[Feilschen auf dem Basar]

Ich stelle mir das Ganze ein bißchen wie Feilschen auf dem Basar vor. Der Käufer sagt 10, der Verkäufer 20, am Schluß einigt man sich auf 15 und beide Seiten sind zufrieden. Wenn nun aber das, was unsere Gutmenschen (und noch viel schlimmer die in Großbritannien und einigen anderen Staaten) mit Rücksicht auf islamische Glaubensregeln explizit und implizit fordern, Einschränkung der Meinungsfreiheit bei Religionskritik, subsidiäre oder ersatzweise Anwendung der Scharia, islamischer Glaube als mildernder Umstand vor Strafgerichten, Aufgabe der Gleichberechtigung von Mann und Frau, Befreiung von Sport und Sexualkunde für muslimische Kinder, Ersetzen einiger christlicher Feiertage durch muslimische etc - wenn das UNSER ANGEBOT sein soll, dann frage ich mich, was am Ende der Kaufpreis ist.

----------------------------------------------

Alte Beiträge zum Thema Islam

Und hier noch ein paar deutliche Worte eines bekannten britischen Religionskritikers:

Även om jag tror att det är viktigt med mänsklig kontakt och ompyssling vi svåra sjukdomar och inte bara mediciner blir jag rädd när det dyker upp människor som påstår sig ha direktkontakt med sin Gud och därför kan bota alla sjukdomar genom att lägga händerna på patienten och be.

Sen hittade jag ett gäng som utgav sig för att leva "vegetariskt" nu var de visserligen vegetarianer/veganer såtillvida att de inte åt kött och liknande. Men dieten de försökte föda upp sina barn på var så undermålig och udda sammansatt att barnen blev svårt undernärda i en del fall svalt de till och med ihjäl. Det går utmärkt att låta barn växa upp på en vegetarisk kost eller en vegansk för den delen men man måste veta vad man gör. Man kan inte som någon gjorde förvägra sin bebis bröstmjölk och tro att barnet skall kunna överleva på äpplejuice och sojamjölk. Det är inte veganism det är ren idioti. Det står ju till och med på sojamjölkspaketet att det inte får användas som bröstmjölksersättning.

Imorgon skall vi på Verksam igen det har inte blivit av att vi samlat ihop pappererna de ville ha men det känns ändå som jag vill hålla igång dem för det går låångsamt och jag vill komma vidare NU!

Klockan är halv ett och jag måste snart sova om jag skall orka upp imorgon,  igår kväll tog jag en halv stilnoct och somnade ganska omgående, jag tar i vanliga fall 5mg eftersom målet är att jag skall somna inte bli totalt utslagen som jag blir annars men vi hade bara 10mg hemma.

Jag hade tänkt skriva om nånting mer men kan inte komma på vad, så jag skall publicera detta, äta lite och sen krypa till kojs. Jag är glad att gick över till Wordpress inte för att det är något fel på Blogger men Wordpress har en del trevliga fördelar som jag inte hittade på Blogger bl a statisken som gör att jag kan se om någon besöker sidan även när de inte kommentarer, bättre överblick över de kommentarer jag själv lämnat på andra bloggar och eventuella svar jag fått på de kommentarer jag ett och lite annat skojsigt.

Soviel zum Hintergrund. Was mich betrifft, ich bin über eine Kollegin zufällig auf die Sache gestoßen und habe praktisch täglich die Entwicklungen mitverfolgen können.
Interessiert habe ich die Artikel des Blogs ‚Mensch Clemens’ gelesen, dem Internetorgan der vom Spiegel als "Kommando von Glaubensfundamentalisten" [2] bezeichneten Bloggern. Was der Spiegel da schreibt ist natürlich vollkommen überzogen und kann unter Stimmungsmache einsortiert werden (wie so vieles mittlerweile unter Spiegel-Online ...).
Da ich ein interessierter und kommunikativer Mensch las ich mir die Blog-Kommentare durch und verfasste einen Text, allerdings brauchte ich drei Tage, da ich einiges um die Ohren hatte. Als ich ganz stolz den fertigen Text als Kommentar hinzufügen wollte musste ich feststellen, dass diese Funktion abgeschaltet wurde. Gefrustet suchte ich einen Verantwortlichen für die Seite und fand nach einer umständlichen Suche schließlich eine Kontaktadresse an welche ich eine Mail richten konnte. Darin beklagte ich das Abstellen der Kommentarfunktion, was ich zwar einerseits versehen konnte da wahrscheinlich mittlerweile eine beträchtliche Anzahl von mehr oder minder qualifizierten Kommentaren gegangen sein musste, bot aber als Lösung an das die Autoren doch die Kommentare lesen und dann freischalten sollen. Ausserdem solle man doch wenigstens eine Mailadresse als Anlaufstelle einrichten, wenn man denn nun schon so hohe Wellen schlägt. Mir wurde auch recht schnell und freundlich geantwortet, allerdings ausweichend. Es fehle die Zeit für eine Sicht der Kommentare, daher die Abschaltung. Der Blog sei auch eher als "Verlautbarungsblog" zu sehen. Fein rausgeredet dachte ich mir. Da wurden Geister gerufen denen man nun nicht mehr Herr wird. Nachdem ich die Sache einige Tage auf sich beruhen ließ schaute ich noch mal bei besagtem Blog rein und siehe, meine Reaktion (und ich denke auch die vieler Anderer) haben bewirkt, das der Blog zwar nicht kommentiert werden kann, aber nun einen Ansprechpartner beitet. Das einzige was sie nicht geändert haben ist Ihr Punkt “Das Blog zur Aktion“. Die Beschreibung hier ist mindesten genau so infantil und reaktionär wie der Text Bittlingers und zeugt, um dem Spiegel-Artikel in einem Punkt recht zu geben von einer gewissen Hörigkeit dem Papst gegenüber. Denn auch wenn Bittlinger ‚nur’ ein evangelischer Pfarrer ist, so ist er dennoch Christ und ist in diesem Punkt sehr wohl auf Augenhöhe mit Ratzinger.
So, was fehlt? Irgend was vergessen?
Was beibt?
Eine gewisse Ernüchterung bleibt. Ernüchterung darüber das ich zum einen dachte das eine solche harmlose Kritik doch eher zum Nachdenken und Dialog anrege als zum Anfeinden bis zur Morddrohung, zum anderen das viele Christen Ihre eigenen Ideale anscheinend nicht sehr hoch ansiedeln. Man muß ja keinen Fanatismus entwickeln, aber wo bleibt die von Jesus gepredigte, bedingungslose Nächstenliebe? Ist anscheinend ein wenig wie Fasching, das ist auch einen todernste Sache über die manch einer das eigentliche Lachen vergisst.

