Vantrivs du på arbetet utan att veta varför? Känner du oro och vill gå hem? Det kanske inte är jobbet det är fel på. Har du tänkt på att kontoret kan vara uppfört på en gammal begravningsplats? Är det månne andar som stör dig?

Riksantikvarieämbetets fantastiska Fornsök kan hjälpa dig att hitta orsaken! Zooma till platsen du befinner dig på och se vilka fornlämningar som finns i närheten. Kanske är det en offerplats, en bengömma eller ett naturföremål med tradition. En fornlämning behöver ju inte vara synlig för blotta ögat, så det finns alltid en chans (eller risk) att upptäcka det okända.

Det finns till exempel uppgift om en plats i Värmland där man avverkade skog på 1970-talet. Rune som arbetade där hade ”… en obehagskänsla varje dag. Något liknande hade han aldrig känt tidigare och han ville hela tiden gå hem. När han talade om detta för sin far, menade denne att det var ju inget konstigt då han arbetade i närheten av en gammal avrättningsplats. Först då förstod Rune hur det hängde ihop och varför han kände sådan olust om dagarna.” -- Se platsen i Fornsök >

När jag själv gjorde en del efterforskningar lyckades jag konstatera att huset i Harebo där min farmor växte upp är beläget på en stenåldersboplats (Långasjö 130:1). Detta verkar dock inte ha resulterat i någon djupare olust. I farmors gamla fotoalbum ses mest glada miner. Så det kan nog vara så att det finns fornlämningar som istället är lustväckande. Kanske är stenålderns andar vänligare än övriga odöda?

Under två års tid gick den här pojken i kyrkan regelbunden, på mässor och andakter och det ena med det andra, han blev med andra ord rätt så intrasslad i det nät kyrkan agnat. Han hörde präster predika om samhällets förfall; om de homosexuellas intåg i samhället, porren som täckte väggarna inne på Statoil, hur fel det är med all sex som inte sker för att föra arten vidare (i äktenskapets namn, givetvis!), och om alla de kättare och syndare som vänt Gud ryggen och för det skulle straffas. Givetvis sades det mycket annat, mycket som pojken inte förstod hur man kunde vara bitter och vred över. Det enda han möjligtvis förstod var föraktet mot pornografin, något som pojken till viss del själv hade (fast lagom avklädda kvinnor hade han på den tiden inte något emot, och det har han inte idag heller), då han var (och är) av åsikten att det är en vedervärdig bransch där kokain och psykiska problem och profit till var pris är vardagsmat. Men det andra förstod han aldrig, hatet (ej heller det överdrivna hatet mot porrbranschen förstod han, trots hans åsikter om branschen... man kan ju trots allt inte klandra kvinnorna och männen som står framför kamerorna, det är männen och kvinnorna bakom som vi måste vända vårt förakt mot).

Han förstod inte hur en religion som, enligt egen utsago, predikade kärlek, kunde vara så hård och dömande. Så hatisk mot alla som inte passade in i deras mall för hur människor ska vara. Förstås, om man är kristen kommer man alltid in i himlen, oavsett om man heter Adolf Hitler eller Charles Manson (pratar man om apokalypsen är man helt klart lagd åt det lite mer kristna hållet). Man har ju mottagit Jesus Krist som frälsare. Om man däremot råkar vara en hyvens prick som kanske råkar tro på Ganesha, eller vara ateist, så kommer man inte in i himlen, oavsett hur god man varit mot sin nästa och dess nästa. Man har ju inte mottagit frälsaren, och förtjänar således ingen plats i paradiset.

Det där var saker pojken ofta funderade över, hur det i hela friden kunde vara så. Länge grubblade han på det, nu går vi händelserna i förväg, men det måste göras; tills en dag då han av en händelse befann sig på ett kloster, och en besökare frågade en av munkarna varför man inte kommer in i himlen om man är en god, icke-kristen människa. Munken svarade att Gud inte ville tvinga sig på någon. Det tyckte pojken lät rätt så vettigt, samtidigt som han undrade om Gud, som enligt utsago skulle vara så god, inte borde ta och fråga de goda, icke-kristna människorna om de vill ha en plats i hans himmel. Jag menar, det vore ju surt om massmördare som Hitler kommer in, men inte man själv, som konverterat till ateismen, och försöker göra gott mot samtliga människor man möter. Vad är det ens för idé att vara god, om man kommer in i himlen ändå, så länge man mottar Jesus som sin frälsare, vill säga?

