-Du kommer att känna en massa grejer under våra möten, sa hon. Du kommer att bli arg och tycka att jag är en idiot ibland (moi ?!?) och det är helt okej för mig. Men en sak vill jag att du lovar. Och det är att efter varje gång du ilsknat till här, så måste du återkomma tre gånger till. Dessutom är det inte okej att du avviker innan tiden är ute.

Kan det möjligtvis vara så att hon tänker låta mig jobba med min impulsivitet, min oförmåga att avsluta på ett adekvat sätt och det jag själv helst kallar temperament...Hmmm? 

Vad jag svarade?

Återkommer möjligtvis till det.

Läs även andra bloggares åsikter om ilska, impulsivitet, psykoterapeut, psykoterapi, temperament, terapi,

Under hela hösten 2007 har jag tillsammans med henne, samlat på mig dykutrustningen jag behöver för att våga mig på att ens nämna rädslorna vid namn för att inte terapirummet som jag känner mig trygg i skulle besudlas och smitta betongen med den där traumatiska sjuka och illaluktande kleten som jag brukar känna krypa upp på och täcka väggarna. Ja herregud, det låter konstigt va? Tycker jag också men jag lovar, det är verkligt för mig just när det händer. Men som sagt var, det är mer en slags känsla som tillför sjuk och energislukande näring åt min fantasi, vilken jag besitter i rikliga mängder.

Jag har även fått göra en del läxor som hör till de mer praktiska problem jag har, bara som en sån sak att lära mig hantera stress kring grejer som man normalt kanske inte tror kan vara stressigt. Som till exempel stressen jag känner när jag duschar! Jag tyckte att duschvattnet skvalade för fort (jag har skrivit om det) och det gjorde att jag kände mig nästintill illamående och ångestdrabbad hela tiden jag duschade. Jag började hyperventilera en gång för att det kändes som att jag inte skulle hinna duscha klart! Jag blev jätteledsen och fruktansvärt apatisk av det här. Bara en sån sak. (ja, jag förstår att jag är psykiskt störd, jag har papper på det ;-) ) Till sist blev det alldeles för jobbigt att duscha (vattuskräck? hehe) och jag började strunta i att tvätta håret för att det skulle gå smidigare och jag skulle slippa stressen.

Att "lära håret" att inte bli tvättat mer än en gång i veckan, kan jag berätta - mår bara håret bättre av. (Nu röker inte jag, eller har ett jobb där man måste tvätta håret efteråt ifall nu nån grimaserar av äckel av att lsäa det här)

Jag fick i läxa att jag skulle stänga av vattnet mellan intvålandet, schamponering och sånt. Och försöka prata för mig själv, vilket jag gör ändå men nu var jag tvungen att säga att nu tvättar jag min arm och så vidare. Det var verkligen skitsvårt för mig, men till sist började jag lära mig slappna av de gånger jag kände mig extra stressad.

En väninna till mig förresten ;-) är en hobbyhypokondriker PlusPlus. Hon håller jämt på och snackar om sensationer hon känner på sin kropp eller är missnöjd med och jag höll på att åka dit på det jag också efter ett tag, med all den här medvetna närvaron i duschen, kände jag. Men det gick som tur var över.
Herregud - jag tror att jag hellre är omedveten om eventuella ;-) gäddhäng, celluliter eller annat som kvinnor tydligen har...

Jag fick visserligen något obehagligt på mitt medvetande på köpet. Nämligen Ågren över hur jag lat jag är på att frisera lite här och där sen jag blev singel.
Men å andra sidan, jag tröstar mig med att NÅGON måste sätta stopp för Giletteromantikerna och denna någon kan lika gärna vara jag. :-D

Nåja, att spara vatten medan man duschar är kanske normalt för en villaägare och det vorde bli normalt för alla om man ser det ur miljösynpunkt men nu handlade det inte om att jag spolar för mycket vatten utan om hur jag upplever att min värld snurrar fortare än jag hinner med. Det är därför jag behöver strategier. Till bland annat duschandet. Det här med det snabba duschvattnet blev förresten mycket bättre när jag höjde Concertan från 54 till 72 mg/dag.

