Skönt att få det bekräftat :) Från hjärnskada till rubbning, det tackar nog en del för. Kunde man inte medicinera en gps sändare då? Så slapp man även den biten om mental rubbning, i alla fall utåt.
Kanske upptäckten kan minska piller hysterin som tycks råda bland läkarkåren där man riskerar att vårdas till döds.

Jag blir alldeles till mig när jag tänker på helgen. Vi ska antagligen åka till landet och det ska bli sååååååååååååååååååå skönt. Att inte göra nåt. Att det inte kommer vara massa folk överallt och att inte planera ngt. Exakt vad vi båda behöver. Gud så skönt. Kan inte nog beskrivas med ord. Bara vi får tag i en bil så blir det bra.

Jag handlar alltid hungrig. En gång provade jag att handla när jag precis ätit, då gick jag runt i två timmar, fick nästan parkeringsböter och kom ut ur butiken med två burkar tomatkross och en burk vaniljsocker.

Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som händer. När jag sätter min fot innanför butiken så bara känner jag av hur alla människor där inne dör lite grann av att vara där. Vi är batterier och nu måste vi för pengarna som vi tjänar i vårt liv som batterier köpa mat så vi kan ladda upp oss själva.
Eftersom jag handlar i en butik ute i förorten så står vi där på rad, allihopa, och jämför priserna på de krossade tomaterna. Att köpa tomater när de kostar 4,76 per burk eller när de kostar 5,96 per burk kan bli det som sen i slutet av månaden avgör om vi har råd med telefonräkningen. De gula lapparna blir ens gud, allt jag vill ha är gula lappar, jämför jämför jämför.

När jag velat runt i 40 minuter så har jag fått ihop det som jag ska stå mig på den här veckan. Det känns som alla butiksbiträden har tittat snett på mig innan jag kommer fram till kassan. Jag har ju vart och vänt i konservavdelningen tio gånger säkert bara för att jag inte kan bestämma mig vad jag ska ha i morgondagens pastasås.

Jag väljer kassa med precision. Inte på vem som sitter i kassan, det har min empiriska undersökning visat att det är mindre betydelsefullt, inte heller på antalet varor som personerna har i kön, utan på antalet personer som står i kön. Tanten före mig blir lurad av kassörskan att köpa söndagens expressenbilaga, idag måndag. Jag tänker att jag ska säga till men struntar i det sen. Vill bara ut härifrån, packa mina varor, skynda mig till bilen, stoppa in en snusportion och bara köra härifrån till tonerna av Sambassadeurs Migration.
Jag lägger upp mina varor på bandet, streckkoden mot mig, två plastkassar - en gång i månaden två pappkassar, ber om en dosa Ettan portion, veckans ranson. Kassörskan tittar lika förvirrat på mig som vanligt - jag måste vara den enda under 50 bast som snusar Ettan. Slutsumman blir 280,21. Jag måste glömt något. Struntar i det, betalar, packar och börjar kila.

På vägen ut till parkeringen ser jag ett plastglas som ligger och skräpar. Jag sparkar det framför mig, leker med det, en mamma med barn tittar snett på mig, jag bryr mig inte. Jag suckar för mig själv när jag sparkar in glaset i nån liten pizzeria och tänker att jag inte får göra sånt där - har man passerat 20-strecket så får man inte, man får inte under några omständigheter leka, låtsas som att vardagen inte finns, låtsas som att allting kommer ordna sig bara man sparkar lite på ett plastglas.

I bilen hemåt så funderar jag på om jag alltid känt så här. Jag inser att det nog är så, till och med på den tiden då jag snattade min mat för jag inte hade pengar nog att betala den. Den största rädslan var inte den för att åka fast eller för att någon vuxen skulle tycka att jag indirekt stal från dem, den största rädslan var att vara inne i butiken överhuvudtaget. Att orientera sig efter sitt begär, att passera frukt och grönt direkt när man kom in, smyga omkring bland de tråkiga konservhyllorna, kila förbi den välskyltade färdigmaten, känna sockersuget bredvid kassalinjens godishyllor. Att känna att även om jag inte betalar så blir jag lika lurad som alla andra här inne. Jag blir tvingad till att vara en konsument som lotsas runt till att äta det som dom vill, de rika svinen som stjäl maten från mig från början, säljer tillbaks den till mig.