Pojken funderade över en hel del utöver det, som det där med sex. Varför skulle det vara så hemskt att doppa lite, eller bli doppad i, utanför äktenskap, för nöjes och njutnings skull? Liksom, det är skönt av en anledning, och man ska tydligen må bra av att vara sexuellt aktiv. Så hur kan man förlora på det? En präst han hörde predika, påstod att ingenting, oavsett hur skönt det än är, kan mäta sig med herrens ljuvhet i livet efter döden. Det lät lite mystiskt, tyckte pojken, varför hålla sig borta från det goda i livet, bara för att det inte är lika ljuvt som kungadömet där bland molnen? Trots att många präster han hörde predika sa att "man ska lida för att herren led", förstod han det inte riktigt. Bara för att han led helvetets alla kval och motstod allt det som gör livet värt att leva, betyder väl inte det att vi ska säga nej till det?

Mycket att undra över fanns det i kyrkan, och ju längre han stannade, desto mer fundersam blev han. Det tycktes som att ju fler svar han fick, desto fler frågor dök upp. För varje svar, tycktes det uppkomma minst ett dussin nya frågor.

Pojkens tro blev allt svagare, om han nu någonsin hade en tro alltså, och tiden gick. Det blev allt störra gap mellan hans kyrkbesök. Så en dag fick han möjligheten att åka till ett kloster, något han mer än gärna gjorde. Där fann han frid, allt var så lungt, och alla var så trevliga. Kanske, kanske finns det en Gud trots allt, tänkte pojken. Men det blev inte mer än en tanke, som försvann så snart han åkt hem.

Nu började han söka svar i vetenskapen, och trots att den inte ger några konkreta svar, ansåg sig pojken mer upplyst desto mer han läste och fick förklarat för sig. Även om vetenskapen enbart hade teorier om hur allt uppstått, var det ändå teorier baserade på fakta, mer än vad någon religiös skrift, eller person, någonsin gett honom. Och pojken hungrade efter kunskap, och åt av alla förbjudna frukter han kunde komma åt.

Återigen åkte pojken återigen till klostret, ett år efter sitt senaste besök. Denna gång insåg han vad som fyllt honom med sådan ro under hans senaste besök, de få krav han mötte från andra människor. De var vänliga, krävde inte att han skulle vara någon annan än sig själv, och framförallt förväntade dem sig ingenting av honom, och han ingenting av dem, annat än ren vänlighet och respekt, och vice versa. Dessutom kände han att han fyllde en funktion, han gjorde nytta, och nästan viktigare, alla kvinnor han hade (o)turen att träffa, var så vänliga och såg honom som en person.

Alltså, det hade ingenting med religion att göra, bara sund medmänsklighet.

Tyvärr är religion inte alltid så medmänsklig. De dömer mer än de friar, de hatar mer än de älskar, och de slåss mot varandra, samtidigt som smutskastningen och hånen haglar lika tätt som haglet från en 36-kalibring hagelpatron de första metrarna. Det är sjukt, och kastar en mörk skugga över de många religiösa som faktiskt predikar kärlek och fred och ett öppet sinne.

Även fast jag är en man av vetenskap, så är jag öppen för andra förslag. Visserligen är jag av ståndpunkten att det inte finns något övernaturligt, bara saker som vi med dagens vetenskap inte kan förklara, men som vi kanske kan förklara med morgondagens kunskap, eller med den kunskap vi kommer att ha samlat på oss de nästkommande dagarna efter imorgon. Men det utesluter fortfarande inte existensen av ett så kallat "högre väsen", även om jag finner det högst osannolikt att det alls skulle finnas ett medvetande högre än alla andra medvetanden, ett medvetande så högt och komplicerat att det kan skapa och förstöra hur fan det vill, när det vill.

Som sagt, I want to believe. I liv på andra planeter, inte nödvändigtvis utvecklat eller avancerat liv, men liv. Som i bakterier. Som i organismer som behöver näring för att överleva. Som har ämnesomsättning. Som påverkas av värme och kyla. Som mossa. Som träd. Som hallonbuskar.