(Nej, bada blev inget alternativ, det blev för blött kring golvet och kallnade för snabbt, när jag hela tiden sprang iväg från badet och gjorde grejer. Jag har nog aldrig gillat att bada tror jag. Basta däremot är härligt. Men jag har ingen bastu.)

När jag blir riktigt stressad och börjar ta till långsam kontroll för att få allt att fungera i små fyrkanter så hjälper nog inga andra mediciner på mig, än en krossad skalle tror jag. Näe, jag ska inte ta bort mig. Jag har ju sagt/skrivit att om jag nån gång tar bort mig i nåt svartsynt anfall så gör jag det på skoj, bara för att prova hur det känns. (Kanske jag borde göra något åt min morbida humor eh?)

Jaha, vad menar jag med det då, långsamma fyrkanter. Ungefär så här; Min rymd/platser/hörn/händelser består av visuella fyrkanter. Alla kanter ska vara lika långa och nu snackar vi mentala nanomillimeter. Inte fysiska.

När jag tappar kontrollen pga olika anledningar, kan vara nåt så enkelt som att jag inte har sovit tillräckligt på en vecka (som just nu när är jag nere i kanske 3-5 timmar per natt med många vakenavbrott) eller oroar mig för något konkret som att jag inte har råd med något viktigt så arbetar jag mig framåt och tänker i fyrkanter. Det går vääääldigt långsamt och jag vet att många känner igen sig och/eller sin partner i det här beteendet.

En annan väninna till mig har en man som gör så här så fort han måste tänka, göra och prata/vara trevlig samtidigt. (Han är bippo, med vad de tror är add men det är inte färdigutrett, så hans allt annat än hyperaktiva addbeteende och så plussar vi på de långsamma fyrkanterna - då kan ni tänka er *skrattar gott* ) Hon blir galnare av det där långsamma fyrkanteriet än av något annat han gör så jag fattar ju att det nästan måste vara jobbigare att vara utsatt av det än att leva i det när det händer.

Det här att föra saker och ting "i tur och ordning på en liten yta" (även tankemässigt nu alltså) gör en hel massa "normala" människor har jag sett, men den som kan göra sånt här medvetet för att på så sätt bli mer effektiv och få tid med annat, får energi av att bli klar eller hålla många bollar (eller fyrkanter) i luften/tankarna samtidigt. För mig fungerar det mer så att jag absolut inte är närvarande i det jag gör ens för en minut när jag blir stressad. Jag tänker istället hela tiden på nästa moment jag kanske kommer att glömma därför att jag är jag tvungen att stanna kvar i en händelse tills den är klar. Därför stressar det ännu mer.

Jag låter väldigt uppstyltad och rent ut sagt autistiskt tänkande i det här förklarandet märker ag när jag beskiver alltihopa, men så fungerar det i alla fall. Fast nu när jag har skrivit det här blir det lättare för mig att komma ihåg när jag ska förklara för min shrink, minnas hur det brukar yttra sig så jag vet att jag kan jobba på det..

Det här sättet att fungera har jag i alla lägen. På ett bra sätt när Concertan fungerar som "smartast" däremot, när jag blir stressad blir jag handikappad eftersom jag blir handlingsförlamad, tvångsmässig och antisocial av det här beteendet.

-------------------------------------------------
Enligt wiki:
En fyrkant är en rätvinklig tvådimensionell geometrisk figur med fyra sidor. Används ofta vardagligt inexakt som synonym till kvadrat, men kan i själva verket lika gärna utgöra en rektangel. Jämför med fyrhörning, som inte alltid är rätvinklig.

