Vimsiga tankar om attityder och fördomar kopplat till funktionshinder

Det är svårt att definiera exakt vad det är som gör att vi har olika uppfattning (attityd) kring bland annat det här med funktionshinder. I alla sociala sammanhang har vi en önskan att sortera folk i vem de är. Jag tror i och för sig att för att vi skall ha en gruppsamhörighet så kategoriserar vi andra för att få social kontroll, det vill säga vi söker likheter för att känna oss säkra. När vi känner oss osäkra det är då fördomar och attityder banar vägen för våra beteenden och bemötande för andra (generellt tolkat). Attityder och fördomar blir då handikappande. En person som möter en funktionshindrad blir lätt osäker och ambivalent, och det handlar inte alltid om fördomar eller diskriminering, utan en känsla av osäkerhet och okunskap kring det okända - fördomar föds ur okunskap och rädsla.

Marginalisering - exkludering

En marginalisering handlar om uteslutning och exkludering av en grupp, eller individ i olika sammanhang. När det då sker en marginalisering av funktionshindrade kan det också vara så att det är "samhället" som vill sätta etikett och social tillhörighet på den funktionshindrade beroende på sociala processer och grundar sig i fördomar, stereotypa föreställningar och maktstrukturer i samhället. Men är också beroende på olika skeenden i samhället, och vilka sociala villkor olika grupper lever under. Mycket svåra att komma tillrätta med eftersom de grundar sig i vad som ur samhällets synpunkt är normalt, men framför allt om våra personliga värderingar.

Om bemötande utifrån Lindqvists nia

Bengt Lindqvist skriver bemötande i sin rapport Lindqvists nia - nio vägar att utveckla bemötandet om fördomar att de medel vi behöver för att förbättra bemötandet är dels kollektivt men också individuellt (SOU 1999:21). Tillsammans syftar de till att förändra attityder och bemötande, förbättra den enskildes ställning gentemot myndigheter och andra offentliga organ samt göra människor mer rustade att delta i samhällslivet på sina egna villkor. Lindqvist skriver att de flesta forskare som ägnar sig åt frågan om attityder, värderingar och fördomar mot personer med funktionshinder menar att den största möjligheten till förändring ligger i ökad kunskap och kontakt med dem som fördomarna handlar om. Kunskap kan alltså minska fördomarnas makt, vi brukar visst tala om att kunskap är makt.

Hur komma till rätta med fördomar/attityder

Det är först när vi kan se våra egna fördomar som vi kan göra oss av med dem. Det går inte att ta ifrån oss våra fördomar om vi inte själva vill. Pekpinnar är inte något bra verktyg, de får oss bara att känna oss tillrättavisade. Ett effektivt sätt att minska fördomar är att personer med egna funktionshinder berättar om sitt liv och om upplevelser som vi kan känna igen oss i. Konstigt nog är det ofta så att det är gruppen med funktionshinder som har ansvaret att ta upp kampen mot stereotypa föreställningar. Vi behöver synliggöra vårt funktionshinder mera, berätta om vår vardag och de hinder som vårt kommunikationshinder består i vår väg mot upplysning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om attityder, fördomar, bemötande, funktionshinder, marginalisering, exkludering, Lindqvists nia

Bildkälla: från www.photobucket.com

Boken Att leva med psykiska funktionshinder – livssituation och effektiva vård- och stödinsatser. [Brunt, D., & Hansson. L (red)] belyser flera olika aspekter kring behandling och vardagsliv. Det jag finner mest intressant är just detta kring interaktionen och socialiseringen som en del i att få ett fungerande vardagsliv genom att skapa aktivitet och delaktighet. Alla individer mår bra av att ha sociala kontakter, för den med psykiskt funktionshinder blir relationerna svåra att klara av men också att initiera på grund av de stigmatiserande stereotypa föreställningarna och den negativa klang funktionshindret medför.

I kapitlet om vardagsliv framgår det att det psykiska funktionshindret aktualiseras först i relation till eller i det dagliga livet, där autopiloten slutar fungera och mönstren och rutinerna som finns i vardagens olika sysslor helt plötsligt börjar bli övermäktiga. Betydelsen av att skapa ett vardagsliv i rehabilitering står i stark kontrast till svårigheterna i att få in en fot på arbetsmarknaden. Paradoxalt nog är det just det att få in en fot i samhället genom arbetsliv och sociala interaktioner som är det så svårt på grund av funktionshindret.

De negativa mönstren i att vara marginaliserad spär också på och blir därmed en nedbrytande kraft i att det dagliga livet till slut saknar struktur - det blir ingen balans mellan fritid eller aktivitet. Bejerholm & Eklund poängterar i kapitel sex att det viktiga i behandlingsarbetet är att utgå ifrån det liv personerna själva har i deras reella liv och inte utifrån den sida de visar upp som patient i vårdmiljö. I alla rehabiliteringsprogram bör det därför utgå ifrån principen om individanpassad rehabilitering där brukaren/patienten sätts i centrum utifrån dennes förutsättningar. "Det är inte patienten som skall passa in i ett färdigt program, utan det är de professionella som skall understödja den enskildes kapacitet" (s. 210).