I want to believe, i kärlek och fred och allas rätt att leva sina liv utan någon inblandning från paranoida, religiösa besserwissrar som väljer att tro på skrifter som enbart innehåller liknelser och påståenden, och inga egentliga fakta.

I want to believe, i det faktum att vi alla är likvärdiga, att inget liv är mer värt än något annat liv. Att vi alla är söner och döttrar födda av den vackra milfen Moder Natur. (Yuck, jag hade då inte gjort henne!)

(För att ta kål på den alldeles för seriösa stämning jag byggt upp de senaste 1400 orden.)

Väl där fick jag och Jens sitta i Anders säng och vänta på att han skulle bli klar med ventrilo-snack och annat som jag faktiskt inte förstår mig speciellt mycket på. Trots att dom har försökt förklara allt för mig, så hänger jag inte med alls. Men jag är ju blondin egentligen, så? :)

Efter drygt en timme lyssnade Anders tillslut på mitt tjat, så vid knallade ut en sväng. Jag hade först tänkt att vi bara skulle gå, men jag blev sur på dom under tiden, helt utan anledning, och gick 10-15 meter före dom längs sjön, in en bit i skogen och ut på en brygga som jag visste fanns där. Där satte jag mig på bänken som står där, i skräddarställning (heter det väl?).
Dom fjantade runt på bryggan, medan jag satt och funderade lite. Det slutade med att Jens skulle balansera på ett par plankor ute i vattnet, och Anders satt bredvid mig och försökte få mig att berätta varför jag blev sur helt plötsligt. Inget svar, utan istället satte jag mig och öppnade mina chakran, vilket dom tog som meditation.

Och här börjar allt som det här inlägget egentligen är till för.
Anders har tidigare berättat att där han bor har det förut varit en av Sveriges större handelsstäder under vikingatiden och lite sånt spännande. Så jag bad om ett tecken på att något skulle ha funnits där, i princip.

Ja, då får jag en hand som "smeker" i nacken, ner längs vänstra sidan av halsen och tar stryptag på mig. Det leder självklart till att jag får panik, och bara slår omkring mig och mumlar för mig själv att denne ska sluta. Anders sitter då närmast, och är drygt en halvmeter ifrån mig, medan Jens var 2-3 meter bort.
En stund går åt till att lugna ner mig, för att sedan fråga min vägledare om det har hänt något där, eftersom jag fick den känslan. Jodå, jag fick se en man försöka dränka en liten flicka.

Jag klarar inte av när jag får se sånt om barn, så jag höll på att bryta ihop och ville bara bort därifrån, så jag småsprang iväg till gräsmattan borta vid husen, och satte mig där. När Anders och Jens kom ikapp frågade Anders varför jag stack igen. Jens sa att han hade sina misstankar, och han hade ju rätt när han sa att han trodde att det handlade om övernaturliga ting.
Självklart ville dom att jag skulle berätta, men det fick vänta lite. Passade på att fråga min vägledare om flickans liv gick åt där. Svaret var ja. Det enda jag sa till Anders och Jens var att ett liv gått åt där. Anders var självklart inte förvånad, då han hört att en del har hänt där.

Vi gick vidare tillbaka längs sjön, och jag frågade Anders när området byggdes, vilket var under 70-talet, innan dess var det bondgårdar och lantbruk där. Min vägledare förklarade att det var någon gång på 1900-talet, men innan 70-talet, som detta hänt.
Vi mötte två kvinnor som gick med en hund, och strax innan det hade Jens känt en iskall vind precis vid en lyktstolpe när jag berättade om något som hänt. När kvinnorna med hunden gick förbi där, så gick hunden in där och skulle nosa. Jag vet inte riktigt vad jag ska tolka det som.
När vi passerade Anders hus, i princip, så finns det en större strand där. Anders berättade då att en av hans kompisar gått förbi där mitt i natten en gång, när det var dimma och fullmåne. Då hade han sett ett vikingaskepp komma runt en udde längre ut, mot honom, och han hade hört krigshornet. Så ni säkert förstår så var jag tvungen att kolla om jag fick något, så jag gick ner på stranden, med killarna efter mig.

Ställde mig och kollade ut mot udden som skeppet kommit runt förut. Fick auran runt skogen, och så småningom runt skeppet. Skrek att jag inte ville ha auran, och gick runt ett varv, och ställde mig på nytt och kollade. Fick se skeppet lite snabbt, innan Anders kom fram och sa att vi behövde gå, eftersom det kom några som han tydligen inte gillar.