In Teil 2 kann man den Post nachlesen den ich eigentlich an dieser Stelle [3] in den Blog stellen wollte.

---
[1] http://www.kath.net/detail.php?id=20527
[2] ist mittlerweile in ‚rechtskonservativen katholischen Internet-Seiten’ geändert worden, aber in der Printversion noch enthalten. Online-Artikel unter http://www.spiegel.de/panorama/0,1518,578142,00.html
[3] http://menschclemens.blogspot.com/2008/09/clemens-bittlinger.html

Wie hat das Christentum seine Fähigkeit verloren, Menschen mit Fantasmen um Sünde und Hölle zu terrorisieren? Wie kam es dazu, dass es die Verbreitung von Scham für natürliche Triebe eingestellt hat – vorehelicher Sex, Selbstbefriedigung oder Homosexualität? Weil Kritiker über die religiösen Geschichten nachgegrübelt haben und große Löcher in Logik und Moral darin entdeckten. Sie stellten Fragen. Wie konnte ein Engel eine Jungfrau befruchten? Warum befiehlt der Gott des Alten Testaments seinen Anhängern, Selbstmord zu begehen? Wie kann ein Mann in einem Wal überleben? Neuinterpretation und Spott haben das vergitterte Christentum geöffnet. Stelle genügend Fragen und der Glaube wird unausweichlich immer weiter und weiter in die neblige Sphäre der Metapher zurückgedrängt – wo er mit geringerer Wahrscheinlichkeit Menschen dazu bringen wird, dafür zu töten und zu sterben.

So in etwa könnte es auch mit der Zähmung des Islam funktionieren. Wenn nicht eben das verhindert würde:

Aber zweifelnde Muslime und die Atheisten, die sie unterstützen, werden davon abgehalten, diesen Weg zu gehen. Sie können nicht fragen: Was sagt es über Mohammed aus, dass er ein kleines Mädchen heiratete, oder dass er ein jüdisches Dorf zerstörte, weil sich die Bewohner weigerten, ihm zu folgen?

Ein Opfer dieses falschen Respekts ist laut Hari die Mehrheit der Moslems selbst:

Eine Religion von der Kritik zu isolieren – sie mit einem Elektrozaun namens „Respekt“ zu umgeben – lässt sie in ihrem kindischsten und fundamentalistischsten Entwicklungsschritt verkümmern. Die schlauen, fragenden und instinktiv moralischsten Muslime – die Mehrheit – lernen, leise zu sein, oder sie werden gemieden (bestenfalls). Wie würde das Christentum heute aussehen, wenn man George Eliot, Mark Twain und Bertrand Russel eingestampft hätte? Nehmen Sie die abstoßenste ländliche Kirche in Alabama und multiplizieren sie sie mit dem Faktor 100.

Dem Einwand, angesichts antiislamischer Vorurteile sei Kritik am totalitären Islam nicht legitim, entgegnet Hari:

Muslime sind sicher genug, um sich mit einigen harten Fragen auseinandersetzen zu können. Es ist herablassend, Muslime wie leicht erregbare Kinder zu behandeln, die mit der forschenden und veralbernden Behandlung nicht zurecht kommen, die wir auf Christentum, Judentum und Buddhismus anwenden. Es ist vollkommen stimmig, Muslime vor Fanatismus zu beschützen und gleichzeitig den Fanatismus und die Absurditäten innerhalb ihrer heiligen Texte herauszufordern.

Doch die Realität sieht anders aus:

Es gibt nun eine Zensurbewegung, die versucht, eine kritische Diskussion des Islam zum Schweigen zu bringen. Auf der einen Seite stehen Fanatiker, die drohen, Sie umzubringen, auf der anderen Kritiker, die Sie „islamophob“ nennen. Aber konsequenter Atheismus ist kein Rassismus. Im Gegenteil: Er behandelt alle Menschen wie reife Erwachsene, die mit rationalen Fragen zurechtkommen. Wenn wir Bücher aus Furcht vor Fundamentalismus einstampfen, dann enthaupten wir die wertvollste Freiheit, die wir besitzen.

Muss man tatsächlich Atheist sein, um diese Haltung einzunehmen?

Känner man sig kränkt eller negativt särbehandlad som muslimsk trosutövare så går man till domstol.

Idag är det Friskis & Svettis i Malmö som hamnat hos DO (Diarienummer 176-2008, Stämningsansökan i PDF-form).

Två muslimska kvinnor, Suheila Zaarourah och Sawssen Daher (alternativt Suheila Zaarcurash och Sassen Daher som Skånska Dagbladet angivit) stämmer den ideella idrottsföreningen IF Friskis & Svettis, Malmö och yrkar skadestånd om 100 000 kr för var och en av kvinnorna.

DO: Ur stämningsansökan

SZ och SD är troende muslimer och bär huvudduk. De var vintern 2007 timanställda hos Friskis & Svettis på Ystadvägen i Malmö. Anställningarna hade ordnats genom Malmö kommuns försorg av SZs och SDs kontaktperson RK.

SZs och SDs arbetsuppgifter bestod i att stå i receptionen och ta emot Friskis & Svettis kunder och medlemmar.

Under den tid SZ och SD arbetade hos Friskis & Svettis uppstod vid ett flerta tillfällen diskussioner i personalgruppen rörande islam. SZs och SDs chef, MA, deltog aktivt i dessa samtal. Vid flera tillfällen under perioden mellan den 21 november 2007 och den 24 januari 2008 uttryckte sig MA på ett kränkande sätt om islam.

Den 24 januari 2008 hade MA ett möte med SZ och SD. Under det mötet diskuterades bland annat kvinnornas anställning och MA uppgav att SZ och SD inte skulle kunna få fast anställning hos Friskis & Svettis så länge de fortsatte bära huvudduk.

Den 25 januari 2008 kontaktade SZ och SD RK och berättade om hur de upplevde situationen på sin arbetsplats och att de hade uppfattat att det framförts ett krav på att de skulle vara tvungna att ta av sig sina huvuddukar för att få arbeta kvar.
...

DO: Grunder

Friskis & Svettis har genom MA utsatt SZ och SD för trakasserier. Dessa trakasserier har kränkt SZs och SDs värdighet och haft samband med deras religion. Sådana trakasserier utgör diskriminering enligt 9 a § lagen (1999:30) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, EDA.
...

DO: Bevisning

DO ber att få ange bevisning efter att ha tagit del av Friskis & Svettis svaromål.