------------------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om stresshantering, shrink, handlingförlamning, psykoterapi, tvångsmässig, kontroll, duschvatten

In respect and honour to all victims, and those who dare to stand up for them - visit Operation Clambake at

XENU.NET

Det var lite blandad kompott - KBT, NLP etc. Jag blev bland annat av med min tandläkarskräck (som en bonus!) under den tiden, bland annat för att jag började fatta hur man gjorde för att parera en panikångestatack. Jag var och är inte rädd för att laga tänderna, det var tandläkarna jag inte litade på. (Jag blir bindgalen när andra människor mästrar mig i en utsatt situation. Spelar ingen roll hur)

Vi har hunnit med en del, jag och min nya shrink. Mest har det varit att kartlägga ungeför vart mina finstilta adehådeiga beteenden brister och snacka om de tekniker jag har lärt mig använda och de jag kan tillägga å sånt. Sen har det blivit en hel del akuta samtal om sådant som hänt sen gången innan vi träffades. Men nu har vi börjat närma oss allt det där jobbiga som vi bestämde att vi skulle ta itu med, det där som kräver mitt fullständiga engagemang. Det där som jag kommer att bli hängiven och förlösa, det där som man tror beror på enskilda händelser i nutiden men i själva verket bara är symptom på det där från förr som jag inte bearbetat på ett sunt vis. Det där jag ska komma att acceptera.

Man behöver inte lyfta på varenda sten säger hon, men jag har många olika områden som måste redas ut och som min adehådehjärna inte lyckats sortera in i rätt låda.. Under tiden jag går den här terapin har jag bestämt mig för att inte engagera mig känslomässigt i nåt nytt förhållande. Inte i något partnerförhållande alls faktiskt. Det blir lätt, jag är fullt upptagen med att försöka undvika all sociala möjligheter IRL hur som helst, även om det känns som att jag borde skaffa ett liv ;-)

Varje terapitimme (jag går en gång i veckan) börjar vi med en kort mindfulnes övning när jag kommer och sen blir det terapitjosan och så gör vi olika övningar, just nu måste jag avsluta precis då hon säger att timmen är slut och bara gå ut utan att börja snacka om nåt "ja just det, det måste jag säga" eller nåt som gör att jag fastnar som inte är ren och skär info. Tex att jag vill byta en tid. Hon brukar inte släppa mig ifall det är jäkligt känsligt precis när vi ska sluta, men säger ändå till. Vi har kommit överrens om den här grejen som går ut på att jag ska träna på att avsluta det jag håller på med när det är dags att göra det.

Det känns spännande det här. Jag bara älskar min shrink för att hon lyckas få mig att verkligen känna glädje inför att bryta ihop här framöver.

:-)

_____________________________________________
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoterapi, mindfulnes, adhd, kbt, nlp

Läs mer om serien hos Jonas Mosskin där vi hittade tipset >>

"While welcoming the increased profile that mental health problems have been given by the Government and the expansion of scientifically validated psychological treatment...we wish to urge a note of caution."

"Our concern is about the tendency to consider psychological treatments less critically than pharmacological ones. It is important that both are seen as having a place in treating depression and that both are subject to the same standards of scrutiny and regulation."

Läs mer på Anxiety Insights >> 

Sigmund Freud er som bekendt psykoanalysens fader - ved sit banebrydende arbejde hen imod afslutningen af 1800-tallet begrebsliggjorde han psyken og gav samtidig anvisninger til, hvordan man alene ved samtalen kunne genoprette en balance i et forstyrret sind. Freuds betydning og indflydelse i klinikken har været enorm, men størst er hans betydning ved det forhold, at hans forestillinger om psykens arkitektur og dynamik er blevet en integreret del af folkepsykologien. Vores måde at tænke om os selv og andre er for store dele afledt af psykoanalytisk teori. Den lethed, hvormed vi tilskriver andre - og ind i mellem os selv - uerkendte motiver er det tydeligste eksempel herpå. Hertil kommer vores (intuitive) forståelse og brug af den neurotiske karakter, seksualitetens betydning og kraft, drømmenes mekanik og vores utallige måder at bringe forsvar som fortrængning og projektion i spil.

Klinisk psykologi i dag består af en række forskellige traditioner, der hver især er udviklet med afsæt i metapsykologi, hvis gæld til psykoanalysen variere, men vanskeligt lader sig absolut afvise. Psykoanalysen selv har via forskellige skoler indenfor traditionen fortsat sin udvikling fra Freuds tidligste arbejder og frem til i dag. Psykoanalytisk inspirerede psykologer i dag benævner ofte sig selv som 'psykodynamisk orienterede'. 