De nu föreslagna åtgärderna inom psykiatrin där Regeringen skall skjuta till extra finansiella medel kommer inte att fungera om inte attityderna förändras, hur många miljoner som helst kan inte förändra och påverka de psykiskt funktionshindrades villkor i arbetslivet om inte de grundläggande förutsättningarna för ett bra arbetsklimat förändras. Arbetsgivare och medarbetare måste tillåta olikheter, skilda sätt att tänka och vara. Men fram för allt att ta till sig att alla inte har en högpresterande till 100% som kan jonglera alla arbetslivets krav samtidigt med de sociala krav som ställs i samhället där psykiskt funktionshinder blivit till ett nedvärderande stigmatiserande märke.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiskt funktionshinder, litteratur, stigmatisering, marginalisering, social kompetens, arbetsliv, socialpolitik,

Texten är så uttrycksfull och beskrivande så att den får så säga “tala-för-sig-själv”.

OMSORGSKA
av Karin Barron

Jeg synes ærligt talt de skulle skamme sig - Venstres folketingsgruppe og andre der støtter dette forslag - hvor er det direkte uanstændigt og under selv VKO blokkens laveste fællesnævner, på denne måde at blive ved med at skyde med skarpt på dem der ikke har kræfter, stemme eller mulighed for andet end at tage imod.
Der har efterhånden længe været tiltagende stramninger og en uhørt inhuman og meget skarpt sanktionerende kurs overfor de borgere der bevæger sig ud på den overlevelsestur det ofte er, at søge om at få førtidspension. Som en del af denne skrappe diskurs har man i de seneste år fundet på diverse krumspring og mere eller mindre fantisifulde ideer om, hvordan man får dem der allerede er inde i førtidspensionssystemet, ud igen. Dette lovforslag er desværre virksomt i forhold til Venstres plan, og det vil uomtvisteligt åbne den dør Venstre har ledt efter - endeligt kan man komme til at slå på de allersvageste igen.

Grunden til at man ønsker at indføre denne lovgivning tror jeg er, at man i Venstre har nogle helt urealistiske forestillinger om habitus, ressourcer og faktiske handlemuligheder for samfundets allersvageste borgere. Man forestiller sig, tror jeg, at disse borgere blot skal opdrages gennem gestaltpædagogik så lærer de det nok - men virkeligheden er langt mere kompliceret, trist og uforudsigelig end det. Særligt for de allermest udsatte borgere - hvoraf mange er førtidspensionister fordi de helt reelt ikke hverken har eller vil kunne udvikle nogen form for restarbejdsevne.

Der er nemlig i virkeligheden kun ganske få borgere der bevidst har valgt at være afhængige af det offentliges barmhjertighed og hjælp - langt de fleste borgere der er på overførselsindkomst som fx. førtidspension - ca. 99 % - ønsker helt ærligt ikke at være hvor de er i deres liv, mange af dem har kæmpet og kæmper bravt, nogle er så socialt, udviklingsmæssigt, fysisk, emotionelt, uddannelsesmæssigt og/ eller boligt ressourcesvage at deres problemkomplekser har forvitret sig til ukendelighed for såvel borgeren selv, som forvaltningens medarbejdere.

Det er ikke en ønskværdig position at være i, disse borgere har faktisk uden omsvøb et meget ofte et meget hårdt og fattigt liv i flere dimensioner - ikke en drøm nogen jeg har mødt, har stræbt efter.

Det er en meget lang og opslidende proces at blive prøvet i en sag om førtidspension, men det kræver loven. Man skal lede i enhver tænkelig afkrog af borgerens liv, familie, netværk, ressourcer og lokalmiljø efter noget der kunne tyde på en restarbejdsevne der evt kunne bruges et eller andet obskurt sted.

Det betyder i praksis at der i førtidspensionssager indhentes papirer fra nær og fjern, borgeren skal kortlægge sit liv og forsvare sin gøren og laden, til diverse undersøgelser og tests, aktiveres, arbejdsprøves, omskoles, opkvalificeres osv. De mennesker der efter turen gennem arbejdsevneskærsilden, tilkendes førtidspension er således reelt meget dårlige og har faktuelt behov for at vide sig forsørget - på sigt.

Med Venstres forslag kan førtidspensionister dog i fremtiden ud over den usikkerhed en genvurdering medfører, se frem til at skulle igennem arbejdsevneskærsilden hver 4 - 5 år - en udsigt jeg kan være alvorligt bange for at f.eks kronisk psykisk syge og andre med store psykologiske barrierer i deres problemkompleks, vil have meget svært ved at overskue. Konsekvensen frygter jeg helt reelt vil kunne blive et øget antal selvmord i denne befolkningsgruppe.

Venstre sender, med dette forslag, irreversibelt kronisk syge borgere på regelmæssigt tilbagevendende ture gennem arbejdsevneskærsilden, og dermed på tvangsarbejde i den hellige beskæftigelses navn.

Jeg fristes til i min harme at spørge : "How low can you go ?"

