Idag har jag varit till sjukgymasten och lättat mitt hjärta. Först bjöds jag på en liten drink. Hon sa flera gånger till mig att du är inte ensam om det här. Min värk sitter bara i huvudet och jag känner efter för mycket. Man ska äta tabletter och så blir man frisk av dom tydligen. När allt vin var slut bjöds jag på en liten Baileys innan jag gick hem.

Och jag som trodde att filmer med Hugh Grant var helvetet på jorden.

Sonen har mått så dåligt och jag och maken har stöttat honom en hel del i helgen. Det har blivit sena nätter och en enorm oro. Jag är så evigt tacksam för att han inte dricker eller håller på med droger, för det avskyr han.
Store T är inlagd och har dropp och morfin nu igen, värdena på pancreas hade vänt en liten bit nedåt idag. Så jag hoppas verkligen det fortsätter så, för nu fastar han igen, den lille kraken.

Det var samtidigt så många minnen som väcktes, då vi träffade min döde brors son, i helgen. Jag har inte sett honom sedan julen 2002. Han såg ut som en liten fågel, gråblek och mager. Min bror var missbrukare, grav sådan. Det slutade med att han tog sitt liv genom att hänga sig i duschen 1998.
Hans son var nu inne för sin 4:e avgiftning från crack, morfin och heroin. Han som var utbildad till kock och hade flickvän, de flyttade gemensamt upp till Stockholm och där måste något hänt. Han hade senast varit i Oslo och där finns så mycket knark!
Jag höll om honom länge, det var vad jag kunde göra! Fy katten för alla dessa öden som finns ute i samhället.

Alla dessa är barn, till en orolig mamma och pappa. Vilket helvete de måste ha!
Tänk om man kunde hjälpa alla dessa trasiga oroliga ungdomar. De som gett upp för att det inte finns plats för dem i vårt fina rika, välordnade samhälle. Jag hörde någon säga att det är flest sådana ungdomar som söker hjälp numera. Ungdomar i 25 - 30 års åldern som tycker att livet inte har något att ge.

Kanske kan killen i Finland vara en av dem, han som nu inte finns längre. Var det verkligen hans sista utväg?

Jag hoppas verkligen att satsningen på psykiatrin, kan ge hjälp åt några av alla dem som behöver hjälp. Om inte så har vi en kraftig ökning av uteliggare att vänta oss.

Vill vi ha det?

Andra bloggar intressant om: psykiatri, psyk, narkotika, morfin, ungdomar, barn, sjukhus, Ulcerös Colit, pankreatit, Kvinnotankar, narkomaner, missbruk, piller, föräldrar, samhälle, politik

Kollade in höstens kollektion i garderoben i helgen. Det börjar ju bli dags för långärmat! Japp, storleken är fortfarande ok! Tack och lov… Men en del behöver ju bytas ut. Undrar just vad jag tänkte när jag köpte vissa plagg?? Eller är det så att stilen förändras med åldern??

Det här med att handla kläder är ju inte alltid så enkel när man bor som jag gör… 4 mil till närmaste stad, fast dit åker jag aldrig, så det blir 7 mil till nästa stad, enkel resa… Men till min lycka så finns det ju kataloger!! De trillar ner i postlådan, varje vecka. Med bättre och bättre erbjudanden!!

Har en bekännelse att göra – Jag är en "katalogoman".

Ja, det är sant. Jag riktigt känner hur hjärtfrekvensen ökar när jag får bläddra i en ny katalog… Vilken känsla att få läsa "Eftersom just du är en av våra trognaste kunder så får du 40% på ditt favorit plagg…" Det går ju bara inte att motstå! Eller? Frestelsen är stor… De kommer från alla håll och kanter (tror det stavas Borås).  Haléns, Josefssons, Ellos (de borde slå ihop katalogerna och kalla den för "Joellos" eller något liknande), La Redout, Bon A´Parte… Sen finns det ju också Jotex och Panduro… Kollar även in mammas kataloger när hon fått någon ny; Cellbes, Klingel… Kommer t.o.m. på mig själv att bläddra igenom hennes Wästgöta textil… Oj oj oj! Tantvarning på hög nivå!

Det borde finnas piller mot sånt här…!!

5 dagar när jag ska hoppa till varje gång telefonen ringer, och om det är skyddat nummer får jag hjärtklappning så jag knappt hör vad jag tänker.

5 dagar när man går med stor vånda till postlådan........................

Det är så det är att leva med "ihop" med F-kassan.

Kommer inget samtal eller brev så börjar ångesten stegras inför nästa dag. För då vet jag att det är en dag närmre det där brevet eller samtalet.

På fredags kvällen slappnar man av lite och man lyckas hålla ångesten på en lägre nivå.

Men då är man så utmattad efter en vecka med konstant ångest och spänningar så man sover bort nästan hela helgen.

Och sedan så här fram på söndags eftermiddagen så börjar allt stegras igen.

Är det detta som är livet???

Ska mitt liv se ut så här för en lång tid framöver???

OM det är så orkar jag inte vara med längre. För det är inget värdigt liv jag lever.

Jag fattar inte att det ska vara så svårt att fatta att dom gör folk sjukare med sina "metoder".

Man får ju inte en chans att läka ihopa när det ska slitas och dras i en hela jävla tiden.

Jag har levt med denna press under mer än ett år nu. Och nu är jag total sänkt.