Det er i dag et voksende krav til psykoterapier og interventioner bredt betragtet, at de lever op til et videnskabeligt evidenskrav; dvs. at de behandlingstiltag man foretager rent faktisk har den tiltænkte effekt. Psykoanalytisk terapi har undertaget dette krav og finder evidens for sin metode, men er imidlertid kommet relativt sent i gang med denne nødvendige øvelse. Kognitiv terapi her overfor har været dygtig til at undersøge effekten af sin tilgang og vinder stor indflydelse på deres resultater. For en diskussion af fordelingen af psykoterapeutisk tilhørsforhold blandt terapeuter og psykologer se denne tidligere post.  

En anden stor trend i dag, er bestræbelsen imod, at forankre og kvalificere psykologisk teori og behandlingsmekanismer indenfor en neuropsykologisk begrebsramme. Her ser vi bredt og specifikt for psykoanalytisk teori og behandling  flere lovende studier. Se bl.a dette interview med Mark Solms. 

Psykoanalysen har igennem de seneste årtier været genstand for megen kritik - typisk på baggrund af fattig empiri og teoretiske overgeneraliseringer. Vi vil imidlertid i de kommende år vil se en stor vækst i psykoanalytisk eller psykodynamisk forskning, der vil bestemme de virksomme ingredienser ved tilgangen og samtidig understøtte innovation i det praktiske arbejde.   

Den amerikanske tv-diskussions vært, Charlie Rose, har en serie af meget spændende programmer tilgængelige online, hvor nogle af verdens førende videnskabsmænd præsentere og diskutere deres fund og synspunkter. I et nylig program som er vedhæftet nedenfor var Freuds arv emne for udsendelsen. Tilstede var neurobiolog Eric Kandel, freudiansk psykoterapeut og forsker Peter Fonagy, opfinder af den kognitive terapi Aaron Beck samt psykiateren Charlie Roose.

[googlevideo=http://video.google.com/videoplay?docid=7105612073399571007&q=freud+rose]

Magasinet Psychotherapy Networker  fejre sit 25 års jubilæum og har i den forbindelse stillet spørgsmålet, "hvilke psykoterapeuter har igennem de sidste 25 år har øvet størst indflydelse på din praksis". Det svarede over 2500 terapeuter på fortrinsvist beskæftiget som socialrådgivere (social workers) (34.7 %), professionelle rådgivere/ terapeuter (21.1%) og psykologer (16.6 %). Det kom der følgende liste ud af:

1. Carl Rogers
2. Aaron Beck
3. Salvador Minuchin
4. Irvin Yalom
5. Virginia Satir
6. Albert Ellis
7. Murray Bowen
8. Carl Jung
9. Milton Erickson
10. John Gottman

Når man opgjorde respondenternes metodisk udgangspunkt i deres daglige praksis svarede op mod 96 %, at de anvendte flere forskellige orientering i deres terapeutiske tilgang (eklektisk). Hyppigst anvendt er kognitiv adfærdsterapi, som 68.7 % af de adspurgte anvender. Omring 50 % benytter sig af systemisk orienteret terapier. 41.4 % anvender, hvad de benævner mindfulness-terapi. Psykoanalytisk og psykodynamisk psykoterapi bliver anvendt af  35.4 % mens 31 % trækker på en klient-centreret/ humanistisk tilgang.

Hvordan står dette til det danske billede? Jeg er ikke bekendt med en dansk undersøgelse af, hvem terapeuter herhjemme føler sig mest inspireret af, men i Hougaards bog fra 1998, 'Psykoterapiens hovedtraditioner' refereres der til en dansk undersøgelse af psykoterapeuters praksis, foretaget af bl.a. Erik Friis Jørgensen i 1997: 157 danske psykoterapeuter fordelte sig på følgende måde, hvad angår hovedtradition: Psykoanalyse/psykodynamisk terapi: 79 %. Humanistisk terapi: 32 %. Kognitiv terapi og adfærdsterapi: 13 %. Systemorienteret terapi: 18 %. Esben Hougaard konkluderer på disse tal, at det er rimeligt at tale om fire almindeligt anvendte psykoterapeutiske hovedtraditioner på dansk grund, eller måske fem, hvis man inkluderer en eklektisk gruppe, idet så mange som op til 42 % af de danske terapeuter så ud til at anvende sig af mindst to hovedtraditioner.