DA følger op på forslaget med at melde ud at de mener, at psykisk syge skal fastholdes på arbejdsmarkedet - jeg har næsten svært ved at tro, at de mener det seriøst, men det gør de desværre, det er ramme alvor !!!
Læs mere på http://politiken.dk/erhverv/article533702.ece

Aftonbladet har i dagens nummer en artikel om Förändringarna i sjukersättningen. Den handlar om alla individer som kämpar i uppförsbacke i den snåriga skog som kallas arbetslivsrehabilitering, men fram för allt om hur den så kallade rehabiliteringskedjan kommer att slå ut många arbetstagare som kämpar med att komma tillbaka till sitt arbete.

Att den sittande regeringen är så hialösa (skånskt uttryck) i att driva förändringens vindar i hamn tror jag beror på att de anser sig ha ökande kostnader sjukförsäkringen, trots att det är så att kostnaderna är i nedåtgående så visst måste det ligga något annat bakom. Kanske den tanke från en äldre undersökning där Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering visar att kostnaderna för sjukdom minskade då hårdare regler började gälla. Säkert beror det på det socioekonomiska ställningstagandet, men också arbetsmarknadspolicyn där arbetslinjen är ett starkt bidragande argument, att alla skall försörja sig själv.

Begreppet Arbetslinjen är inget nytt, men i dess spår följer utslagning och många kommer att hamnar mellan stolar, inte enbart dem mellan Arbetsförmedlingen (AF) och Försäkringskassan (FK) utan hamnar i slutänden i kommunernas socialutskottets budget för försörjningsstöd där det kommer att diskuteras dels om dylika rehabiliteringsansvar samt vem som skall stå för betalningsansvaret.

Långtidssjukskrivningarna kostar staten enorma summor både i förlust av intäkter men framförallt i kostnader. Vårt välfärdssystem som det är uppbyggt i dag kräver en hög sysselsättningsnivå för att balansera statens inkomster och utgifter (se tidigare inlägg om vår sociala sjukförsäkring) . Arbetslinjen och den arbetsmoraliska traditionen har sina rötter redan i förkristen tid då det förekom att den som inte kunde producera berövades livet. Så drastiskt är det inte i dag. Målet med arbetslinjen under början av seklets början var både att säkra den arbetssökandes försörjning och att förmå dem att återgå till den öppna marknadens arbeten. Man resonerade som så att alla är vi partiellt arbetsföra i något avseende. Man talade då liksom idag om allas rätt till att ha ett arbete och skyldighet att försörja sig.

Det finns alltid arbetsuppgifter vi inte kan utföra, även den utan funktionshinder är arbetsoförmögen i något hänseende. Omvänt gäller då att man alltid kunde finna arbeten som de handikappade (dåtidens uttryck för funktionshinder) kunde utföra. Idag talar vi också om arbetslinjen utifrån både skyldighet att försörja sig och rätt att få ha ett arbete. Arbetslinjen är således en princip som praktiserats av staten långt tillbaka i historien. I dag gäller arbetslinjen i form av hårdare tag inom FK och AF, så många som möjligt ska kunna försörja sig genom arbete och vid behov stöttas för att nå detta mål. Med andra ord: Piskan råder inom de statliga myndigheter som skall hjälpa fler personer ut i arbetslivet, allt för att skapa stabilitet i statens ekonomi.

Tyvärr är det så att majoritetsnormen gäller vilket innebär man skall vara fullt presterande och även helst med en överkapacitet att arbeta. Personer med så kallade "särskilda behov", funktionshindrade, deltidsarbetande och personer som behöver anpassat arbetet svarar inte mot normen att prestera fullt ut. Den socialekonomiska aspekten och samhällsutvecklingen bidrar till att vissa grupper marginaliseras (de som idag kännetecknas som "svaga grupper") och spär på utanförskapet då samhällsklyfterna ökar.

Ett dilemma kring marginalisering är att är att individen inte ses som en sammansatt hel individ. Försäkringskassan, Arbetsförmedling, och arbetsgivare behöver se mer till vad olika personer kan i stället för vad de inte förmår. Med andra ord de siktar in sig på möjligheterna istället för hindren. Många arbetsgivare och myndighetspersoner behöver omvända sina attityder och se var och en som en potentiell resurs och inte som en ekonomisk belastning. Tyvärr är det väl så att det många gånger ses enbart till de ekonomiska vinstintressen och endast till personens begränsningar och inte till individens potential. Var och en av oss på arbetsmarknaden har en funktion att fylla, oavsett hur mycket vi kan arbeta i tid. Visst medför funktionsnedsättningar begränsningar, bland annat i vad vi har kraft till och vilken arbetsmiljö vi orkar arbeta i men jag vill mena att alla kan förvärvsarbeta om rätt förutsättningar finns.

Alla är vi unika, med såväl möjligheter som begränsningar, positiva som mindre bra sidor. Vi behöver bli sedda för de vi är, det kompletta jaget. Vi är summan av våra erfarenheter. Och visst handlar det om ett samhälle som bygger på respekt för den enskilda individen där vi alla får växa och verka utifrån våra specifika förutsättningar och behov.