Idag revolterade jag. Jag köpte fläskkotletter trots att kasslern var billigare och köttfärsen billigast.
Jag insåg att jag knappt ätit riktigt kött på flera månader och att det var dags. Det kändes som att jag bar en skatt ut ur butiken, den fick inte ens ligga i kassen, jag höll den i handen istället.

När jag kommer hem och har precis lagat mat så ringer den där tjejen, hon som jag nog är lite förtjust i men förnekar för mitt eget bästa. Hon ringer alltid när jag äter. Jag ljuger som vanligt för henne, jag kan inte berätta att jag ätit olika varianter på falukorv i 4 dagar i sträck, inte för att jag inte kan laga mat, det kan jag, utan för att jag inte har haft råd med något annat den senaste tiden.

Så här är livet.

Parantes.
En sosse på mitt jobb beskrev regeringens politik som omvänd robinhoodpolitik. I mina öron klingade det fel. De rika skäl från de fattiga. På ytan låter det rätt, men när man funderar så blir det så konstigt. Måste man inte först ha haft något på riktigt för att kunna bli bestulen på det?
Nedskärningarna i välfärden är nedskärningar på den härskande klassens allmosor till arbetarklassen. Vi måste sluta se på saker som något konstant, inte för att vi ska vänja oss vid att det vi kämpat till oss blir taget i från oss, utan för att vi måste börja se att vi inte får sluta kämpa. Vi vill inte ha 80 procents a-kassa, inte 95 procents a-kassa heller, vi vill ha allt!

Så även nu får man vara försiktig tydligen. Själv är jag långtidssjukskriven men att blogga har varit en otrolig terapi för mig, visserligen tjänar jag ju inte pengar på bloggen. Men om jag skulle göra det genom att ha lite reklam på min sida, vad skulle det göra?

Visst är det hur bra som helst att de avslöjar alla fuskare, de kostar en förmögenhet för Sverige. Men låt inte vi som verkligen är sjuka komma i kläm! Vi har det kämpigt redan som det är med värk och pengar och försäkringskassans hysteri hjälper ju inte direkt till...

Året var 1987 och System 3 gav mänskligheten The Last Ninja. 

Ett spel som skulle visa sig få flera populära uppföljare, precis som Grand Theft Auto. Likväl som med GTA-serien så gick diskussionerna heta angående det grova våldet i The Last Ninja.

21 år senare kan man bara skratta åt hur dessa taffliga pixelgubbar kunde skapa en sådan enorm moralpanik. Mitt spel blev i alla fall beslagtaget av min kära mor och kastat i soptunnan. Skulle hon se GTA-hjälten Nico Bellic in action på min X-Box 360 skulle hon förmodligen få hjärtflimmer.

Minnen, minnen...

Trots att dåtidens C64-spel inte på långa vägar kan mäta sig med dagens spel vare sig grafiskt eller ljudmässigt så vill jag i alla fall påstå att System 3 var 80-talets motsvarighet till Rockstar Games. Those were the days... belive that !!!

Mera info från Wikipedia om The Last Ninja finner Du HÄR.

Alla har en relation till spel om det så än är dataspel (X-Box 360, PS3, PC) eller ett vanligt brädspel, typ Fia med knuff eller Risk.

För en annan som varit med sedan "starten" (ja, jag tillhör C64 och Amiga 500-generationen) så har dataspelen löpt som en röd tråd genom hela mitt liv, förvisso med perioder av inget spelande alls. Men, man har trots allt spelat sig trött på sköna titlar som The Last Ninja, Defender Of The Crown, FIFA och NHL spelen... ja, you name it.

I dagarna slogs i alla fall en av de fetaste milstolparna ner i dataspelshistorien. Efter flera månaders och veckors hype så nåddes slutligen klimax och total hysteri utbröt i och med att Rockstar Games släppte det hett efterlängtade Grand Theft Auto 4.