Kommentar:

DO anger alltså inte någon "bevisning" utan ber att få återkomma senare - hur ska då Friskis & Svettis kunna ta ställning till hur de ska bemöta anklagelserna.

Som jämförelse ligger ett "normalt" skadestånd för vuxna våldtäktsoffer i grova drag på 75 000 kronor. Våldtagna barn kan få mindre belopp.

Skadestånd är skattefria.

"uttryckte sig MA på ett kränkande sätt om islam" - religionskritik är och bör få vara fullt tillåten.

"Anställningarna hade ordnats genom Malmö kommuns försorg" samt "timanställda" - dvs det torde vara svåranställningsbara personer som fick "kommunal hjälp" att utplaceras. Något integrationsprojekt?

Flashback har en diskussionstråd: Önskar jag var muslimsk kvinna!

Slutsats

Att i ett svenskt företag eller organisation anställa troende muslimer (eller trosutövare från andra, svåranpassningsbara religioner) kan ställa till med mycket problem och motsättningar. Krav på speciell klädsel, bönestunder, krav på separation av kön, speciell mathållning samt egna helgdagar är några av de svårigheter en potentiell arbetsgivare har att fundera över. Förbistrande språkproblem kan tillkomma, se bara vilka alternativa stavningar av namnen som de inblandade kvinnorna har i de olika tidningarna.

Friskis & svettis

Mer läsning om den aktuella anläggningen vid Ystadvägen 19 i Malmö, med bilder: Friskis & Svettis, Heleneholm.

Uppdatering 2008-09-15: Läs mer i Friskis & Svettis medlemstidning "Friskispressen" nummer 2 2008 under reportaget "bara för tjejer" där läsarna kan kommentera krav på könssegregerad gymnastik mm.

Citat ut artikeln "bara för tjejer":

Tack till signaturen LP för läsarkommentarerna till denna artikel.

Friskis & Svettis genmäle

Tidningen City, edition Malmö-Lund 2008-09-16

”Alla anklagelser är helt tagna ur luften”.

Det säger Friskis & Svettis verksamhetschef Lars Twetman.
- Det har aldrig riktats något slöjkrav. Det har aldrig ens varit tal om fasta anställningar, säger han till City.
Det är inte Twetman som beskylls för diskriminering utan en mellanchef - men skadeståndskravet riktas mot Friskis & Svettis som arbetsgivare.
När Twetman hörde om anmälan ska han ha pratat ut med mellanchefen och övriga anställda.
- Ingen av dem känner igen sig i bilden som ges i DO-anmälan, säger han.

Förlikning misslyckades

Enligt uppgift i Kollega så:

Suheila Zaarourah tycker att Friskis & svettis reaktion är märklig, inte minst eftersom hennes och kollegans jobb ledde till att föreningen fick mer än 50 nya medlemmar.
- Vi fick många muslimska tjejer att komma och träna, tidigare hade de inte vågat eftersom det bara var svenskar där.
DO:s jurist Ola Sundström konstaterar att man försökt nå en förlikning med Friskis & svettis, men att föreningen inte varit intresserad.

Källor

Skånska Dagbladet 2008-09-15 (artikel om kvinnorna som framträder som Suheila Zaarcurash och Sassen Daher och med foto), Sydsvenskan 2008-09-15, DO Diarienummer 176-2008, City Malmö-Lund 2008-09-16 (som anger namnen till Suheila Zaarourah och Sawssen Daher), Sydnytt 2008-09-15 (som anger samma stavning av namnen som City), Kollega 2008-09-16. Folkbokföringen anger namnen som Suheila Zaarourah och Sawssen Daher.

Övrigt

Sydsvenskan 2008-01-06 redogör för stölder på idrottsanläggningar i Malmö, bl.a. hos Friskis & Svettis på Heleneholm som saknat övervakningskameror.

Kontakt med artikelförfattaren

redaktion.syd@frianyheter.nu

Klingsor önskade bli Gralriddare han också, men hade svårt för detta med celibat och kyskhet. För att lösa detta lade han på sig "Frevlerhand" vilket oftast brukar översättas med att han snöpte sig. Efteråt fick han ändå inte bli riddare eftersom inte kyskheten kom inifrån som en religiöst motiverad styrka. och då beslöt sig Klingsor förstås för att bli ond.

Han skapar således en låtsasvärld i ett kargt och öde landskap någostans i Pyrreneerna, inte långt från Gralborgen. Denna låtsas världen finns slott och en grönskande park full med blomster dit de trötta gralriddarna kan lockas in för att bli förförda av "blomminnorna" (Zaubermädchen) förtrollande flickor i skepnad av olika blommor, fantasiflickor att bryta sitt celibat med. Som en form av bordellmamma finns ibland Kundry där till hjälps. Han hånar henne, men hon är tillskillnad från sin lite försiktigare hållning hos Gralriddarna här ganska rå, och biter tillbaka med spydigheter mot Klingsor.

Tanken att lura celibatet av riddarna med hjälp av glädjeflickor som inte finns är inte en så tokig idé, eftersom de riddare som snärjs inte kan hävda att de hade sex med en verklig person - samtidigt så bröt de sitt klosterlöfte. Allting har hänt - men inget kan bevisas. Trots att vi kan förutsätta att förförelsen sker i denna fysiska värld, så bryter riddaren celibatet bara i sin tankevärld eftersom Klingsos värld är en låtsasvärld en fantasi och chimär. En genial hämnd för att inte för sin bristande beslutsamhet inte fick bli riddare. Men för att återgå till det tyska ordet. Att leva i celibat som eunuck (en sedvänja som katolska kyrkan upphörde med ganska sent) ju inte särskilt svårt, att få nobben av riddarna kan ju då bero på flera saker. 1, att han inte visar den psykiska styrkan som behövs, eller 2, att han utfört "olämpliga handlingar" mot sin egen kropp. Han skulle ju till och med kunna ha blivit nobbad enbart på grund av att ha gjort ett oåterkalleligt självkirurgiskt ingrepp. Detta gör att hans dumpning från Gralsällskapet blir dramatiskt, men inte helt obegriplig. Faktiskt finns det en tolkning som skulle kunna göra den ännu mer dramatiskt. Om vi ser på betydelsen "syndarhand" som nynonymt med masturbation, så gäller både detta med bristande psykisk styrka och "olämpliga handlingar mot den egna kroppen", men om vi ser Klingsors förmodade masturbation som en "oåterkallelig handling", så blir problemet större, eftersom proportionerna på straffet är fullständigt omöjliga och barocka, men tyvärr inte helt orealistiska om vi jämför med många kristna samfunds syn på onani som något farligt och olämpligt - och oförlåtligt och oåterkalleligt - eftersom det handlar om den egna lusten. Att förbjuda onani blir så ett utmärkt maktmedel mot den eskilde. Att det däremot var tillåtet åtminstone för gralkungen att få barn bevisas väl av att gralborgen leds officiellt av den sjuklige Amfortas men inofficiellt av hans pappa Titurel,och officiellt är ju det den enda grunden till äktenskap. Som ordensbroder har det ju alltid i praktiken varit tillåtet att sluta. Det kan vara besvärligt, men det finns ju många exempel på munkar och nunnor som lämnat sina ordnar, ofta beroende på kärleken. Så att Titurel och Amfortas kan finnas är inget märkligt i sig, mer märklig är väl i detta fall Amfortas som antingen drabbats av syfilis efter ett besök hos Klingsor och förmodligen ett nattläger med Kundry, eller så har han dåligt samvete över sitt brustna celibat. Han har dessutom ett sår i trakten kring ljumskarna, vilket antingen är tillfogat av Klingsor under Amfortas besök eller är ett tecken på långt framskriden syfilis. I vilket fall som helst. Hans ångets är obegriplig hur man än tolkar det. Han verkar ha fastnat i en religiös skam och skuld över att vara just en sexuell varelse. Hur man än tolkar det erotiska motivet i Parsifals andra akt, verkar väldigt mycket ligga i löften över hur man som riddare bör handla - alltså en kristen etik och dess konsekvenser i sexualneuros. Makt genom skamkänslor.