Läs även andra intressanta inlägg om marginalisering, utanförskap, sjukförsäkring, socialpolitik, rehabiliteringskedja, funktionshinder, försäkringskassa, arbetsförmedling, välfärd

Vi (mor och jag) började samtalet någonstans kring fenomenet samhällspåverkande generationer så som de pensionsbenägna och fortfarande styrande fyrtiotalisterna samt de prylkåta åttiotalisterna. Därifrån kom vi naturligtvis in på presidentvalet i USA. Ett land där en fusion av de båda generationerna muterats ihop till en enda person som nu ska avgå som världsledare. Gubben Bush är ju besatt av leksaker som helst exploderar, eller åtminstone kan avfyras mot något. Oundvikligt, efter att snabbt konstaterat att en kvinna aldrig kommer att väljas till president i USA (och jag har svårt att se det i Sverige för den delen också - så djupt rotad är tron att en kvinna inte kan leda. Jag menar, hon har ju så mycket annat att tänka på med att köpa nya skor och få mens), började vi således fundera kring samkönade äktenskap.
Ingen av de kvarvarande presidentkandidaterna stöder samkönade äktenskap, även om både Clinton och Obama är positiva till partnerskap (civil unions). Kanske inte alls så förvånande för ett land som först 2003 (!) hade avkrminialiserat homosexualitet i alla stater.

Hursomhaver. Samtalet kom att handla om det jag upplever som en marginalisering av homosexuella i samhället genom verktyg så pass enkla men grundläggande som tystnad. Då Sverige redan 1944 avkriminaliserade homosexualitet ses landet som en förebild internationellt för homosexuellas rättigheter i samhället. Men det verkar nästan som att gemene svensk börjar "tröttna" på prat om homosexualitet med refränger som "vi är jämlika - det är ni som fortsätter att särskilja er" eller "ni får ju adoptera och registrera ert partnerskap, är vi inte lika då?".

Det stämmer inte. Vi får inte gifta oss - och kalla det äktenskap. Så där finns en oneklig konkret skillnad. Men, och här kommer min utgångspunkt under hela diskussionen, det är inte sådant som skadar mest tycker jag. Det är den tysta ignoransen, den dagliga jargongen där du som kille förutsätts ha tjej och tvärtom. Och jag skiter fullständigt om att det är norm och att "det faktiskt finns fler heterosexuella än homosexuella", det är normativiteten som hämmar utveckling och acceptans av det marginaliserade.

För att jag tycker det, måste jag också erkänna mitt eget hyckleri. Min chef går alltid runt på Jobbet och småpratar med alla, retas och skriker. När jag åkte till Tyskland för att hälsa på Syster, gick han hela veckan runt och kommentarade på att han inte ville att jag skulle träffa en kille och stanna kvar där.
Och vad gör jag då? Istället för att rätta honom och säga något som "isåfall skulle det vara en tjej", skrattar jag nervöst och går därifrån. Hur kan jag vara så feg? Jag är ju hur öppen som helst i allt annat jag gör - för familjen, Familjen, vänner, skola och arbetskamrater. Men inte för min chef.

Dags att skärpa mig.

Men jeg er netop stødt på nedenstående notat som jeg skrev i juni 2007. Det handler også om arbejdsmarkedet, men ikke økonomisk set, snarere kulturelt. Og om den måde danskere generelt behandler sig selv og hinanden.

Sådan forhindrer man at folk udnytter evner og potentialer der kunne risikere at gavne dem selv og samfundet:

1. Tal aldrig om løn. Gør det ikke muligt for dine medmennesker at vide hvad de kan opnå hvis de stræber efter det. Dygtige folk fra de lavere samfundslag har ikke godt af at vide at de kan komme til at tjene det dobbelte hvis de tager en uddannelse.

2. Fokuser på det dårlige ved arbejde. Tal og skriv om at man har alt for lidt fritid. At cheferne er dumme, og arbejde gør syg. At skatten er så høj at arbejde slet ikke betaler sig.

3. Behandl de højtbegavede som udskud. Lad dem ikke tro de kan bruges til noget. Gør det tidligt i deres liv. Fortæl dem det ikke er godt at interessere sig for meget for én ting. Sørg for at de højst bliver postbude - det har de fortjent, de overlegne skiderikker. Magten og æren tilhører de mellembegavede.

4. Få dem der har det lidt svært til at tro de er syge. Fokuser intensivt på psykiske lidelser som et stort samfundsproblem. Giv ufokuseret samtaleterapi til dem, der søger behandling - hold dem hen med snak og en pille eller to. Fortæl dem det er genetisk. Er deres sorger små, så lyt til dem, men svar ikke noget bestemt; det vil få dem til at tro at de små sorger er store. Er deres sorger store, så sig at livet er dejligt, at de ikke har grund til at have det dårligt og bare skal smile lidt. Så vil de tro at der er noget galt med dem, når de føler at deres små sorger er store. Giv ikke gode råd til din familie og omgangskreds - kom ikke for tæt på dem - henvis dem til professionelle og evt. til sludrehjælpende bøger.