För er som inte har en aning om vad Grand Theft Auto serien är för något vill jag direkt ifrågasätta er som människor. Antingen har ni kommit hit nyligen från annan planet eller så befinner ni er fortfarande i någon form av misslyckad evolutionsprocess.

Ni kan ju alltid söka mer info på Wikipedia... Typ.

Nåväl.

I Metro kunde man flera dagar innan releasen läsa om GTA-fans som övernattat utanför Webhallen i väntan på att få bli först med att köpa spelet. Även DN uppmärksammade de tältande GTA-fansen på Sveavägen i centrala Stockholm.

All välförtjänt cred till dessa grabbar som i skrivande stund säkerligen sitter hemma med GTA 4 och spelar sina ögon röda och fyrkantiga...

Förutom de tältande fansen så gladde det mig att affärsinriktidad media som Dagens Industri och E24 skrev om GTA 4. Spel har ju blivit stor industri och nu har även de mest gråa kapitalistsvinen fått upp ögonen.

Tjusigt.

Det säger väl allt om GTA-seriens storhet när Dagens Industri skriver om att man beräknar försäljningsprognosen bara första veckan till sex miljoner exemplar, motsvarande en intäkt på två och en halv miljarder kronor.

Vem hade i mitten på 80-talet kunnat förutspå en sådan enorm ekonomisk utveckling när det gäller dataspel ? Antagligen ingen, den som hade gjort det hade garanterat blivit utskrattad och sedan inspärrad.

Nu har det i alla fall gått några dagar sedan releasen och recensionerna av GTA 4 har inte låtit vänta på sig. Gamereactor som är Sveriges ledande speltidning och spelsajt gav spelet 10 pinnar av 10 möjliga. Aftonbladets recensent kallar GTA 4 för Bästa skildringen någonsin i fenomenalt gangsterdrama. Aftonbladet spottade även ur sig en "hyllningsartikel" där de rankar varför GTA 4 är oslagbart. Även spelrecensenterna på DN och SVD stämmer in i hyllningskören...

I vanlig ordning så är det bara VLT som missat denna världsnyhet. Fast det är föga förvånade då de ägnar varenda bokstav åt VSK Fotboll och åt att kritisera SJ.

Grand Theft Auto 4 är i alla fall äntligen här.

Själv har jag inte spelat en minut av liret. Jag kommer givetvis skaffa det så snart det är möjligt. Hade tänkt köpa det i Tisdags till 360:n men det var slutsålt på ALLA de ställen jag besökte. Gaaaaaaaaaaah...

Kanske lika bra det.

För om GTA 4 visar sig trollbinda mig lika mycket som The Last Ninja en gång i tiden gjorde så kommer jag defenitivt vara gone...

Gone for good, in Liberty City...

Igår hade jag en underbar upplevelse i duschen. Jag har upplevt något liknande i min säng, vid de där säregna ögonblick som uppstår då sinnet vacklar mellan sömn och vakenhet. Det är då känslor - även de minsta - känns gigantiska.

Den känsla jag upplevde i duschen bestod av en behaglig likgiltighet. Det finns visst ett uttryck på anglosaxiska och lyder "Nothing matters". Egendomligt nog var det just detta uttryck som dök upp i min skalle.

Vad föranledde denna känsla? Jo, jag sökte efter något kreativt att skriva om i Skrivarens Blogg. Jag funderade på att utgå från hur klyven jag känner mig inför ämnet "anarki".

Missförstå mig rätt. Att jag avskyr kommunism och socialistiska avarter står jag för. Jag bemöter rödvinsvänster och radikalister med mitt uppresta långfinger; er syn på demokrati och frihet bygger på att jag inte skall kunna torka mig i arslet utan statens godkännande. Och kommunister och socialister har en benägenhet att betrakta sig själva som statens enda rättmätiga förvaltare.