Et anderledes billede, som jeg er overbevist om er markant ændret i dag. Kognitiv adfærdsterapi har en langt større andel i dag og gruppen, der vil bekende sig til en eklektisk tilgang er langt større end tallet fra 1997.

Den fulde artikel fra Psychotherapy Networker inklusiv beskrivelser af de forskellige terapeuter kan læses her.

Hvorfor leder voldsomme og livstruende oplevelser til post traumatisk stress (PTSD) ved nogle mennesker og ikke hos andre? Svaret skal ifølge en ny undersøgelse findes i omstændigheder omkring de uheldsramtes tidlige opvækst. Et hold forskere ledet af Karestan Koenen har siden deres fødsel i 1972-73 og med få års mellemrum fulgt 1037 personer fra New Zealand.
Ved en alder af 32 blev deltagerne spurgt om, hvorvidt de havde haft særligt voldsomme eller truende oplevelser (239 personer svarede bekræftende herpå) og om de efterfølgende havde udviklet symptomer forenelige med PTSD (det havde 35 personer).
På baggrund af det samlede datamateriale fandt forskerholdet, at en række bestemmelige faktorer øgede risikoen for at udvikle PTSD i kølevandet på et svært traume: Svær uligevægt hos moderen under graviditeten, Lav IK i barndommen, tidlige adfærdsforstyrrelser, tidlig tab af omsorgsperson samt et kaotisk og ustruktureret opvækstmiljø. Faktorerne er kumulative sådan, at et sammenfald af flere risikofaktorer øget den samlede sårbarhed.
Forskerne anbefaler bl.a. på baggrund af deres resultater en øget opmærksomhed på udviklingshistorien for voksne med PTSD samt deres kognitive og emotionelle karakteristika når traume-fokuseret psykoterapi igangsættes.

Idag var jag hos min läkare. Jag fick ett uppdrag och uppföljning sker om 30 dagar. Då ska  jag

1. Ha kastat alla mina 250 pincetter

2. Inte längre ha lust att leta efter hårstrå och dra ut dem oavsett om de befinner sig en centimeter över eller under hudytan.

3. Ha solat måttligt för att huden ska förstärkas och bli tjockare. Och jag som gillar mitt bleka tryne!!!

4. Ha använt anvisade preparat för att lugna och läka huden.

5. Uppvisa läkta ben, även om de förmodligen inte kan vara helt läkta, men så gott det går på tre veckor.

PUH!!!

Detta är en utmaning utan like. Det är svårt att förstå för den som inte är insatt. Men nu behöver jag mer pepping än någonsin. Helvete.....jag börjar med att slänga pincetterna NUUUUUUU!

TBX

Hjälp...Hjälp...Hjälp!!!! Måste hitta nåt som kan ersätta de där sigalsubstanserna. Jogging, boxning, bungyjump, eldslukning, dricka Ajax rengöringsmedel eller vad som helst. Hjälp!!!

På onsdag nästa vecka ska jag till en KBT- terapeut......vilken tur!! Nä, nu attan ska jag klara det! Var bara tvungen att skrika av mig lite. Kunde jag sluta röka kan jag klara av det här också, eller hur??????

Trichotillomani är en störning i vilken man medvetet eller omedvetet av olika orsaker plockar bort hår från huvudet, ögonbrynen, fransarna, könet eller andra ställen. Den är inte speciellt känd och kan därför få folk som lider av den att känna sig väldigt ensamma och olyckliga för att de inte kan sluta med beteendet. Ett av de största problemen för klienter som lider av trichtotillomani är alltså ofta det undvikande beteendet som är resultatet av den skam dessa patienter känner eller den sociala fobin som dessa personer utvecklar. Att undvika vård ( såsom tandläkare, gynekolog osv.) kan dessutom orsaka sekundära problem.