5. Gør det let at få offentlige ydelser i længere tid. Eller gør det svært - så modtagerne føler de har gjort et stykke arbejde, når de når målet efter en udmattende kamp. Lad evt. modtagerne bruge deres tid på døsige kurser og ligegyldig aktivering.

6. Sæt fokus på samfundsproblemer uden ansigter, især uhåndgribelige og "etiske" temaer som Ungdomshuset, afviste asylsøgere og uro i fjerne verdensdele. Fjern fokus fra mennesket selv og hvad det kan gøre ved sin egen situation. Det vigtigste er bekymring, ikke løsninger.

7. Vær uafhængig. Stil ingen krav til andre, gør ingen særlig indsats for andre. Giv dem ikke noget at leve op til. Lad som ingenting. Gør det nære fællesskab til en illusion.

8. Kom med kritik i hverdagen. Bid straks fra dig når nogen har trådt på dig. Du diskrimineres både som person og som gruppe, uanset hvor gennemsnitlig du er. Kræv din ret, også når den er urimelig. To tredjedele af din tale bør være negativ, højst en tredjedel positiv. (Det er i øvrigt ikke så svært at brokke sig, så punkt 8 går helt af sig selv).

9. Hold alvoren på afstand - altid. Brug hygge og ironi i alle situationer. Hold møder med kaffe og rundstykker eller smørrebrød - det sænker effektiviteten. Vær humoristisk og sarkastisk. Gør det både på arbejde og når du har fri. Dukker der et seriøst eller følsomt emne op, så stik en vittighed.

10. Tro ikke på dig selv. Så gør andre det heller ikke. De skulle jo nødig gøre sig bedre end dig.

Hvis man følger det - og det gør man desværre - så kan man med ret god succes forhindre en del af de dygtige i at udfolde deres potentialer. Og det rammer også alle de andre "almindelige", for de fleste mennesker er vel dygtige til noget, som de på den måde hæmmes i at udfolde.

Hun er på mange måder en Fru Danmark. Præstedatter, fhv. politimester, vrangvillig politiker, foredragsholder, om noget en folkelig borger i statens tjeneste, og fuld af typisk danske, men selvmodsigende idealer. Hun svinger den verbale kagerulle for 117. gang, mens der er total mangel på idéer og handling mod social dumping, destruktivitet og islamisering. Konstruktive forslag følger nederst i mit indlæg.

Som minister har hun arrogant nægtet at udtale sig til pressen i stort set alle sager. Samtidig lufter hun sine evindelige personlige meninger når hun ikke bliver spurgt. F.eks. om udvisningen af de to tunesiere med mordplaner, på trods af at hun kendte regelværket da hun trådte til som minister. Hun tolker ministeransvarlighedsloven sådan at hun har pligt til at holde mund, når spørgsmålet ikke er stillet i folketinget, og grundloven tolkes som en pligt til at udbrede sin personlige overbevisning når den er modsat hendes parti og den regering hun er en del af.

Nu har hun kappet de sidste bånd til virkeligheden og er svævet ud i drømmenes verden. Folketingets spørgetime i går (Ritzau-artikel i flere aviser):

Det er "trist", at SF hænger bestemte grupper ud, mener integrationsminister Birthe Rønn Hornbech i forbindelse med den seneste tids mange brande. »Det undrer mig, at det kommer fra SF«, siger hun til Ritzau efter et møde i dag i folketingssalen, hvor SF's integrationsordfører, Astrid Krag, havde efterlyst netop integrationsministerens holdning i forbindelse med brandene:

»Nu skal indvandrere beskyldes for det hele« ... 

---

Vi springer tilbage til Kalundborg den 14/2 (se indslag fra TV-avisen):

»Vi satte sådan en barnevogn her, og så satte vi en skraldespand derovre, og så satte vi ild her med benzin og sådan noget der.« -

 

»Vi har en stærk, du ved, religion, vi vil gerne... vores religion, ikke, den skal respekteres. Der er ingen der skal gøre grin med vores profet og sådan noget der. Det er det, sådan du ved... Det er derfor, når de gør det, så bliver vi nødt til at gøre det her.« -

»Ja, vi vil gerne tages alvorligt, vi vil gerne respekteres og sådan noget der.«

Journalist: Men tror I det er måden at gribe det an på, ved at kaste sten efter politi og brandbiler?

»Nej, det kan godt være det ikke er sådan man gør. Men stadigvæk, vi vil altid gøre det her. Indtil de begynder at respektere os. Vi vil altid gøre det her, det kommer til at ske mere og mere og mere. Og i dag, i aften kommer det til at ske meget mere.«

Samtidig, på en politistation i den danske bydel: 

»Der er ikke nogen tendenser i det boligområde hen over den seneste tid der gør at det skal udvikle sig som det har gjort de sidste to dage. Og det er også det vi undersøger i dag og i aften.«

---

Integrationsministeren afviser at utilpassede 2. generationsindvandrere skulle have noget specielt med optøjerne at gøre, og hun henviser eventuelle problemer til justitsministerens område. Politiet kan naturligvis ikke føre integrationspolitik, og de har ingen speciel indsigt i bandernes tankegang. Efter afbrændingen af solcentret på Østerbro "undrede" poltitiet sig over gerningsmændenes koldblodige adfærd.