Exakt samma sak gäller inom operan: Folk dör i sådan utsräckning att till och med chief inspector Barnaby skulle känna avund, de är kära och har förhållanden hit och dit och sviker varandra oavbrutet.

Självklart gäller detta även Wagner men han tar lyckas på några ställen skruva upp det ytterligare ett snäpp genom att introducera sex.

Hörselberg - Venusberg: Utan för staden Eisenach i mellersta Tyskland finns några berg som med namnen lilla och stora Hörselberg. En helt vanlig tysk landsbygd med helt vanliga små städer med helt vanliga punktliga tåg till helt normala priser (även snöig vintertid) Detta berg döper Wagner om för att passa in i operan Tannhäuser: trots vännernas förmaningar och påpekanden väljer han kalla det Venusberg.

Venusberget är bebott av Venus som lurat till sig män (sexmissbrukare?) och sen vägrar släppa dem. Tills Tannhäuser fått nog och vill därifrån mot Venus vilja. Till slut kommer han förstås loss och handlingen kan komma igång med kyrkans svek och älsklingens död. Samma sak sker i Parsifal där den mystiska kvinnan Kundry är fast hos den elaka trollkarlen Klingsor, som för att tygla sin sexualitet och underlätta den kyrkligt påbjudna kyskheten och celibatet "lagt syndarhand på sig" (Frevlerhand vilket oftast betytt kastration, men lika gärna skulle kunna betyda masturbation). Förutom Kundry som fungerar som bordellmamma har han också ett antal blomliknande kvinnor till sin hjälp för att förföra Parsifal och andra män och "leka" med dem. I Rhenguldet försöker de undersköna och nakna Rhendöttrarna förföra Alberich. Det finns flera exempel, och ett annat motiv jag tidigare nämnt är att Wagner till och med låte syskon bli kära för att förstärka den sagomässiga bilden av närhet, gemenskap och tvillingssjälaskap.

Allt detta snack om sex och vanlig kärlek i Wagners operaskapande har flera sidor. Dels har dessa bilder en rent pedagogisk och dramaturgisk effekt när det ställt mot Guds och människors förlåtelse och försoning, dels var det nog ett ämne som upptog Wagners tankar mycket eftersom han ständigt var kär, och nästan konstant otrogen. Dels finns det en idé om att kritiken mot religionen blir tydligare om den centreras kring ett ämne som berör och angår alla - sex - ett ämne där kyrkan på Wagners tid, före den men fortfarande inte kan framställa sin etik och dygdelära utan att klampa in i glasbutiken med bibliska elefanter. Om nu Wagners syn på judar präglades av en plump och ogenomtänkt antisemitism, som han dessutom önskade skylta med i sina skrifter offentligt, så var hans syn på kyrkans etik, speciellt dess sexuallsyn ganska genomtänkt, medveten och intelligent utformad. Visst överdriver han kritiken genom att katolikerna får klä skott för nästan allt, men kritiken är inte obegriplig ens 125 år senare - ty längre än så i sin strävan efter att begripliggöra sexualetiken på ett respektfullt sätt, har inte de kristna kyrkorna kommit. Om nu Wagner tappat sin politiska bäring och aktualitet, så är han fortfarande aktuell på andra områden, Han håller musikaliskt och han håller i sin religionskritik, och i sitt sätt att använda de olika religionernas sagor, även motiv från judiska sagor kan skönjas. Så snart bör vi kanske ta en närmre koll på hur Wagner kritiserar kristen teologi. Vilket är brottet som kyrkan har begått denna gång i hans invecklade religionsfilosofiska "deckarhistorier".

Tvenne Venus: till vänster av Titian och till höger av Velasquez

1. Man bekommt evt. ein falsches Bild von mir ; ausserdem bringt´s nix , gleiches mit gleichem zu vergelten. Ich wette diese ganzen religiösen Spastis hetzten und lachen zusammen mit ihren unsichtbaren Freunden Allah/JHWH genauso über Atheisten wie mich wie wir über sie.

2. Ich hab keine Lust , "dänisch " zu enden wie der gute Theo , dafür hab ich noch zu viel vor in meinem Leben.

Ausserdem bringt dass doch nichts. Ich kann mir hier die Finger blutig schreiben , Rom /Mekka werden deshalb wohl kaum von der Landkarte verschwinden und es wird auch keiner von denen dadurch die Wahrheit erkennen.

Aber dies ist keine Kapitulation! Der Klügere gibt eben nach.

Ich weiss nicht , wie ich mit meinen bisherigen Spottartikeln verfahre , ob ich sie lösche oder nicht. Aber trotzdem wird es sich nicht ganz vermeiden lassen , dass hin und wieder - in anderen Artikeln - die eine oder andere recht eindeutige religiöse Andeutung /Statement hervorlugt , aber Posts , die sich nur mit diesem Thema befassen unterlasse ich in Zukunft lieber.

Am Schluss habe ich noch eine offene Frage:

Wie befruchtet man eigentlich ne Polin?

Om varför religionen biter sig kvar trots alla dess dumheter.