Fortsatte fråga min vägledare angående flickan, och bad om en bokstav, och fick ett S. Frågade sedan om åldern, och hon hade fyllt 4, och skulle fylla 5.
Alltså gick en 4-årig flickas liv åt där, och hon har ett S i namnet. Någon gång på 1900-talet, men innan 70-talet.
Testade ungefär en kvart senare att se Anders aura, men han försvann, jag såg honom inte alls. Det var riktigt läskigt, faktiskt.

Nu ska ni slippa mina upplevelser ett tag, fast det lär komma mer ikväll eller imorgon, då vi idag ska till Kärleksudden/Sollentunaholm för att se om jag får ut något där. :)

Peace och puss
Over and out

Ja. Jag kan inte låta bli.

När farfar dog hände en massa skumma saker (inlägget är borta!?). Bland annat så höjdes ljudvolymen på min och A-Ms stereos. Min radio spelade sista dansen på Per-Roger Karlssons "Danskväll" på Radio Guld, dessutom en av farfars favoritlåtar. 3 MMS skickades med 3 minuters mellanrum (tomma), från pappas mobil till farbror Affes. När de sedan skulle kolla igen så var de skickade 21.56 från pappas och mottagna 21.58 på Affes. De är tre bröder, pappa är född -56, Affe -58. Creepy? Mmm...

Sen har vi ju han som ägde det här huset innan mamma och pappa. Hans säng stod där vår ena soffa står nu. Ovanför soffan har det alltid hängt ett flygfoto över vårt hus. Och alltid har man fått rätta till den, för att den hänger snett. Men när vi renoverat efter branden så slutade det. Är huset mamma och pappas på riktigt nu kanske? Mja...

Det finns definitivt en "andra sida" efter döden. Det där mittemellan tror jag starkast på.

Fast som ena tanten på Gläntan sa: "Döda människor är döda! De grävs ner 6 fot under jorden och sen är det inge mer med det!" Haha. Hon är inte mottaglig helt enkelt...

Här söker de sanningen bakom skrämmande mysterier, spöken och övernaturliga fenomen. På många sätt är medlemmarna som andra collegeungdomar. Skillnaden är att de här studenterna dras till att utforska även andra världar.

Premiär Paranormal State: Måndag 30 juni 00:05 på Kanal 5

De senaste 2 veckorna har jag vaknat nånstans mellan 03.15 och 03.45, VARJE NATT!

Inatt klack det till. Jag skickade "Nånting kommer hända vid 4 nån natt. Har vaknat mellan 03.15 och 03.45 varje natt i två veckor nu. Scary." till två själar.

Och nåt säger mig att det ena svaret var det som skulle hända. Det var inte så positivt. Mer än så säger jag inte ;P

Läskigt i alla fall...

Är det bara jag som alltid har drömt om att vara en vampyr? Om jag säger Anne Rice, En vampyrs bekännelser, Buffy the Vampire Slayer… är det bara min puls om börjar slå lite snabbare då?

Nu hittade jag alldeles nyligen Stephenie Meyers trilogi om tonårstjejen Bella som blir förälskad i vampyren Edward: Om jag kunde drömma och När jag hör din röst. Och tjenare – vilka böcker! Det är som att Meyer har tittat rakt in i min hjärna och kollat alla mina barnsliga fantasier om hur underbart det vore att vara vampyr, och gjort en bok av dem. Inte bara en bok, förresten, utan tre! (På engelska har alla tre böckerna kommit ut, men på svenska finns än så länge bara de två första utgivna.)

Ja, jag är helt såld i alla fall och smått besatt av den ofattbart snygge Edward och hans fantastiska vampyrfamilj. Lyllos Bella, är det enda jag kan säga. Lyllos henne som dels får vara ihop med Edward och dels har blivit familjen Vampyrs lilla favoritmaskot, som de älskar över allt annat och gör allt för. Och självklart är Bella själv jättesnygg med svart, svallande hår och genomskinlig hy, men självklart förstår hon inte det utan tror att hon ser ut som hej-kom-å-hjälp-mig – men vi som läser om henne vet bättre.