Samtidig har SF bevæget sig nogle gode skridt i realistisk retning. De er et parti i fremgang, mens S i øjeblikket ligner en kage i regn. Måske er SF's udmeldinger motiveret af "populisme" - al politik er pr. definition mere eller mindre populistisk. Indvandring optager befolkningen, og selv SF'ere kan efterhånden ane at problemerne ikke går væk af sig selv. Deres analyser er dog stadig utilstrækkelige, og jeg tror ikke de kommer med så mange virkelig brugbare løsninger.

Ved at SF bytter position med Birthe Rønn Hornbech er der opstået en ny og spændende debatsituation - for nu at sige det på den måde.

Det handler ikke bare om at de unge skal for politi, dommer og i fængsel, som vores integrationsminister så fint henviser til for at skubbe det over på justitsministerens bord.

Det handler heller ikke kun om socialt udsatte stakler, krigs-traumatiserede forældre og hvad SF ellers holder fast i.

Det sociale og det religiøst-kulturelt-etniske er to sider af samme sag. Det burde absolut være en integrationsministers område at samle og koordinere integrationen - hvad ellers. Jeg foreslår følgende program:

1. at kontrollere hvem der skal lukkes ind i landet
2. at motivere etniske grupper til at tage del i samfundet, både arbejdsmæssigt og socialt, og uden at ynke dem
3. at hanke op i de mest marginale grupper med målrettet hjælp og håndfaste principper
4. at bremse indflydelsen fra religiøs fanatisme
5. være regeringens talerør til presse og samfund, herunder optræde med autoritet over for indvandrere

Men Birthe Rønn Hornbech mener kun hun har to opgaver:

• forvaltningschef for et kontor der stempler opholdstilladelser - her skinner juristen igennem
• påtage sig rollen som hele Danmarks ærke-grundtvigianer i "dialog" med muslimske sektledere

Hvis man læser mellem linjerne i gårsdagens folketingsdebat, siger den noget om ministerens syn på sociale tiltag. Småborgerlige idealer skinner igennem mellem tomgangssnakken:

Det, jeg skal, er at sørge for, at vi, så godt vi overhovedet kan, hjælper folk til at få uddannelse og sprogfærdigheder og får de unge, de gamle og kvinderne ud på arbejdspladserne. Det gøres der en kæmpe indsats for, og statistikkerne viser, at det stadig går fremad, og at mange af de unge klarer sig utrolig godt og kommer på universiteterne og får høje uddannelser og gode stillinger.

V og K har en utrolig tro på at alle skal have universitetsuddannelse og høje stillinger.

Det har næppe relevans for den gruppe unge der brænder solcentre af, handler med hash, laver indbrud og smadrer bøsser.

Rollemodeller er et meget hot ord for tiden blandt politikere, journalister og pædagoger. Jeg tror ikke at et par veluddannede rollemodeller ændrer noget ved at den dårligst fungerende gruppe, der har total mangel på motivation og tilpasning. Forsvinder problemerne, fordi vi fortæller de gode historier? Næppe.

Lad os sige at de unge indvandrere har et A-hold, et B-hold og et C-hold.

A-holdet klarer sig selv. Det er ikke dansk integrationspolitiks fortjeneste, når der udklækkes pakistanske læger og tyrkiske revisorer. Det er helt naturligt at der sker en social opstigning blandt de velfungerende middelklasse-indvandrere. (Burde Kamal Qureshi i øvrigt ikke finde en tyrkisk revisor?)

B-holdet er den store gruppe af taxachauffører, shawarmarullere og lignende. Rigtig mange af dem mangler arbejde (det kan ikke betale sig for dem eller de kan ikke finde det). De kan godt indgå i samfundet, men der er også risiko for at nogle af dem daler ned til C-holdet. Kunsten er at få dem gjort til lavere middelklasse, hvilket i dag betyder faglærte arbejdere, sygeplejersker osv. Muligvis udsættes de for lettere diskrimination, hvilket sandsynligvis hænger sammen med manglende kendskab til koder i det danske samfund. Eller lavt selvværd, som kommer af mange års parkering i det sociale system eller af den islamiske offermentalitet.

Meget tyder på at den jævne mellemgruppe svinder ind og efterhånden siver over til enten A- eller C-holdet. Flere vindere og flere tabere, færre i midten. Det kaldes øget ulighed. Et udtryk der især bruges af socialt indignerede middelklasse-folk der ikke ønsker at søge egentlige forklaringer.

C-holdet er den type, som jeg så i byretten i går, hvor jeg var inde at kigge på et par retssager. De er højst middel begavede, taler rudimentært dansk og har næppe selvdisciplin eller kulturel indsigt til at gå på middelklassens skoler. Det ville faktisk heller ikke være godt for universiteterne og de høje stillinger, hvis de skulle besættes af den slags folk. Det kan man roligt overlade til A-holdet.