Ett citat från Nietzsches skrift: Tragedins födelse (1872)

”Medveten om den en gång skådade sanningen ser människan överallt bara det hemska eller absurda i tillvaron, Nu uppfattar hon skogsguden Silenos visdom: hon äcklas.

Här, när viljan är som mest hotad, närmar sig konsten som en räddande, läkekunnig förtrollerska; endast hon förmår böja dessa äckeltankar över tillvarons hemskhet och absurditet till föreställningar som går att leva med: dessa är de sublima, såsom ett konstnärligt bemästrande av det hemska, och de komiska såsom en konstnärlig urladdning från absurditetens äckel”. (Brutus Östling/Symposion, Eslöv 2000,) s. 46

Var det då så här han menade

(med viss hjälp av bröderna Wachowski).

XXXX

eller var det så här...??

(med viss hjälp av Kirkegaard, Wagner och Hamsterpaj)

----

Gud som levande artefakt: Nåväl. Åter till allvaret: Religionen äger likt konsten en stilisering som kan skänka det stöd religionskritikern Nietzsche talar om, men även en annan dimension, som konsten däremot saknar har religionen: det dialoga förhållandet till ”artefakten”. Även om vi skulle se Gud som ett påhitt, en artefakt, så går det att uppnå en dialog mellan ett Jag och Du, något som för all del är möjlig med konstens präster – konstnärerna, men inte med konstverket självt. Dessutom kan man likt i konsten hitta den kollektiva dimensionen (tydligt vid den uppsluppna stämningen vid en vernissage)

Fortfarande är ändå dialogen med artefakten unik för religionen. Om förhållandet till en skulptur av Jesus alltid stannar vid ett Jag-det förhållande, som kollektivt kan uppfattas olika, så kan det inte nå den speciella kollektiva upplevelsen av närvaron som religionen kan ge i sina bästa stunder: att Jag och Du-förhållandet till Guden och de andra troende växelvis både tydliggörs och upplöses: Tillsammans med de andra troende och Gudomen, ingår man plötsligt förenade i skapandet av världen både inom och utom sig.

Det handlar inte om att Gud finns i allt, utan att Gud låter oss genom dialogen med sig och andra se ett strå av en manteltofs. Det som då skapar enigheten är den frälsning och förlösning från vår rädsla för det hemska och absurda i Guds nåd i såväl lagen, profetior och lyriska skrifter.

Wagner: Jag tror att Wagner mycket väl var denna tanke på spåren när han skrev Parsifal, men genom att ha avsagt sig den personliga religiösa dialoga relationen, skulle nog aldrig detta framtidens konstverk kunna nå ända fram. Det som Såväl Nietzsche, som Wagner var på spåren, något varje god teolog aldrig bör glömma är att det bara är kontakten med Gud som är helt dialog. Även om Gud talar till oss genom lag, löften och liturgi – så blir dessa budskap döda artefakteer, så snart vi rycker dem ur en levande dialog. Den lag eller det löfte vi själva varit i samspråk med Gud om, kan aldrig lämnas över till någon annan – det löftet är vårt.

Visst kan det jämföras med andras upplevelser, men aldrig bli ett primärt löfte för någon annan, möjligen en inspiration. Trosläran, kyrkliga traditioner, prästernas svar, encyklikor är och förblir alltid bara artefakter – bästa fall kloka och relevanta, men oftast bara verktyg för den egna tron.

Medea: Jag har nyss läst ut Gudrun Ekstrands utmärkta bok ”Medeas vrede och andra dumpade kvinnors kris och utveckling” (N&K, Falun 2005). Visst kan även jag känna igen mig i det hon skriver runt Euripides drama och dumpade kvinnors öden – det kan nog många som upplevt att störtas mot den olyckliga kärlekens Scylla för att sen dras ner i ett frågornas Karybdis av ”vad händer nu?”. Det är lätt att tro att de ”gamla mästarna” skulle veta mindre om mänskliga problem, bara för att de har ett mer stolpigt språk, och låter gudar, hjältar och sagoväsen befolka berättelserna, men givetvis var väl även de drabbade av avund, rädsla, kättja och uppsluppenhet. På så sätt blir Medea en tydlig inlevelse i det trasiga äktenskapet på ett sätt som sträcker sig mer än 2000 år.

Mendelsohn och Nietzsche: Den ”enda” väg som finns – utanför dialogen med Gud - vilket så disparata kulturbärare som exempelvis just de grekiska dramatikerna, eller en reformator som Luther, eller en dramatiker och politisk ideolog som Moses Mendelsohn, eller som dramatikerna och filosoferna E. G. Lessing, Nietzsche och musikdramatikern Wagner förstod, och avhandlade på sina vitt skilda sätt; var att det handlade om hur vår skräck eller fasa (foibos) lättast och bäst avhjälps med medkänsla (eleos) Det kan vara en arbetskamrat som blir ett stöd när en anhörig plötsligt går bort, en granne som kommer på en ny tolkning av det där man drömt, någon som tröstar ens barn som gjort sig illa, ett syskon som ger en bra förklaring av en obehaglig aning, eller en ny förståelse av Medea som ger den dumpade vägledning, eller hoppet som föds av Mendelsohns idéer, eller att se ett drama av Lessing eller Wagner.

Den yttersta nåden är ändå att få upptäcka denna medkänsla i mötet, samspelet och enigheten med Gud och de andra, men konsten når långt nog att ge oss trygghet att klara vardagen…

Om konsten mycket väl kan skildra och locka fram kärlek - så blir religionen kärlek i sig själv, om vi lyckas skapa samspelet, tyvärr fastnar vi för ofta i religionens döda artefakter.