Den första boken, Om jag kunde drömma, är helt klart den bästa. Det är där vi först får stifta bekantskap med alla karaktärerna och börjar fatta vilket mardrömsdilemma Bella och Edward står inför. De älskar ju varandra, men eftersom hon är människa och så småningom kommer att bli gammal och dö, och han är en 90 år gammal odöd som aldrig kommer att bli äldre än 17, så… ni fattar va. Dömt till undergång. Nu har jag precis läst ut bok nummer två, och saker och ting ser lite lite ljusare ut för de unga tu. Men jag säger ingenting! Ni får läsa och njuta själva.

Finns boken inne på biblioteket?

Liknande böcker

/Sara

Jag vill nu sammanfatta en lista på frågor som jag vill ha svar på och jag hoppas att de här svaren dyker upp på ett eller annat sätt.

Varför är vi så besatta av att leta tecken?
Hur, var och när uppstod teckenletandet?
Behöver vi teckenletandet? Är det en viktig komponent i vardagen?
Är svaret att teckenletandet kan vara en betryggande del för oss?
Är teckenletandet kopplat till religiositet?

Jag är förvirrad. Förhoppningsvis kommer jag krocka med en heroinmissbrukande professor i filosofi på spårvagnen som kan förklara detta för mig. Allt för mycket tid bör dock inte gå till frågan huruvida han kommer från Vietnam eller Helvetet.

(Hade självklart valt en chockrosa bil med vita flammor och i detta fordon skulle jag nog kört en hel del politiskt engagerade bekanta, för att få mig en intressant debatt, eller två, om norska ministrar som blir attackerade utav militanta sockerartister på musikgalor.)

Läs även andra bloggares åsikter om övernaturligt, frågor, psykologi, symbolik, tanke, tänka, tecken

 Men igår aftes var jeg alene hjemme, Kim tog op til sine forældre, og da jeg ikke var helt ovenpå valgte jeg at blive hjemme. Det skulle jeg aldrig have gjort. Det gik fint de første par timer - men sent på aftenen, både sms'ede og ringede jeg til Kim, for at høre om han ikke snart kom hjem. Jo jo - det gjorde han da. Men han skulle liiiigeee....

Jeg tror ikke han forstod at jeg havde det skidt psykisk. Men han ringede dog alligevel hjem da han var ved at køre på motorvejen. Og vil talte sammen indtil han holdt herude foran døren.

Indan da, nåede jeg at ligge i en ½ time, med totalt tankemylder. Ja, der var sku ikke DÉN tanke jeg ikke fik igennem hovedet på den ½ time dér. Jeg følte virkelig at hele verdenssituationen blev vedt i mit hoved, og det føltes ret ubehageligt.

Det var både ting der var sket for nyligt, men pludselig dukkede hele mit liv op - i korte bidder - hist og her! Det var virkeligt ubehageligt. Jeg fik en slags døds-angst, og følte virkelig at der var 'noget/noget' i rummet omkring mig som ville mig det ondt. Jeg lå og talte til mig selv, i beroligende vendinger (inde i hovedet dog). Og fik virkelig beroliget mig selv, og da tlf. så ringede, så tænkte jeg - gid det er Kim, fordi jeg trængte virkelig til at have et menneske jeg holdt af i den anden ende af røret. Og ikke bare alle mine egne tanker, som nu var ved at drive mig til vanvid.

Han spurgte lidt ind til hvad der var galt, men jeg kunne ikke forklare ham det over tlf. jeg var simpelthen for bange for det. Bange for at dem  i rummet, kunne høre hvad jeg sagde (selvom min fornuft sagde mig der ikke var nogen, var jeg alligevel bange!). Og da han kom hjem, jamen så var jeg så udmattet og træt, at jeg ikke fik talt med ham om det, jeg havde også taget min medicin, og det gjorde godt, at få sovet lidt synes jeg.

Jeg er nu netop stået op for 1 times tid siden. Og vil se om jeg kan få noget ud af dagen, selvom at jeg har svært ved at ligge det igår bag mig. Det var det vildeste tankemylder jeg nogensinde har haft. Også fordi der var så mange aspekter i det.

F.eks. at min barndom, mine tidl. kærester og det hele kom op i mig. Jeg analyserede og kom til konklutioner, men alligevel kom der ikke nogen fast beslutning på noget af det. Altså!!! Det er svært at have en psyke som mig. Jeg er træt af den somme tider. Og ønsker bare at jeg kunne være 'normal' - whatever that means!!

