Enligt resebeskrivningen får man besöka en skola som är en del av "det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika" - enligt resebeskrivningen - men vars huvudsakliga uppgift är att forma barnen till revolutionärer genom att aktivt förtrycka deras yttrandefrihet.

Resedeltagarna får också se Grisbukten "där den amerikanska invasionen gick om intet", stoppa till "i Santa Clara där revolutionens hjälte Che Guevara ligger begravd", sola på Jibacoa beach - dit kubaner antagligen inte har tillträde - och uppleva Havanna med sina kolonialhus och 50-talsbilar, som finns kvar för att kubanerna inte har haft möjligheten att bygga nya hus eller köpa nya bilar.

Vad är det för sjuka mitt i den svenska tryckfriheten som gör att man vill marknadsföra sina resor med förtryck?

Min förhoppning med att notera vilka företag som använder Che Guevaras namn och bild på sina produkter är i alla fall att de en dag ska tvingas be kubanerna om ursäkt. Den dag kubanerna styr sitt eget land och själva kan berätta vilka som är deras hjältar.

Albatros resor är nämligen beroende av att Kuba är en kommunistisk enpartistat, annars skulle de inte kunna marknadsföra sina resor så här.

Vild-pool-lek får bli mitt bidrag till veckans tisdagstema.

Innan jag slutar skriva så vill jag säga att det känns som ett hål inom mig. Det är någonting som saknas.. något jag vill åt, något jag vill ha... kanske är de kaffe ;) jag vet inte............

Hejdå.

This week I want to share my beautiful sons with you. But not because what I feel for them, but for what they feel about eatchother. They truly love eatchother, there are days they just keep hugging and says "I love you", "You are so cute", "One moore hugh - pleace". Some days the other is more loving thant the other and that can be complicated.

Thank you for visiting to day - and thank you for your coments.

Che Guevara avrättades av boliviansk militär den 9 oktober 1967 i den bolivianska djungeln. Detta högtidlighålls varje år, så det är ingen nyhet. Det nya, i alla fall vad jag vet, är att evenemanget inte genomförs i stora ABF-huset på Sveavägen.

Katedralen i den svenska folkbildningen brukade tidigare alltid upplåta någon av sina största salar till evenemanget. Utanför brukade en grupp kubaner och liberaler demonstrera med snygga flygblad om att "Här hålls ett hyllningsmöte till den kubanska diktaturen.", eller något i den stilen. Det brukade skapa goda diskussioner.

Vid Che-dagen 1999 - eller möjligtvis 200 - fick jag en plats långt bak i salen på ABF-huset. Det var mycket mörkt och flera hundra i publiken. Folk trängdes längs väggarna och stämningen var suggestiv. På scenen hängde en stor backdrop, eller om det var en diabildsprojektion, men en bild av Che Guevara i guerillamundering, kalashnikov och en barnaskara runt om kring sig. Han log som en snäll farbror.

Konferenciern presenterade barngrupper som dansade latinamerikanska danser och sjöng sånger. Han läste ett brev som Che skrivit till sina barn på Kuba när han själv var i Afrika eller Latinamerika och bekämpade imperialismen. Vid slutet av varje stycke i brevet tittade konferenciern upp mot bilden och nickade vördnadsfullt.

Helt plötsligt skrek någon bakifrån i salen ett starkt och kraftfullt "Viva la revolución cubana!". Församlingen svarade unisont, "Viva!". Och programmet fortsatte som planerat.

Sedan kom talarna. Mest kommer jag ihåg Jens Holm från Ung vänster. Han pratade också om kampen mot imperialismen och drog paralleller mellan den kubanska revolutionen och andra revolutionära rörelser i Latinamerika. Det var inte menat som en varning.

Rätt vad det var kom det igen, "Viva la revolución cubana!", och publiken svarade, "Viva!"

Men i år blir det knappast något liknande. I Årsta folkets hus kommer stämningen inte vara lika suggestiv. Publiken kommer att ha blivit tio år äldre och Vänsterpartiet har tagit ställning för demokrati på Kuba. Det finns inte längre några Castro-kramare i den svenska offentligheten. Men på Kuba består förtrycket och Svek hänger med än i det hån mot alla kubaner som deras verksamhet innebär.

(Flygbladet fick jag tidigare i kväll på ett möte i Latinamerikanska bokhandeln i Stockholm. Svensk-kubanska hade bjudit in Alberto Roque från CENESEX (RFSUs systerorganisation på Kuba) som deltagit på RFSUs möte på European social forum i Malmö. Roque berättade om allt bra organisationen gjorde. Att det förvisso fanns diskriminering av hbt-personer på Kuba, men att de inte hade registrerat ett enda hat-brott på Kuba, till skillnad från i resten av Latinamerika där det är vanligt. Tro på det den som vill.)