Ändå kan jag inte låta bli att hysa en viss medkänsla för forntidens upprorsmakare. Eller i vart fall förståelse. Jag satt under söndagskvällen och bläddrade i första delen av furst Kropotkins memoarer. Han blev militär i ryska armén trots att han ansåg att den banan var orimlig. Utifrån detta blev han en anarkist.

I min romansvit "Den hemlighetsfulla farkosten" och "Navigos kamp" utgår jag från den polska resningen 1863, och låter min berättelse leda till att huvudpersonen, en rysk poliskommissarie, själv kommer att ställa sig på anarkisternas sida i sitt hemland. Han faller offer för en känsla av romantik som han inte får tillfredställd på annat sätt.

Jag inser hur lockande denna revolutionsromantik är. Viljan att förändra samhället manifesteras med några utplacerade bomber, några lönnmord, spridandet av falska rykten, uppvigling och lusten att höja näven för sin sak. Och ändamål som helgas av medlen.

Problemet är att jag inte kan begripa vad f-n dagens anarkister i Sverige kämpar för. Precis som undertecknad har de säkert "Frihet" högt uppe på dagordningen, men vare sig det är anarkister i den autonoma vänstern eller "nationsbefriare" bland de facistiska organisationerna så är det uppenbart att det råder en himmelsvidd skillnad i deras och min syn på "frihet".

Att släppa ut minkar (att bli rävmat), bränna mjölkbilar och hälla grisblod över entréerna på abortkliniker och rita hakkors på flyktingsförläggningarnas väggar är förvisso anarkistiskt, men vad är det som får dem att tro att världen blir bättre av det de gör? Det blir den inte. Oftast får kampen motsatt resultat: kravet på frigående höns (apropå djurrättsaktivism) ledde till att fjäderfäna måste få sina näbbar bortklippta för att de inte skall hacka ögonen ur varandra. Vore jag kyckling sitter jag nog hellre i en bur än tvingas leva mitt liv som lemlästad.

Det var just denna insikt jag kom till i duschen igår kväll. Jag känner verkligen inte för att lägga ner hela kvällen på att skriva ett blogginlägg som skall förändra världen.

Så resultatet blir därmed exakt motsatsen. Idag hoppas jag verkligen inte att världen skall förändras, i alla fall inte efter hur de s.k. "världsförbättrarna" vill ha det. Inga tvivel om att de har ärligt uppsåt... eh, jo, jag har tvivel, annars skulle jag inte skriva det här... men jag undrar om inte världen kanske blir bättre av sig själv utan att vi försöker tvinga den att bli så som vi vill ha den?

Det är måndag. Detta blir mitt budskap: Låt bli att förändra världen. Åtminstone för idag. Ta ett djupt andetag och andas ut... och sen kan vi se i morgon om det var så illa att lämna planeten att snurra av sig själv.

Hälsar Eder Peter Harold

Det har varit en otrolig hysteri kring Englas mord igår och nu under natten.
Jag klandrar inte folk eftersom det är media som styr vad vi bryr oss om.
Det som media gör är att dom skriver om dessa situationer mer än om t.ex barn som svälter i Afrika.
Det är också förståligt, eftersom Englamord inte händer varje dag medans svälten pågår as we speak.
Man kan sätta sig in mycket mer i det som hänt Engla än det som händer i Afrika, dels för att det är närmare men sedan också mycket p.g.a att man får en viss "kontakt" genom media.
Men nu får det vara nog känner jag.
För inte mår Englas familj bättre av att vi sätter rosor framför våra msnnamn, skickar kedjebrev och sms.

Men som sagt, lik förbannat är denna historien mycket tragisk.
That's all I have to say.

Først var det alkoholismen, altså sygdomsbetegnelsen for mennesker der overdrev deres forbrug af alkohol. Så var det narkomanerne og rygerne, siden da har det udviklet sig til en grim glidebane der sygeliggør enhver og fratager folk ansvaret for sig selv: Bulimi, anoreksi, fedme, ludomani, internetafhængighed, sexafhængighed, afhængighed af computerspil, og nyest på stammen: Shopping mani. Det er som enhver der ikke kan kontrollere deres forbrug af det ene eller det andet, skal have påklistret en eller anden sygdom.