Först lät man en grupp deltagare lösa enkla ordgåtor med religiöst laddade ord och en kontrollgrupp lösa samma sorts gåtor med neutrala ord. Därefter fick deltagarna spela ett spel där ett moment var att man fick tio dollar varav en valfri andel skulle doneras till en anonym person. De som exponerats för ord med religiös betydelse gav i snitt 4.22 dollar medan kontrollgruppen bara gav 1.22 dollar. Man får en liknande effekt om ordgåtorna innehåller ord som har med medborgliga plikter att göra – polis, kontrakt, jury och liknande, men enligt forskarna går det inte att säga om dessa ord är mer eller mindre effektfulla.

Så vilka slutsatser kan man dra av detta? Shariff och Norenzayan menat att även man inte kan generalisera de här resultaten hur som helst, så har ord som anspelar på religion eller medborgliga plikter bevisligen en effekt på vårt sociala beteende. De spekulerar i att evolutionen kan ha gynnat religiositet eftersom den kan ha ökat vår samarbetsförmåga.

Att religionen är en nedärvd del av den mänskliga naturen är nog ingen vågad gissning. I de flesta kända samhällen har religionen spelat en central roll i människors liv. De få samhällen som försökt att avskaffa den har misslyckats och istället själva havererat. Många förnuftsivrare har sedan Upplysningsepokens dagar trott och hoppats att religionen skulle vittra sönder och ersättas av ett modernt tänkande - en förhoppning som ironiskt nog nu framstår som alltmer irrationell och oförnuftig.

För min del skulle jag inte vilja leva i en värld där människor inte kan föreställa sig något bortom sinnenas räckvidd eller se en djupare mening i det som händer. Ety det vore aptrist.

På ett vårdhem i Rhode Island bor katten

Oscars föraningar är så tillförlitliga att man ringer de anhöriga när någon blir uppvaktad av honom. Han finns till och med omnämnd i ansedda New England Journal of Medicine. Hur han kan veta när liemannen kommer är inte klarlagt men det spekuleras i att vi avger vissa ämnen innan vi dör som katter kanske kan känna, eller att han lägger märke till att vissa patienter är mer tysta än de brukar.

Det framgår inte vad patienterna tycker om Oscar, men själv skulle jag nog sjasa bort honom om han närmade sig. En del anhöriga vill inte att han ska vara med när de tar farväl av den döende. Då står Oscar utanför dörren och jamar. Läskig eller inte, en sak är säker: It aint over until Oscar purrs.

Den versionen stod sig i trettio år tills en av de som plockat upp resterna av "ballongen" major Jesse Marcel i en intervju påstod att han trodde att det var vrakrester från en utomjordisk farkost. Efter det har alltfler vittnen framträtt och Roswell-incidenten har blivit allmänt känd i hela världen - nja, västvärlden kanske.

Nu har historien tagit en ny vändning när den person som utfärdade de ursprungliga pressmeddelandena, löjtnant William Haut, ändrat sig. Haut höll fast vid ballongversionen i hela sitt liv men lämnade vid sin död 2005 efter sig ett brev som inte fick läsas förrän han lämnat jordelivet. Och nu har innehållet offentliggjorts: Haut hävdar att det visst var ett "flygande tefat", och att han själv såg kropparna av vad han anser vara dess utomjordiska besättning.

Om Haut velat ha uppmärksamhet hade han säkert inte väntat till efter sin död, kan man tycka. Men skeptiker snickrar nog som bäst på förklaringar till varför hans vittnesmål är värdelöst. Jag tycker inte att man på rak hand ska avfärda tanken på utomjordiska besökare. Många människor har vittnat om att de sett dessa små spensliga varelser med sina överdimensionerade huvuden och ögon. Men det är bara de mest teatrala och uppmärksamhetskrävande vittnena som man ser i media. Vilket får folk att tro att det bara är nonsens. Men Hauts vittnesmål kan inte avfärdas på det sättet, så kanske kommer det att öppna en del människors ögon för möjligheten att utomjordingar funnits eller finns här på Jorden.

Och medan jag är inne på ämnet konstiga varelser så kan jag meddela till den skräckentusiast som mot förmodan missat det att SVT kommer att sända Alan Balls vampyrserie True Blood, plus en massa andra HBO-serier. Hatten av för Anne Wegelius eller vem det nu är som ligger bakom avtalet.