Men både religion och konst kan bära drömmen om det perfekta mänskliga samspelet, oftast blott som en dröm med den närmsta vännen – tvillingsjälen - som här i kärleken mellan Sieglinde och Siegmund - Du bist der Lenz: (Du är min vår!) ur akt 1 av Wagners "Valkyrian"

Fundamentalisten machen mir Angst. Ob nun Nationalisten, Faschisten, Kommunisten, radikale Christen, Juden oder Muslims - wenn das Weltbild über jede Form von Toleranz siegt, dann läuft irgendwas verkehrt. Es wäre so schön. wenn man sie aus der Mitte der aufgeklärten Gesellschaft einfach belächeln könnte, doch sie wollen einfach nicht aufhhören ihr ewiggestriges, reaktionäres und totalitäres Gedankengut mit aller Macht durchzusetzen. Und damit sind sie nicht mal unerfolgreich: In den USA stellen die radikalen evangelikalen Christen eine bedeutete Wählerschicht und sicherten die Basis für George W. Bush, selbst im Dunstkreis dieser Glaubensrichtung wiedergeboren. Im Groben hält man sich wortwörtlich an das, was in der Bibel steht bzw. das, was damit gemeint sein könnte. Also: Abtreibung: Buuuuuuuuh!, Homo-Ehe: Buuuuuuuuuh!. Evolutionstheorie: Buuuuuuuuuuuuuuuuh!, Klimawandel: Gibts nicht, also: Buuuuuuuh!, Öffentliche Schulen: Buuuuuuuuuuuuh! usw. - mag ja jeder halten wie er will, die Evangelikalen gehen aber einen Schritt weiter und wollen, dass sich diese Sichten endlich durchsetzen. Wer sich also nicht "wiedergebären" lässt - also missioniert wird, muss halt politisch bekämpft werden, ganz im Sinne der Demokratie. Und Demokraten sind sie. Okay, den Fahneneid hat man etwas abgeänder und schwört auf die Flagge Jesus und die Bibel, aber ansonsten ist Amerika schon ein tolles Land. Nur von der Idee her natürlich, denn erstmal muss der Teufel (alles was nicht Evangelikal und liberal ist) ausgetrieben werden, damit die Nation wieder unter Gott vereinigt werden kann.

Eine politische Grundsatzentscheidung framet daher auch die Dokumentation "Jesus Camp" von Rachel Grady und Heidi Ewing. George W. Bush ist aufgefordert einen vakanten Posten am Obersten Gerichtshof zu besetzen. Er schlägt Samuel Ailto vor, der einen gewissen christlich-konservativen Ruf genießt. Da die Mehrheiten am Obersten Gerichtshof gerade bei Streitthemen wie das Recht auf Abtreibung sehr eng sind, wurde mit dieser Berufung ein Ausschlagen zur ProLife-Seite befürchtet (zumindest von Seiten der ProChoice-Fraktion). Die Nominierung spielt aber nur eine kleine Rolle am Anfang und Ende der Doku, so endet die Doku mit der Bestätigung der Nominierung. Das Thema Abtreibung wiederum ist sehr prominent. Grady und Ewing konzentrieren sich auf drei Jugendliche, die in ein Sommerlager - "Kids on Fire School of Ministry" - geschickt werden. Alle drei sind überzeugt von ihrer Mission und werden in dem Camp weiter auf ihre evangelikal-missionarische Tätigkeit getrimmt. Die Kamera ist dabei sehr nah dran. Bei der Eröffnung wird - man will ja modern sein - zu dem Jahrhunderhit "J.C. is in da house" getanzt und gesungen. Danach gibts Indoktrination und viele Tränen - mal weint man, weil Abtreibung immer noch nicht verboten ist (dazu gibts kleine Plastikföten als Anschaungsmaterial) oder weil es auch in der eigenen Gemeinde Heuchler gibt, wahlweise auch, weil man sich Gott gerade so nahe fühlt - dieser Bilder zeigen aber: Die Glauben das wirklich. Die Kinder werden geformt, indoktriniert, fügbar gemacht für den eingebildeten Kampf gegen alles andere, was ihnen nicht passt - dabei ziehen die leitende "Pastorin" bewußt parallelen zu der Ausbildung muslimischer Radikaler, sie übernehmen nur nicht die materialistische Waffenausbildung. Auch mit den Worten Indoktrination hat sie kein großes Problem, wie sie in einer Diskussion mit einem christlich-säkularen Radiomoderator gesteht. Sie glaubt nicht, dass Kinder eine Wahl über ihr Lebensbild haben und will daher den 'Kampf um die Köpfe' möglichst früh gewinnen. Dieser Radiomoderator ist auch die einzige Gegenstimme - ansonsten fehlt jeder Kommentar aus dem Off, man - so betonten die Macherinnen, wollte ein 'realistisches', vorurteilsfreies Bild zeigen. Nun ja, aus meiner säkularen Sicht ist das ganze schon sehr erschreckend - da wird Bush gesegnet, damit er den richtigen Richter auswählt, Kinder müssen in dem Glauben leben, dass es eine Sünde sei Harry Potter und Konsorten zu lesen und tanzen "Kriegstänze" um sich ihrer Mission zu vergewissern, die ihnen von Zuckerbrot&Peitschen-PastorInnen eingehämmert wird. Frei nach dem Motto: "Jesus hat dich erwählt, er liebt dich, aber wehe, du bist nicht aufrichtig und voll bei der Sache!". Allerdings glaube ich auch, dass sich Evangelikale nicht an der Darstellung stören würden - so scheinen sie die Welt nämlich zu sehen. Die Kinder könnten einem Leid tun, wenn sie einem nicht schon jetzt Angst machen würden.

Die Dokumentation ist bei einschlägigen Videocommunities von Suchmaschinen komplett verfügbar.

Die Päpste
Autor: Hans-Christian Huf; Neu kaufen: EUR 24,90
 Alles von Hans-Christian Huf bei AMAZON finden!

 [ german! | deutsch! ]

Machtgier, Intrigen, Nepotismus (Vetternwirtschaft) und Skandale machen das Papsttum des Mittelalters und der Renaissance aus. Ein ziemliches Armutszeugnis für den Stuhl Petri stellt diese Führung durch die Geschichte der Katholischen Kirche bzw. ihres Oberhauptes dar.

Die Päpste
Autor: Hans-Christian Huf; Neu kaufen: EUR 24,90
 Alles von Hans-Christian Huf bei AMAZON finden!

Dennoch ist es alles andere als trocken - es ist spannende, interessante und durchaus auch eine humorvolle Geschichtsstunde. Die Aufbereitung von Fakten und Legenden oder Gerüchten ist unkompliziert und überraschend unterhaltsam.

Das Buch zum großen Mehrteiler im ZDF!

Wie waren sie wirklich, die Herrscher des Vatikan? Das Buch zum TV-Mehrteiler enthüllt die andere Seite der Stellvertreter Christi. Es zeigt sie nicht nur als Machtpolitiker und Kriegsherren, sondern auch als Familienmenschen und leidenschaftliche Liebhaber – von Kunst und Wissenschaft.

… Read More

… WEITER LESEN..!!!

… Read More

---

Handout und weitere Infos wie immer auf einer separaten Seite.