Afhængighed er ikke en sygdom, det er en trang til mere end man kan tåle og den eneste løsning er at skære ned eller eventuelt stoppe forbruget helt. Men det er jo meget lettere at bilde sig selv og hinanden ind at man fejler noget, for så slipper man for at tage et personligt ansvar, det kan man overlade til behandlersamfundet og så ellers skyde skylden på læger og psykologer og på sit eget uheld, hvis man ikke er i stand til at tage sig sammen og ændre sine egne vaner. Denne konstante sygeliggørelse er ikke alene med til at fastholde folk i deres misbrug, det er også dybt respektløst overfor de mennesker som faktisk fejler noget alvorligt som de ikke selv kan gøre meget ved. Det er sgu på tide at de mange tudeprinser og -prinsesser får fingeren ud og tager ansvaret for det de selv kan forandre, og kun beder om hjælp når noget er helt uden for deres indflydelse. Spørgsmålet er om der overhoved er nogen som kan kende forskel længere.

I forbindelse heraf, vil jeg i den grad anbefale enhver at se South Park episode 914 (7, dec. 2007) "Bloody Mary", hvori Stans far bliver tvunget til et AA møde og efterfølgende overbevist om, at han er syg og skal have hjælp. Her er det lykkedes for SP-holdet af ramme lige plet i hele problematikken med behandlersamfundet.

Headmistress Clare Reece said yesterday: "The public nature of the internet is an issue we feel strongly about.

"Not all parents want their children's picture on there.

"You can't say what is going to happen with any of those pictures."

She said that the photographs were printed unaltered in the school newsletter which was sent to parents.

But on the primary's website, the children's faces are obscured.

The school guarantees the content of the site is "child friendly", adding: "In order to protect our children, we have made the decision not to include any photos of our pupils on this website."

Nej då andas lugn ni får inte se mig så där... Men jag köpte en ny bok om  b a n t n i n g  igår och nu är jag inspirerad igen. Undrar hur många söndagar jag har suttit och skrivit ner veckans meny med start på måndag. Vilken tur att det finns så många måndagar i våra liv.    En medelålders dam i sina bästa år, är det skorpor hon har i påsen?

Jag har skrivit ordet banta och fick så många inlägg att man kan tappa andan. Jag läser tidningar av alla sorter och överallt sida upp och ner med tips om att gå ner i vikt för att inte tala om motion. Nu är alla överens om att en timmes motion om dagen är vad som krävs och maten har fått lov att bli lite fettrikare igen.

Jag tänker med avund på tidigare generationer som i lugn och ro fick bli lite trinda i kroppen med åren. De åt all den mat som nu anses så farlig och mig veterligt dog de inte  tidigare än vad folk gör idag. Jag tror baske mig att de som helhet mådde bättre för de slapp de här hysteriska övergreppen som vi dagligdags matas med om hur vi ska äta och röra oss för att bli vackrare, smalare, sundare, nöjdare med våra liv, attraktivare... mer lurade skulle jag vilja säga. Fel fokus helt enkelt, man blir ingen annan för att man blir smalare. Inte mer populär varken hos han eller hondjur....

Det verkar som om det är betraktaren av oss som vi ska tillfredsställa med att gå ner i vikt. Jag tror inte på gemensamma BMI skalor där vi alla ska stöpas i samma form för att accepteras. Jag tror inte på att alla ska ha samma midjemått för att överleva, jag blir frustrerad över den sk vetenskapen som tror att allt går att mäta med måttband och skalor, som tror att allt går att inrättas i matematiska tabeller.

Var tid har sin hysteri och vår nutid har fett, viktminskning och motion som sin galenskap. Jag känner mig mentalt våldtagen ...

De, der møder den tidligere tyske forbundskansler Helmut Schmidt og hans hustru Loki, må være indstillet på, at parret er lidenskabelige rygere.

Det har været almindeligt kendt i mange år, og den tidligere forbundskansler har gennem årene været kendt for at tænde adskillige cigaretter, når han for eksempel har optrådt i tv-interview.