C-holdet er naturligvis også manden i TV-interviewet fra Kalundborg. Han er 17 år, og "deres gruppe kalder sig selv KLP". (TVA)

Det værste var at journalisten ikke spurgte direkte: Hvordan tror du folk vil respektere jer, hvis I kun kommer med vold og ødelæggelse? Den dialog kom aldrig i gang, ikke i pressens dækning af optøjerne, ikke i debatten i Nørrebro-hallen (sendt 20/2 på TV2), og heller ikke i debatten i folketingssalen i går. Den foregår heller ikke i noget stort omfang inde bag ministeriets mure eller hos alle fagfolkene og konsulenterne.

Her er den virkelige mangel på respekt: man gider ikke engang høre på de kaotiske unge eller forlange noget af dem, ingen forventninger og ingen krav. På den måde har de helt ret, når de mener at de regnes for intet.

De dysfunktionelle på C-holdet skal ikke på universitetet, men i første omgang bare have en læreplads eller et fabriksjob. Det kræver måske nok "opsøgende indsatser", men først og fremmmest at man banker næven i bordet og siger: du skal selv have viljen, du skal holde styr på dig selv, og du skal respektere andre.

I det etnisk danske samfund har middelklassen gennem årtier koncentreret sig om at hjælpe sig selv op. Mens samfundets virkelige bund parkeres på diverse ydelser og fyldes med ynk og dårlige undskyldninger. Denne politik gør sig nu gældende over for indvandrerne - for det er jo det samme socialsystem, udtænkt af samme embedsmænd og politikere, båret af samme velvillige medlidenhed. Man koncentrerer sig om at yde overflødig hjælp til middelklassen, men er totalt rådvild når det handler om C-holdet.

Samtidig indbyder vores integrationsminister religiøse ledere til møder, så de med det officielle Danmarks opbakning kan gå ud og rekruttere C-holdet til deres islamonazi-sekter.

Herunder et udpluk af citater fra en ganske interessant og afslørende debat.

Astrid Krag, SF: 

Vi er jo nogle, der har savnet integrationsministeren lidt i den seneste tid; det er ikke så meget, man har hørt til ministeren, mens brændende biler og skoler har gjort det klart, at vi altså står med nogle meget store og alvorlige integrationsproblemer i Danmark. De sidste ugers uroligheder står desværre ikke alene, der er nogle områder og bydele i Danmark, hvor påsatte brande er dagens orden, og hvor det ikke er særlig trygt at bo.

Derfor er jeg glad for, at ministeren er til stede ved spørgetimen, og jeg vil give ministeren en chance for at komme med et konstruktivt bidrag til debatten om, hvordan vi får løst problemerne. ... Ville det ikke være oplagt, at integrationsministeren og Integrationsudvalget i fællesskab indkaldte alle relevante parter - politifolk, integrationskonsulenter, socialrådgivere, skolefolk osv. - til en række møder, hvor vi kunne få de bedste løsninger frem i lyset? Så det, jeg vil spørge om, er, om ministeren vil tage initiativ til sådan en form for bredt samarbejde sammen med Integrationsudvalget?

Svar fra Integrationsministeren : 

Nu er min kollega, fru Line Barfod, desværre gået, men jeg vil sige, at jeg helt deler fru Line Barfods opfattelse af, at man ikke som minister bare skal fare ud på grund af nogle pressehistorier.

[Line Barfod (Ø) havde talt om: "langsigtet indsats ... opbygge tilstrækkelig viden om, hvad man kan gøre ... se på det voldsforebyggende og se på, hvad man kan lære af de projekter ...." ] :-)

Jeg har den opfattelse, at integrationsspørgsmålet ikke er noget, man bare farer ud med, fordi der er lidt brand i gaden.

Så må jeg sige, at jeg sådan set ikke forstår fru Astrid Krags holdning, for jeg kan se, at det altså nu er indvandrere, der skal beskyldes for at al balladen, siden spørgsmålet bliver rejst til mig. Det synspunkt deler jeg slet ikke, og jeg mener faktisk, at det er med til at grave grøfter, at man hele tiden pukker på det, når det drejer sig om indvandrere, hvorimod det åbenbart ikke er lige så ubekvemt for SF, når det drejer sig om de autonome og deres forkælede forældre, der besætter ejendomme på grund af et bestemt politisk formål. Jeg synes, at det er meget uheldigt, at man på den måde antager det for at være en kendsgerning, at det altså nu indvandrere, det drejer sig om, og at integrationsministeren derfor skal spørges.

Jeg må altså sige, at integration for mig er et meget langt, sejt træk, ... ... at der løbende er utrolig mange initiativer i gang, som skal gavne integrationen, som har nogle bestemte formål, som drejer sig om de ressourcesvage, som drejer sig om de ressourcesvage forældre, som drejer sig om at få særligt kvinderne ud i samfundet, som drejer sig om at få særlige grupper i arbejde, som drejer sig om, at vi har mentorer for at få folk ud på arbejdspladserne, som drejer sig om at forstærke indsatsen over for mennesker med traumer osv.

