är det inte bilder från denna sommaren. Jag valde istället bilder från ett rytande hav på Västkusten som vi besökte januari 2007. Dessa representerar både vatten och hav för mig.

Däremot rönte mitt försök att imitera Jussi Björlings Till havs fler vända huvuden på båten. Det var dock inga hänförda fans direkt.

Bortsett från det så började sjöresan bra idag. Lillebror T samt hela storebror D:s familj lämnade Särö för Kungsö i gryningen (cirka 9.30 med andra ord). Picknick, sol och tupplur i ruffen hanns med innan vi vände åter - och då gick det förstås åt skogen.

Jag litar ju aldrig på flytvästtillverkare och därför använder jag heliumballonger knutna runt kroppen så att jag inte ska sjunka om jag druttar i. Kruxet är bara att man måste hålla sig i relingen då. Det glömde jag - och svävade strax iväg mot Särö och evigheten.

Jag passerade en golfbana där von Oviktigsson bevisade att utslag inte blir perfekta bara för att man föds med en silverjärntrea i munnen och på den smala vägens mötesplats satt en sexuellt hämmad man i en stor BMW och svor för att någon körde efter reglerna och hann före honom.

Till slut hackade en kråka sönder en ballong och jag föll, föll, föll och landade på min broders altan. Där skulle de just fira beklaga mitt frånfälle med en grillbuffé och hade jag inte skrivit de här raderna hade vi väl suttit där än (alternativt sprungit omkring och viftat bort getingar).

Förresten, styrbord och babord - vad är det för fel på höger och vänster?

Något jag lätt kunnat vänja mig vid.

En av mina drömmar är att ha en villa, men inte i ett sådant kvarter, utan ett i skogen eller kanske till och med vid vattnet!

Det hade varit helt underbart att kunna vakna på morgonen och bara springa hela vägen ut ur huset, vidare ner på bryggan, för att sedan bara kasta sig ut i vattnet och ta en morgonsimtur.

Jag blir helt till mig bara jag tänker på det, så varför inte börja planera och samla ihop till en handpenning och börja leta. Om man skall betala massor för en bostad skall man ju trivas väl.