Nej, vi måste istället lära känna ortodoxin i alla de mångfaldiga former den har slagit rot och sedan kan vi säga det där är rysk-ortodoxt, men det där är grekisk-ortodoxt, utan att våga påstå att något av de inte skulle vara riktigt ortodoxt. Vad vi måste göra är att översätta och få människor att umgås över kulturgränserna så att de får se hur ortodoxi gestaltar sig i olika kulturer och därmed kan låta sitt eget sinne formas enligt ortodoxin, så att en naturlig och sann ortodoxi som svarar mot den svenska situationen kan växa fram av sig själv. Ortodoxi är inte en konfession, utan ett hermeneutiskt ställningstagande som ofrånkomligt får kulturella konsekvenser eftersom religionen och kulturen förenas i den mänskliga personen och utgör båda delar av personligheten.

Religion och kultur står både i ett ömsesidigt och självständigt förhållande till varandra. Det finns ingen tydlig kvantitativ avgränsning mellan religion och kultur, utan avgränsningen är snarare kvalitativ! Ett fenomen som att två personer vid påsk håller varsitt rödmålat ägg och säger till varandra: "ΧΡΙΣΤΟΣ ΑΝΕΣΤΗ!" -- "ΑΛΗΘΩΣ ΑΝΕΣΤΗ!" Varpå de knackar äggen mot varandra och den ene förlorar sitt ägg, är tydligt inte en essentiell del av den ortodoxa religionen, men är likväl inte ett kulturellt element som är isolerat från ortodoxin. Vi kan inte här göra en kvantitativ avgränsning mellan religion och kultur, utan endast en kvalitativ avgränsning.

Kulturen är den kontrast eller bakgrund mot vilket Jaget som ingår i kulturgemenskapen tolkar sig själv och sin tillvaro, mot denna kontrast (kulturen) träder Jaget och tillvaron fram genom tolkning och internalisering... Men religionen är inte endast en samling kulturella element, utan är en egen självständig tolkningsgemenskap som personen också ingår i, förutom kulturens tolkningsgemenskap -- båda dessa tolkningsgemenskaper är delar av den enskilda människans personlighet!

Såsom svensk ingår jag i den svenska kulturgemenskapen (jag förenklar nu genom att framställa det som om det fanns en enda svensk kulturgemenskap istället för en samling sociala kulturgemenskaper och internationella subkulturer som tillsammans geografiskt kan avgränsas och onyanserat buntas ihop till "en" "svensk" kultur), tillsammans med andra svenskar, medan jag såsom ortodox ingår i den ortodoxa religionen, med andra ortodoxa (ryssar, greker, araber, rumäner, georgier, finnar, ester, serber etc. etc.), även om vi har olika kulturer men är en tolkningsgemenskap genom att vara del av samma kristna ortodoxa religion.

Förutsatt att de tillskrivs ny mening (så att de förblir meningsfulla) så bevaras kulturella element även efter att den tolkningsgemenskap som är upphovet till dem har försvunnit. Ett bra exempel på detta är bröllopskronorna i Ortodoxa kyrkans vigselgudstjänst som är förkristna kulturella element från den vanliga bröllopsceremonin under Antiken, men som har tillskrivits en helt ny mening (kyrkofäderna tolkar kronorna som brudparets segerkronor som symboliserar deras seger över otukt och okyskhet) och därför bevarats i den ortodoxa tolkningsgemenskapen. Ett annat exempel är det efterkristna västerländska julfirandet, där kristna symboler och element (t.ex. maträtter som är rester från den kristna adventsfastan) får en helt ny mening som en konsumtionistisk familjehelg, vars menings tolkas som givmildhet och familjegemenskap.

Ett stort, men utifrån omständigheterna begripligt, misstag som protestantismen begick i sitt tafatta försök att bemöta de västerländska så kallade "upplysningsfilosofernas" (snarare mörkläggningpseudosofernas) religionskritik, var att de avskaffade sin religion och reducerade kristendom till kultur och kulturella element, som den enskilda människan sedan individuellt skall ta ställning till.

Den västerländska protestantiska apologetiken försökte försvarar kristendomens plats i samhället genom att hävda att den var nödvändig för kulturen och samhällsmoralen (alltså att kristendomen hade ett instrumentellt värde för samhället och staten) vidare så hade ju redan pietisterna börjat införa emotionalistisk kristendom i en reaktion mot den polemiska protestantiska dogmatiska teologin, där det istället var känslorna och inte läran som var det centrala.

Alla dessa tre protestantiska fenomen (dogmatisk protestantism, kulturkristendom och pietistisk protestantism) hade dock moralismen gemensamt -- dogmatik och moralism, kultur och samhällsnyttig moralism, eller känslor och moralism. I alla tre fallen handlar det inte om någon religion (autonom tolkningsgemenskap), utan om kulturella element som är kvar från den kristna religionens era i Västerlandet, som sedan människor individuellt skall ta ställning för eller emot -- det handlar alltså inte om en person som träder in i en transkulturell tolkningsgemenskap (religion), utan en individ som individuellt förhåller sig till delar av sin egen kultur.

Det är utifrån detta att man har reducerat den kristna religionen till kultur som man kan förstå varför protestantisk mission brukar vara kolonialistisk och kulturimperialistisk -- eftersom man inte har en religion, utan endast vissa element (en monoteistisk gudsföreställning, någon form av berättelse om Jesus från Nazaret, samt en västerländsk moralism) i den egna kulturen, som man vill få människor i en annan kultur att ta ställning för, så måste man först pådyvla dessa andra den egna kulturen, så att de sedan individuellt kan förhålla sig till de "religiösa" elementen i denna främmande västerländska kultur.

Ortodox mission däremot går ut på att föra in personer i den ortodoxa religionen -- Ortodoxa kyrkan -- utan att man pådyvlar dem en främmande kultur. Genom att träda in i den ortodoxa religionen skall personerna helga och nydana den egna kulturen! Ty religion och kultur påverkar varandra ömsesidigt, men har samtidigt en legitim autonomi i förhållande till varandra. Religion och kultur kompletterar varandra på ett kreativt och fruktbart sätt i ett både/och-förhållande! Ty religion och kultur förenas kvantitativt oskiljbart i den reellt existerande mänskliga personligheten, utan att förlorar sin kvalitativa skillnad!

[ german | deutsch ]

Konfessionslosenverband begrüßt Freispruch für Ferkelbuch!
Pressemitteilung vom 07.03.2008

Der Internationale Bund der Konfessionslosen und Atheisten e.V. (IBKA) begrüßt, dass die Bundesprüfstelle die Indizierung des Buches „Wo bitte geht's zu Gott? fragte das kleine Ferkel“ abgelehnt hat.