I dag ska jag försöka få lite gjort här hemma, begära ut handlingar om skolans omorganisation, sortera, tvätta och ja... allt det där... men det är ju så mycket roligare att fota. Vill ta ut det infrysta rabarberbladet och fota, se om det går, börjar bli lite skeptisk, kanske är bladet för tjockt? Ja vi får se. Ha en bra dag - om vi inte syns här igen ;)

"Till att börja med är vi bilförare, tunnelbanepassagerare eller cyklister. Först därefter män eller kvinnor, infödda eller utlänningar, rökare eller icke-rökare."

Det där later kanske flott och stycket fogar sig onekligen väl in i texten, fungerar som en brygga till nästa spalt där Geisel redogör för Los Angeles automobiliserade väsen. Men det stämmer knappast. Även om vi utgar fran tesen att stadsbor är sa förbundna med och beroende av sina fordon att de inympat dessa i sin person ("bilisten" alternativt "cyklisten"), sa är en ung arabiskktalande, invandrad kvinna som kör sin Mercedes fran och till jobbet i Berlin inte, pa nagot plan alls, samma slags stadsbo som den äldre tysken som putsar sin BMW blank varje söndagseftermiddag klockan halvfem.

Vad jag menar är att det är ett luftnummer att pasta att betydelsen av kön, hudfärg, sprak och vanor skulle föregas av fordonets - helt enkelt eftersom just dessa är avgörande för hur - och vilken! - bil vi kör, cykel vi äger, tunnelbanelinje vi nyttjar.

Manga cyklister i Berlin är just cyklister därför att de inte har rad med bil. Alla har inte rad med samma bil, och alla som provat vet skillnaden mellan att sunka fram i ett bensinstinkande skrälle och väsa över asfalten i en galetmangahästkraftermotor pa blanka lädersitsar. Den här staden, som rakar utgöra ett av Geisels exempel, befolkas av turkiska, kurdiska, tamiliska och sa vidare hemmafruar som rör sig inom radie av Ett Kvarter hela sitt liv, med undantag för en interkontinental avstickare om aret. De här stadsborna kommer aldrig att ta ett körkort eller skaffa sig en schysst city bike, därför att deras finansiella situation och ringa tyskakunskaper förbjuder dem att ens tänka sa. Att beskriva dem som "i begynnelsen tunnelbanaresenärer" vore oförskämt.

Men det är inte bara det att vart "val" av fordon föregas av var sociala och finansiella status. Vara initiala erfarenheter med fordon präglas därtill av var könstillhörighet, vart sprak och var känsla av tillhörighet eller alienation. Det är inte kul att köra upp om man är femtiofyra ar gammal pch bryter pa persiska, när körläraren är en ungtupp som suckar ironiskt varje gang man saktar ner inför rött. Den frihetskänsla som min farmor upplevde bär hon rasade med sin arbetsbil, en Volvo, genom de norrländska skogarna har en fundamentalt annan kvalitet än hennes sons stressupplevelse när han jagar omkring i sin Volkswagenbuss nagra decennier senare. Och sa vidare.

Det gar att brodera ut detta resonemang till att gälla rent taktila upplevelser av fordon och rörlighet, känslor av rädsla och aggression i trafiken, eller förhoppningar om framtida rörlighet (drömmar om egen bil et cetera), och hur de kan länkas till de ovan nämnda faktorerna. Men även om jag later kritisk sa tyckte jag om Sieglinde Geisels artikel. Det är bara den dolda anspelningen pa Ett Ursprungligt alternativt Jungfrueligt Tillstand som stör. När man talar om mänskliga upplevelser av den yttre världen existerar detta vita ark inte. Märkligt nog brukas det ofta som försök att förstärka det man själv vill säga - i Geisels fall att fordonen har makten över var perceptionsförmaga.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, kulturkritik, stadsbor, flanör, urban rörlighet

En tjej som jag kände online sa en gång till mig att livet är för kort för att slösa bort det på folk man inte tycker om. Man ska bara gå vidare och ägna sig åt dem man tycker om. Det höll jag med om, men i verkligheten har det inte varit så lätt. Jag menar hur säger man till någon att dra åt...? Jag kan inte göra det.

Så jag försöker ligga lågt. Hålla mig borta. Undvika de tider när jag vet att de där killarna kommer att vara där. Men för det mesta kan jag inte undvika dem någon längre tid.

Jag kanske bara skulle skaffa ett nytt ID/screenname/nummer. Men det känns inte bra. Ett av dem har jag haft i nära tio år. Ja, det är sant. Min syster skaffade ett tidigt ICQ-nummer till och med innan jag kom online för första gången.

Tyvärr, av olika anledningar använder jag inte ICQ just nu. Men det är en annan historia och jag tänker inte gå in på det nu.

Jag ska nog bara sluta gnälla. Det finns värre problem än att undvika personer som jag inte tycker om.

Man frågar sig då hur det kommer sig att jag igår, precis bredvid kassan i skivavdelningen på Åhléns i Stockholm, hittade Che Guevara avbildad på en väggklocka mitt bland rockikonerna. Che Guevara hade inget emot barnarbete, skapade en ekonomi som bara producerar dålig mat och var ansvarig för hundratals avrättningar av före detta revolutionärer vid fängelset La Cabaña i Havanna månaderna efter revolutionen 1959.