 (Tidigare inlägg om Buffy här.)

Filmen är genremässigt en blandning av skräck och drama och ligger rätt långt från boken som är en dokumentär roman – lite som Truman Capotes Med kallt blod men med författaren, John Keel (i filmen omdöpt till John Klein), i högsta grad närvarande. Och med en helt annan sorts monster.

Både filmen och boken har dock det gemensamt att de försöker skildra så kallade övernaturliga upplevelser på ett realistiskt sett. Inga marsianer som vill invadera Jorden eller bara jaga halvnakna tonårstjejer, utan en inblick i det verkliga fenomenet, när vanliga människor får se saker som hör till en annan värld. En värld som de flesta av oss är snabba att avfärda, men som ofta påverkar dessa människor på djupet.

Och även en obotlig skeptiker kan njuta av hur snyggt filmad den är och det imponerande skådesspeleriet. Jag är normalt sett ingen fan av Richard Gere men här överträffar han sig själv.

Härom dagen köpte jag senaste numret av tidningen Populär psykologi och medicin. Blev smått besviken när jag upptäckte att de hade med en artikel om astrologi. Jag trodde det var en seriös tidning. Faktum är att det är väldigt många tänkvärda artiklar i den annars. Jag retade mig särskilt på ett stycke där det stod att "Bästa sättet att bilda sig en uppfattning är förstås att själv undersöka". Mitt svar: Ja, och skita i vad vetenskapen kommit fram till!? Det är lika smart som att "själv undersöka" om det är farligt att köra bil full eller strunta i bilbälte. Det kan dröja väldigt länge innan man råkar ut för en olycka, men när det väl händer blir det allvarligt! Från en persons subjektiva perspektiv kan man tro på astrologi och strunta i bilbälte, men i det stora hela är det inte rationellt.

Men så är jag trött och grinig i dag också. För den som tror på pseudovetenskaper och övernaturligheter som horoskop, homeopati och allt vad det heter kan ju faktiskt få en sorts inre tröst - även om det inte finns en vetenskapligt hållbar förklaring till det de tror på.

I den andra ringhörnan befinner sig civilingenjören Jesper Jerkert och filosofiprofessorn Sven Ove Hansson, medlemmar i föreningen Vetenskap & folkbildning (Vof) som säger sig vilja bekämpa vidskeplighet och pseudovetenskap. De anser att de medierna utnyttjar människor på ett "moraliskt tvivelaktigt" sätt.

Personligen har jag aldrig gillat de dokumentära programmen. Det brukar vara någon tant som går runt i ett hus och säger sånt som: "Här känner jag en stark närvaro", till vilket husägaren, någon lantis i hockeyfrilla, nickar allvarligt och instämmande. Bevisvärdet är naturligtvis noll. (Dramaserierna brukar vara desto bättre, TV4:s nya "Afterlife" rekommenderas.)

Men den grundläggande frågan är om det är rätt eller fel att göra program av det här slaget. Jag har själv svårt att se hur det kan vara fel att beskriva något som människor upplever som verkligt, vare sig man har vetenskapliga belägg eller inte. En sådan inställning leder till orimligheter. Som Olav Hammer, professor i religionshistoria, säger i artikeln: "Skeptikerna gör ju sällan en stor affär av att en massa svenskar, utan minsta belägg, tror att en snickare var Guds son." Det skulle bli rätt tyst om man inte fick framföra obevisade påståenden. Även vetenskapsmän skulle få hålla igen på svadan eftersom den moral som de oftast tar för given är minst lika irrationell som någon religion.

Vad skeptikerna missar är att det finns andra förmågor än empirisk observation och logiskt tänkande. Moraliska frågor kan aldrig avgöras vetenskapligt. Och ny kunskap kommer ofta till genom att man anar sig till saker med sin intuition. Det är nog också som Giertz säger att vi behöver något större än oss själva att tro på. För Vof tycks detta något vara vetenskapen själv. Med denna allena saliggörande metod stänger de dörren till alla övriga sätt att förhålla sig till verkligheten. Att försöka påtvinga andra denna trista lära är dock dömt att misslyckas. Den som har fler strängar på sin lyra kommer att spela på dem. Det ligger i vår natur.