Lokal irritation eller lokala hudinfektioner (inklusive ögonproblem ) är andra vanliga problem förutom de kosmetiska problemen av det lokala håravfallet.

Psykologiska komplikationer av TTM är

• Djupa depressioner och ångestsjukdomar (upp till 50% drabbas)
• Fobi/ social fobi/ generaliserat ångestsyndrom (GAD)(30%)
• Ätstörningar (20%)
• Tvångssyndrom OCD (15%)
• Dysmorfofobi BDD (22%)

Det finns kliniska rapporter om samband mellan ADHD och TMM.

En viss typ av TMM innebär att man tuggar på eller äter hår. Ungefär hälften av alla TMM-patienter har något slags stört oralt beteende, exempelvis att dra trådar mellan tänderna eller liknande.

Trichotillomani: man drar ut hårstrån på sig själv i en sådan utsträckning att det leder till synlig hårförlust. Individen upplever en ökande inre spänning innan hon drar loss håstrået. Hon känner lust, tillfredställelse eller lättnad när hon drar loss hårstrået.

Kognitiv beteendeterapi, gestaltterapi eller något SSRI-preparat kan hjälpa.

Principen vid psykoterapeutisk behandling är få patienten att avstå från lustupplevelsen när hon drar loss hårstrået och känna sitt psykiska obehag istället.

Sjukdomen påminner om dem som skär sig med rakblad. Smärtan frisätter signalsubstanser som stimulerar belöningscentrum i hjärnan.

Läs mer om Trichotillomani här Studie/Uppsats om Trichotillomani

Jag är med barn.

Jo det är sant. Det pågår en grossessprocess i det som ska vara jag. Inte så mycket i kroppen, som i resten av mig visserligen, men det är ändå tungt och smärtsamt till och från. Precis som en fysiskt gravid kvinna är jag uppfylld av förväntningar, förhoppningar och kanske lite oro. Det är en stark känsla jag bär på.

Lite ovanlig är min graviditet dock, eftersom ett halvt sekel passerat sen själva konceptionen, men det är först nu jag börjat misstänka att det faktiskt förhåller sig på det här viset med mig.

Inte heller vet jag när förlossningen ska äga rum. Kanske aldrig...Gud förbjude.

Men det är verkligen så jag upplever min tillvaro just nu. Jag är gravid med mig själv. Det bor någon därinne, som jag saknat i hela mitt liv, men som nu verkar vara på jäsning och tillväxt.

Det är mycket troligt att det blir en väldigt lång och smärtsam förlossning, men då får det bli så. För nu ska jag ut. Nu vill jag födas så att jag äntligen kan börja livet som mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, borderline, neuropsykiatri, psykoterapi, psykiatri,

"[CBT is] a superficial treatment [that] cannot access unconscious complexes and drives. What it can do is provide results on paper that keep NHS managers happy. It comes equipped with its own evaluative tests and questionnaires, which tend to give very positive results." (Darian Leader, The New Black)"

Psyblog svarar med att även om kbt angriper problem genom att ändra beteendet snarare än att direkt rota i det underliggande problemet finns det ingenting som pekar på att det undermedvetna inte påverkas samtidigt. 

"In study after study psychologists have found it remarkably easy to influence our unconscious processes with relatively minor stimuli. Whether we realise it or not our unconscious is continually being affected by things we see, hear, feel, touch and think. If a smiley emoticon on a computer screen can access our unconscious processes then CBT can as well." (Psyblog)

Läs mer på Psyblog >>

Där sitter jag i väntrummet helt solo och väntar på att bli upphämtad av en människa jag aldrig tidigare sett. En kvinna uppenbarar sig. Slänger en blick på mig, där jag sitter mol allena i en stol. Hon slår en lov och försvinner.

Fem-tio minuter senare är jag fortfarande inte upphämtad, men samma människa kommer förbi igen och slår en lov förbi mig emedan hon ger mig en blick. Försvinner åter. Jag är fortfarande ensam i väntrummet.