Men i en tid med rygeforbud her og der og alle vegne er der nu indgivet en politianmeldelse mod Schmidt på grund af hans rygning på offentlige steder i delstaten Hessen, skriver det tyske nyhedsmagasin Stern. Det er en ikke-rygergruppe som protesterer mod tv-optagelser af en rygende ekskansler i et teater i Hamburg. Schmidt var i teatret som æresgæst sammen med sin kone.

- Vi har anmeldt Schmidt og hans hustru Loki for legemsbeskadigelse og for at bryde rygeloven, som trådte i kraft 1. januar - også i Hamburg, siger Horst Keiser, som leder 'Ikkeryger-Initiativet Wiesbaden'.

Ikke-rygere og veganere minder efterhånden mere og mere om stalinistiske fascister end om menneskekærlige samfundsstøtter. Lidt det samme som folk, der forsøger at standse debatten ved at true med Strl. §226b.

Se også Former German chancellor accused of smoking og det tysksprogede blogindlæg Raucher müssen zusammenhalten.

Netop. Folketingspolitikere får kløe i stemmefingeren fordi de partout gerne vil se handlekraftige ud, selvom det bedste de kan gøre er, well, ingenting.

Her er en idé: hvorfor ikke bare lade politiet, domstolene samt kommunerne, foreninger og andre organer der arbejder kriminalpræventivt passe deres arbejde?

En vän bjöd in mig, således skaffade jag ett konto, mest för att testa vad Facebook är och innebär. Och det dröjde inte förrän en mängd människor jag känner/känt lagt till mig som vän, skrivit både det ena och det andra till mig, publicerat bilder på min sida, lagt till videor från youtube, bett mig göra test om filmsmak och iq. Allt detta fast jag egentligen inte hade gjort något för att förtjäna detta - inte lagt till något särskilt hos någon särskild. Jag hinner inte, orkar inte då jag upplever att det liksom inte är värt mödan, om man inte har något väsentligt att säga. Därför väger mitt omdöme över till att jag tycker ganska illa om Facebook, för det blir snabbt väl mycket på en och samma gång, varje dag nya saker att titta eller testa sig på, göra, läsa eller skriva, vidarebefordra... Men visst är Facebook ett bra sätt att komma i kontakt med vänner (ex de man inte träffat på länge och inte vet vad det blev av), kompisar eller flyktigt bekanta, för att inte tala om att skapa nya relationer.

Dock. Jag kan tänka mig att Facebook kommer att leda till allt starkare grupperingar, och därigenom (indirekt) till mobbing. Till slut måste man väl vara med på Facebook för att vara någon, för att ha en accepterad identitet på nätet – en blogg är för de som orkar skriva, men på Facebook behöver man egentligen inte göra särskilt mycket. De applikationer som idag kan läggas till på ens Facebook lär mångfaldigas, och till slut lär utbudet bli så stort att man inte riktigt vet vad man ska använda – det vill säga att den informationsstress som redan är ett faktum säkerligen kommer att öka. Inte bra. Jag misstänker att det inte kommer att gå att hinna med i utvecklingen; vilket i och för sig i dagsläget redan är en realitet – det går bara inte. Det blir nästan för mycket med den nuvarande enkla användbarheten att kunna lägga till exempelvis en Youtube-video på samtliga vänners Funwalls (jmf klotterplank). Det blir närmast för mycket. För mycket att svara på. Att kommentera. Att titta på. Har man en blogg att uppdatera, brevväxling via email, kanske ett privatliv med partner och/eller ett arbete blir det lätt mycket extra – om än ibland givande - arbete.

Visst finns det alternativ, men det är Facebook som får medias uppmärksamhet. Varför? För att kändisar har Facebooksidor? Själv anser jag att det mestadels tar tid, och skapar mer arbete för den som redan har mycket att göra.

Men för all del, bidra till min ständigt växande arbetsbörda och bli vän med mig på mig min Facebook-sida. Det är alltid trevligt att få vänner. Man kan aldrig ha för många...