Wo bitte gehts zu Gott?, fragte das kleine Ferkel
Autor: Michael Schmidt-Salomon, Helge Nynck...;
Neu kaufen: EUR 12,00

„Die Entscheidung gegen die Indizierung bedeutet leider kein Ende der Zensurversuche. Es gibt besorgniserregende Bestrebungen, Religionskritik gesellschaftlich zu tabuisieren“, sagte der Zweite Vorsitzende des IBKA, René Hartmann.

...

Der Feststellung der Bundesprüfstelle, eine Verletzung des religiösen Empfindens stelle keine Jugendgefährdung dar, sei uneingeschränkt zuzustimmen. Die Meinungsfreiheit müsse Vorrang haben vor subjektiven religiösen Befindlichkeiten, erklärte Hartmann.

Hartmann weiter: „Es gibt eine Unmenge von Publikationen, die darauf abzielen, Kinder religiös zu indoktrinieren. So gut wie niemand stellt hier die Frage nach den Folgen für die kindliche Psyche, geschweige nach einer Indizierung.“

Hintergrund:

Die Bundesprüfstelle für jugendgefährdende Schriften hat am Donnerstag den Indizierungsantrag des Bundesfamilienministeriums gegen das Kinderbuch „Wo bitte geht's zu Gott? fragte das kleine Ferkel“ zurückgewiesen.

Links zum Thema:

Wo bitte gehts zu Gott?, fragte das kleine Ferkel 

Bund der Konfessionslosen und Atheisten e.V. (IBKA)

Säkulare Verbände fordern Meinungsfreiheit auch für ReligionskritikerCDU/CSU-Bundestragsfraktion: Religionsfeindlichkeit ist kein Verfassungsgut

Wo bitte gehts zu Gott?, fragte das kleine Ferkel
Autor: Michael Schmidt-Salomon, Helge Nynck...;
Neu kaufen: EUR 12,00

„Religionskritik ist notwendig ... Ernst zu nehmende Religionskritik muss jedoch auch die braune Pseudokritik an Christentum, Judentum oder Islam bekämpfen, anstatt Elemente dieser Ideologie zu übernehmen, ihre Vertreter zu rehabilitieren und mit ihnen zu paktieren. Eine emanzipatorische Religionskritik darf auch nicht positivistisch sein. Für Fortschrittsoptimismus und Wissenschaftsgläubigkeit, die der traditionelle Marxismus teilt, gibt es keinen Anlass – spätestens seit sich die Wissenschaft in den Dienst des Faschismus stellte und die Vorstellung einer immerwährenden Fortentwicklung der Menschheit von der NS-Barbarei widerlegt worden ist.“

Dem „Ferkelbuch“ attestiert Bierl subtilen Antisemitismus. Das Judentum werde mit Christentum und Islam auf eine Stufe gestellt, was nicht der Wahrheit entspreche. Mit dieser Darstellung werde unterschlagen, dass die jüdische Geschichte stets eine Geschichte erlittener Verfolgung gewesen sei. Beispielsweise werde mit dem Bild der raufenden Geistlichen – Rabbi, Bischof, Mufti – unterstellt, dass das Christentum, der Islam und das Judentum gleichermaßen gewalttätig seien; damit ignoriere Schmidt-Salomon wesentliche Aspekte der Geschichte „und entlastet christliche und muslimische Täter“.

Über das Scheitern des Indizierungsantrags und die Verteidigungen gegenüber dem Antisemitismusvorwurf kann Bierl nur milde lächeln.

„Der Antisemitismus muss hierzulande in Springerstiefeln und mit einem Braunhemd daherkommen, um als solcher erkannt zu werden, das zeigte bereits die Affäre um Martin Walsers Paulskirchenrede vor zehn Jahren.“

Das Milieu, in dem Bücher wie das „Ferkelbuch“ gedeihen können, beschreibt Bierl sehr anschaulich. Hier tauchen Linke wie Rechte auf, dumpfe Esoteriker, Tierrechtler und völkische Humanisten. Bierl nennt Karlheinz Deschner und Schmidt-Salomon, Karl Schachtschneider und Ernst Topitsch, Peter Singer und Norbert Hoerster. Da taucht der Internationale Bund der Konfessionslosen und Atheisten (IBKA) ebenso auf wie die Sekte Universelles Leben. Sie befinden sich - nach Bierl - auf eine sehr spezielle Weise in einem ideologischen Gleichklang, der nicht frei ist von Antisemitismus. Er trete beispielsweise bei Tierrechtlern zutage, die „die jüdische Religion als Produkt egoistischer Viehzüchter“ schmähten und für Tierquälerei verantwortlich machten. Damit würden sie „antisemitische Agitation“ betreiben.

Was sich in diesem Milieu so alles links nennt, kann man, Bierl zufolge, kaum noch von den Rechten unterscheiden; jedenfalls scheinen die Grenzen fließend zu sein. Schmidt-Salomon etwa sei unfähig, sich mit Kritik an seiner eigenen Ideologie auseinanderzusetzen – was durchaus angezeigt wäre, denn er betreibe „vielmehr eine rassistisch konnotierte Kritik, wenn er schreibt, Deutschland habe ‚mit der türkischen Community nicht nur Kebab, Bauchtanz, orientalische Musik, Kunst und Lyrik importiert, sondern auch die ideologischen Keimlinge einer Religion, die weit weniger als das europäische Christentum gezwungen war, durch die Dompteurschule der Aufklärung zu gehen’. Schmidt-Salomon reduziert diese Einwanderer auf Kebab und Bauchtanz.“

Die Melange aus Ablehnung des Judentums und Dekonstruktion der Menschenrechte (Ablehnung eines prinzipiellen Lebensrechts für Säuglinge u.a.) heißt für Bierl, dass sich diese Kritik von der Aufklärung entfernt hat. Schmidt-Salomon habe sogar Adolf Hitler für „im Grund moralisch unschuldig“ erklärt.

„Der Kreis schließt sich: Judentum wie Christentum stehen mit ihrem Beharren auf der Gleichheit aller Menschen vor Gott und dem Recht auf Leben für alle Menschen gegen Euthanasie, gegen die Auffassung von Dawkins, der Mensch sei ein scheppernder Roboter. Wenn es keine Willensfreiheit gibt, sind Schuld und Sühne metaphysische Spinnereien, und moralisch spricht nichts mehr dagegen, Menschen als ‚Nicht-Personen’ abzuwerten und zu behandeln. Darum verzeichnet eine solcherart motivierte Pseudo-Religionskritik das Judentum in antisemitischer Weise als Strafgericht, wie es Schmidt-Salomon in seinem ‚Ferkelbuch’ tut. Und darum gilt es, diese Sorte Religionskritik genau zu analysieren und zu bekämpfen.“