Ingen kommer. Jag börjar undra...

Eftersom jag i alla fall har ett namn på terapeuten jag ska träffa, letar jag rätt på den dörr som verkar vara hennes. Ringer på och dörren öppnas. Det är samma människa som nyss varit ute och kikat på mig två gånger i väntrummet.

Jag presenterar mig och hon ser lite förvånad ut. När det går upp för henne att jag är den som hon ska träffa utbrister hon

- Jasså, var det du. Jag trodde du skulle se ut på ett annat sätt (!)

Jag är nollställd och vill bara komma igång med det jag är där för att göra. Så vi kommer igång. Efter en liten stund säger människan

- Ja då var vi klara för idag. Men nu vet jag ju hur du ser ut, så nästa gång du kommer ska du väl inte behöva vänta...

- Men hur trodde du att jag skulle se ut då, undrar jag.

- Ja, X ( en kollega till henne) hade beskrivit dig på ett visst sätt, men det tyckte jag inte passade in på dig...svarar den proffessionella.

- Och hur beskrev X mig då?

- Det hinner vi inte idag, det får vi ta nästa vecka. Hej då. 

Det är tur för mig att det här mötet inte ägde rum för ett par år sen. För då hade jag mer eller mindre rämnat och förmodligen varit belägrad av grubblerier över mitt utseende och vad som avhandlats beträffande det, hela den följande veckan.

Men det skrämmer mig lite att en människa med en så tillsynes inskränkt föreställningsvärld, ska få mandat att djupgående och psykoterapeutiskt penetrera, dissekera och mikroskopera mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, borderline, depression, psykiatri, psykoterapeut, psykoterapi, ångest,

Vissa dagar sprudlar medvetandet och det bara sprutar ut tankar och idéer. Andra dagar är som kvicksand. Man går ner sig i skiten.

Jag gillar inte allt jag ser när jag vänder blicken 180 grader inåt och det uppstår nuförtiden frågeställningar jag inte tidigare haft, beträffande mig själv.

Men det finns en tillfredsställelse i att jag äntligen börjar kunna se mig själv, på ett sätt jag inte fixat tidigare.

Det blir en del undringar som inte alltid är behagliga. Men de är värdefulla och viktiga bitar i det pussel som är jag.

Sen jag var tio har jag varit på en vilsen resa mot mig själv. För det mesta har den lett mig längre bort, istället. Jag har försökt skapa ett tänkbart scenario, men aldrig kommit riktigt nära. Nu, känns det som om bilden börjar anta form.

Och nu har jag dessutom äntligen fått tid för min första psykoterapisession, med en psykolog jag aldrig tidigare mött. Hon är kvinna. Så att jag inte ska bli kär...överföring och det där. Det var så dom tänkte.

Jag ler lite och ber att få återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Sigmund Freud, depression, psykoterapi, ångest, psykoanalys, ångest,

Om precis en månad, har det gått ett helt år, sen jag klev in i den sjukskrivning som fortfarande pågår.

Ur den dramatik som föranledde inledningen till detta, uppstod nån slags rehabiliterande vakuum. Att jag behövde lugn och ro i början var en självklarhet. Och eftersom jag i ett tidigt skede blev uppsatt i kö till utredning och psykoterapi, verkade allting i sin ordning.

Prognosen för kön till psykoterapi var då sex månader ungefär och det verkade som en rimlig tid, tyckte jag då. Nu har det gått elva månader och jag har ännu inte fått komma till...

Den neuropsykiatriska utredning jag också är uppsatt till, låter även den vänta på sig. Och under tiden agerar jag nu alltså försökskanin på Concerta.

Men så slog det mig, att om jag nu går på Concerta och den gör vad den förväntas göra, hur kommer det att påverka resultatet av utredningen?

Om Concertan är riktigt effektiv, ja då kanske resultatet blir helt missvisande och kanske verkar det då som om jag inte har nåt neuropsykiatriskt funktionshinder, t ex ADHD, även om jag nu skulle ha det.

Hur fan tänker psykiatrin egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Concerta, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, neuropsykiatrisk utredning, psykiatrin,