Derudover har jeg jo udtalt, at jeg taler med alle grupper, og jeg har netop i de sidste dage haft besøg at flere muslimske organisationer, fordi jeg ved, at de kender til mange af de problemer, som nogle af disse mennesker oplever.

Astrid Krag:

Jeg tror nu, at folk gerne vil have en minister på banen, når der sker sådan nogle alvorlige ting, som vi har set i Danmark den sidste halvanden uge, og at de også gerne vil have ministeren på banen med nogle bud, både på det lange stræk, som jeg er meget enig med ministeren i at der er behov for, og altså også nogle bud på, hvad der skal til her og nu for at sikre, at gaderne ikke står i brand igen om nogle uger.

Men så må jeg måske spørge ministeren, om hun så også vil komme med et løfte om, at hun vil trække verdslige organisationer og forskellige fagfolk ind i samarbejdet om at finde løsninger og ikke kun holde møder med de muslimske organisationer, som ministeren selv er inde på at hun har mødtes med.

[og lidt senere - ] ... når vi ser på, hvem det var, der i Århus Vest, i Kalundborg, på Nørrebro og andre steder var ude og brænde biler af, så er der også noget, der tyder på, at integrationsministeren også må på banen.

Mener ministeren, at de svar, der skal til, på de uroligheder, vi har set den sidste halvanden uge, alene er retspolitiske og alene ligger under justitsministerens område, eller vil ministeren godt anerkende, at der altså også skal nogle politiske svar på banen fra ministerens eget område, fra integrationsområdet?

Integrationsministeren: 

Det, jeg skal, er at sørge for, at vi, så godt vi overhovedet kan, hjælper folk til at få uddannelse og sprogfærdigheder og får de unge, de gamle og kvinderne ud på arbejdspladserne. Det gøres der en kæmpe indsats for, og statistikkerne viser, at det stadig går fremad, og at mange af de unge klarer sig utrolig godt og kommer på universiteterne og får høje uddannelser og gode stillinger.

 (Folketingets spørgetid 27.2.2008 )

Vad innebär mångkulturalism?

Visst, det är fint och bra att ha det som överbyggnad, det är fint och bra att se till alla människors lika värde.
Jag hävdar dock att idén om mångkulturalism som sådan går tvärs emot detta. Vi i Sverige tillämpar en politik som mörkar fördomarna och tror att om vi lägger locket på och inte diskuterar detta – utan enas på bred front om att vi ska leva i ett mångkulturellt samhälle till vilket pris som helst – så svälter vi ut rasismen.
Det praktiskt tillämpningen av idén ger tvärt om grogrund för rasism. Inte bara mellan svenskar och invandrare utan även mellan olika invandrargrupper. Vad gör vi då under mångkulturalismens flagg? Vi skapar getton, vi reducerar medborgare till en ny socialgrupp, nummer fyra, och vi tar ifrån våra nya medborgare rätten att känna sig delaktiga: gör dem maktlösa. Varför? Det finns forskning att tillgå, bland annat från Tyskland, vi kan blicka över sundet och se vad Danmark kämpar med för problem kring detta Men då måste vi våga diskutera och kritisera, och då blir man per definition rasist i Sverige.

Vem vill vara det?

Marginaliserade människor tar till de metoder som hjälper dem att överleva. Det är inte konstigt. Kan vi inte hjälpas åt att avmarginalisera i stället för mångkulturalisera? Hemlösa och alkoholister har vi större överseende med. Deras handlingar bottnar också i en marginalisering. (Så även med rasister.) En önskan att finna en identitet. Att vara missbrukare är bättre än att vara ingenting. Aleksandra Ålund har skrivit om detta i ”Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet” och tagit upp problemen med att vara två- eller flerkulturell: mångkulturell på ett individplan.

Tänk om någon genom ett effektivt samhällsmaskineri tog ifrån dig din identitet. Reducerade dig till en marginaliserad och maktlös människa. Tror du då att du skulle ge upp, eller fortsätta kämpa för din överlevnad och för att bli bekräftad så att du i alla fall visste att du fanns? Att vara en avskydd person är i det läget bättre än att inte vara en person överhuvudtaget. Att vara en gängmedlem är bättre än att inte ha någon familj alls. Att leva ut trauman är bättre än att låta dem äta dig inifrån.
En mångfasetterad syn på mångkulturalism tar med problemen i beräkningarna och förbereder för att klara av dessa innan man sjösätter skutan i stället för att hoppas på att kunna täta hålen under gång.

Rosengårdskolan i Malmö har genomfört ett projekt i denna anda som fallit väl ut. Kodorden har varit inflytande, bekräftelse och delaktighet.
Varför läsa handboken och ritningen innan man monterar ihop radioapparaten? verkar emellertid vara dagens melodi. Och att låta mångkulturell i praktiken betyda samma sak som marginaliserad. I så fall har vi en hord av ”tvättäkta svenskar” som också är mångkulturella – utan att veta om det. Jag hoppas verkligen att detta inte var tanken med begreppet från första början, då jag i sak inte ser något fel med en önskan att leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi är människor allihop. Med samma skyldigheter och rättigheter inom samhällets ramar.