Jag är ner slagen i skosulorna ............................... jag är nu i MINST lika dåligt skick som jag var när jag först blev sjuk för närmre 15 år sedan.

Det känns som om jag sitter fast i en giljotin och bara väntar på att bilan ska falla. Jag vet ATT den kommer att falla men inte NÄR!!

Och det tar musten ur mig och gör mig ännu sämre.

Och det leder till mer piller som ger mer biverkningar och nya piller för biverkningarna och så är cirkusen igång.

Försäkringskassans nya "slagord" borde vara samma som Hitlers: "ARBEIT MACHT FREI"!

För det är bara de friska som undkommer deras "metoder".

Jag bara väntar på den dagen det kommer gas ur duschen istället för vatten!! Och med detta tempot dom kör i så är det nog inte så långt borta!

Selv efter næsten 12 uger, er jeg fortsat 100 procent "clean" :o) Jeg har dermed ikke spist så meget som en eneste hovedpinepille, siden vi gik i gang med Chris MacDonald projektet tilbage i midten af maj måned.

For mit eget vedkommende ingen tvivl om, at kombinationen af en sund og varieret kost, regelmæssig motion, en god nats søvn hver eneste nat samt rigeligt af vand, har en meget positiv effekt på min krop og mit sind. Nå ja, det er måske ikke alle, der er tæt på mig, som mener at jeg har ret i det sidste, men det føler jeg i hvert fald selv :o)

Overskriften på dette indlæg kan nok nemt misforstås, hvorfor jeg hellere må skynde mig at forklare, hvad jeg mener med det.

I går kom jeg nemlig til at tænke på, at jeg faktisk ikke har spist en eneste hovedpinepille, siden jeg gik i gang med Chris MacDonald projektet for otte uger siden. Før det, spiste jeg vel hovedpinepiller en gang eller to i løbet af en uge, hvilket selvfølgelig næppe kan kaldes for et pillemisbrug. Ikke desto mindre er det dejligt, at jeg ikke længere ikke længere har behov for at spise hovedpinepiller.

Jeg er ikke i tvivl om, at dette skyldes min livstilsændring, hvilket har været ensbetydende med masser af træning og fokus på at spise sundt og varieret. Samtidigt drikker jeg vand som aldrig før og stopper med at drikke kaffe efter klokken tre om eftermiddagen. Og sidst, men ikke mindst, sørger jeg for at få tilstrækkelig med søvn.

Så hvis du selv lider af et pillemisbrug, kan jeg betrygge dig med, at der altså er en forholdsvis let vej ud af misbruget :o)

Idag var jeg ute for første gang siden søndag, å damn! det var deilig. Var på øra å fikk et lite glimt av Timian, awh, da smeltet jeg as. Haha, neida, skal ikke leke fjortis her nå, men var litt kult å se han. Etterpå dro jeg til Marianne å spiste pizza, drakk cola, så finalen av norske talenter å bare snakka sladder osv. Morro. :]

Lyst å drekka idag. Men jeg har vært syk å går på piller. Men jeg vil drekka fordeeom. Men blir vel utfart senere ikveld tenker jeg, uten alkohol da. x] Men funker det også, går jo ant å ha det morro uten alkohol også.

Men kan ikke dere personeer, som leser bloggen. Legge igjen en kommentar der hvor dere skriver hva jeg kan blogge om, evt hvilket tema, eller hva som kan gjøre bloggen mer "spennende" og lese? Hva som får dere til å kommentere osv? : D Hadde vært najs. ;*

Takkpåforhånd, selvomdetikkekommertilåskje

Ville man agte at leve, som et fængsel for at beskytte.

Hvor god er man hvis man ofre sit liv på noget der minder om HIV.

Er man psykisk stærk, hvis ens hjerte lever på hærværk.

Sorte skyer over hovedet, oven i fængslet, kan miste modet.

Den smerte man udsætter sig selv for er godhjertet fangst.

Med den fangst man har skal man leve på depression angst.

Den forvirrende smerte vælger sjælden en person i sit hjerte.

Andre vil løbe væk fra den da den er ond og slet ikke sund.

Man har hjertet fuld af had af sig selv og føler sig flad.

Verdnen man befinder sig i, vil ønskes lå for evigt i hi.

Håndter/leve denne lives situation er ikke en sød ekspedition.

Kategorier findes der masser af, af skænderier, som ikke forsvinder og bliver.

Er man et godt menneske af den grund man har valgt at elske.

Ens liv kan være spærret og det er ikke noget sært.

Depression piller, glem det, man har brug for andre kilder.

Et kram kan hjælpe, men den er langt væk at hente.

Den er et sted der ude, som findes og aldrig glemmes.

Det kram kunne være stram og aldrig noget skam.

Man har så mange tåre man føler at man er flere år.

Du kan ikke forestille hvor ondt det gøre, selv når man lægger stille.

Søvnen kan hjælpe, men den er forhindret af evnen fra søvnen.

Drømme og ambitioner er druknet, ned i bund, som er ond.

Ingen medicin eksisterer, hvis ens liv ikke neutraliser.

Helbredelse er bekæmpelse, men hvor er hjælpen hen når man ikke kan glem.

Nogen mennesker er gode andre kan være langt ude.

En person har valgt at livet ikke rigtig er sandt.

Lad os håbe mennesket kommer et sted hvor personen søger fred.

Men der er kun èn person der hjælpe, personen man kommer til at elske.